TIFF nr 1 / 2023 åtidens flygplan var bräckliga konstruktioner i trä och duk med svaga motorer, så det var viktigt att vapnen inte vägde för mycket, men å andra sidan behövdes det inte heller så mycket för att skjuta ned ett flygplan. Dessa två faktorer gjorde att Italien, som gick med i kriget våren 1915, utvecklade en mycket speciell dubbelkulspruta som flygplansbeväpning, Villar Perosa M 1915. Troligen var det den första kulsprutan i världen som specifikt var avsedd just som flygplanbeväpning. Villar Perosa-kulsprutan var som sagt mycket speciell (Bild 1). Det gällde inte minst kalibern och patronen Glisenti 9 mm/19, vilket ju snarast kan betraktas som pistolammunition. Även mekanismerna var udda för en kulspruta, det rörde sig om enkla blowback mekanismer nästan utan någon fördröjning vilket gav en mycket hög eldhastighet om 1200–1400 skott/minut och eldrör. Ammunitionen utgjordes av ett 25 patroners lådmagasin ovanpå vartdera eldröret. Ammunitionen räckte alltså bara till en eldskur på drygt en sekund, men magasinen gick någorlunda snabbt och lätt att byta. Korn och sikte var placerade så att siktlinjen låg mellan magasinen. Skyttens handgrepp var två vertikala handtag med tumavtryckare mellan handtagen, vilket var det normala på dåtida ksp. Avtryckarna var dock udda eftersom de var två stycken och helt skilda från varandra. Skytten kunde alltså välja att avfyra endera pipan eller båda tillsammans (Bild 2). Den höga eldhastigheten och svaga ammunitionen var knappast något problem vid luftstrid, som på den tiden skedde på nära håll och där skjuttillfällena oftast är mycket korta. Vapnet kom snabbt i tjänst (Bild 3) och användes bland annat som defensiv beväpning på tidiga Capronibombare, men den flygtekniska utvecklingen var mycket snabb och flygplanen blev snabbt både kraftigare och robustare och tyngre ”riktiga” kulsprutor ersatte snart Villar Perosa. Flygplankulsprutan som blev två kulsprutepistoler När första världskriget bröt ut fanns det ännu inga beväpnade flygplan, alla militära flygplan var avsedda för spaning, men snart började besättningarna ta med sig pistoler eller karbiner och försöka skjuta på fientliga flygplan. Det fungerade dock sällan och nästa steg var att förse observatören i tvåsitsiga flygplan med en rörlig kulspruta, oftast monterad på en ringlavett. D Bild 1. Den ursprungliga Villar-Perosa kulsprutan. Observera att de två vapnen fungerar helt självständigt. De enda ”gemensamma” delarna är säkring och sikte. Springorna på magasinens baksidor gör det möjligt att se hur mycket ammunition som återstår. Bild 2. Bakre delen av vapnet. Notera de två separata avtryckarna och de två blanka handtagen uppe till höger för att spänna mekanismerna. Säkringen är det lilla handtaget mellan avtryckarna, och siktar gör man genom det lilla hålet som säkringen roterar omkring. Hela vapnet är extremt enkelt rent mekaniskt. 1. 2. 34 Villar Perosa
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=