i föräldrar har fått vabba och vobba. Jag har haft fördelen med att kunna göra detta, att kunna arbeta hemifrån och att faktiskt även bli oerhört effektiv i arbetet. Ibland alltför effektiv då tid som förr användes till transport gått till digitala möten. Ängslan har förstås funnits och jag kan villigt erkänna att jag var rädd i början. En del föräldrar höll sina barn hemma från skola och förskola, medan jag inte gjorde det. Var det rätt? Mitt barn har ju dessutom genomgått en stor hjärtoperation och hjärtat är inte helt återställt. Var jag en dålig mamma som tog honom till skolan varje dag? Vad var det för virus som kunde attackera honom och skulle han bli inlagd på sjukhus vid sjukdom? När jag väl bestämde mig för att inte vara rädd så höll jag strategin rakt igenom pandemin - ungen skulle gå i skolan och få träffa sina vänner efter skoltid. Jag tror vi alla har skött pandemivardagen bra. Barnen har lärt sig att tvätta händerna, att inte bli hämtade inne i skolan och att se när vuxna arbetar i hemmet, men de har också lärt sig att känna efter om en snuva är på väg. Själv råkade jag faktiskt fånga viruset alldeles i början av pandemin. Då fanns det inga restriktioner, inget vaccin och jag var inte välkommen in till vårdcentralen ens när jag hade svårt med andningen. Jag kämpade mig igenom trötthet, ont i kroppen, ont i halsen, andnöd och sedan förlorad smak. Sonen blev inte sjuk. Jag lagade mat, beställde hemleverans, pratade med kunder i telefon, fick andnöd och gick och lade mig. Jag skrev till och med testamente och pratade med vännerna om vad som måste ske ifall jag behövde läggas in. Jag ringde vårdcentralen och fick fortfarande inte komma in. Tre veckor senare var jag frisk. Att jag haft covid visade sig först efteråt. Sonen hade aldrig uppfattat att jag varit sjuk. Jag vill inte göra honom ängslig. Det går helt enkelt inte att gå och lägga sig sjuk. Är det en ensam mammas vedermöda eller ville jag inte lägga en oro hos min son som redan förlorat sina föräldrar tidigare? Jag ville skydda och finnas där. Ytterligare en aspekt på att vara en adoptivförälder. Men jag har lärt mig att det är helt ok att hemmet är ostädat och att jag tar mig en tupplur på soffan i 20 minuter under helgen medan lek och tv ändå är igång. Det är helt ok att ta fram falukorven ytterligare en gång till på veckan, bara för att det ska gå snabbt och enkelt. Det är också helt ok att vi bara är hemma och myser en helg för att ladda batterierna för arbetsveckan. Lugnt och harmoniskt. Så visst har jag lärt mig mycket under pandemin. Ensam är inte stark. Jag har fått be om hjälp och fått hjälp av mina vänner. Ibland har det inte gått då både sonen och jag varit snuviga. Visst har det blivit mer ensamt. Jag ser fram emot vanliga tider. Bring it on! Men erfarenheten av att ha klarat av en tuff tid tar jag med mig. n Sista ordet BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med nya adressen på baksidan. Om adressen är fel, meddela oss den rätta tillsammans med den felaktiga i retur. Avs/Retur: Adoptioncentrum, Box 1188, 171 23 Solna En ensammammas tankar under pandemin Nu när restriktionerna försvunnit börjar Sara Thorsson fundera på hur hon hanterat dessa pandemi-år och vad har hon lärt sig – och sonen. Ville jag inte lägga en oro hos min son som redan förlorat sina föräldrar tidigare? V Posttidning B
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=