Landfokus: Indien De försvunna flickorna blev starten på adoptionerna från Kina Olivia kontaktades av sin biologiska familj 16 22 11 TIDSKRIFT OM ADOPTION N°1–2022 UTGIVEN AV ADOPTIONSCENTRUM ÅRGÅNG 50 Tove Oskarsson Henckel Det koreanska köket är länken till mitt ursprungsland
ADOPTIONSCENTRUM A Tidskrift om adoption N°1—2022 2 A T dskrift om adoption N°1—2022 2 ADOPTIONSCENTRUM Ledare Kerstin Sedung, verksamhetsansvarig Adoptionscentrum Ledare I det här numret av A: Tidskrift om Adoption är adoptioner från Kina i fokus. Kina är ett land som den kommande statsutredningen, Internationell adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt, ska titta närmare på. Jag lyssnar på min vuxna dotters kloka funderingar om livet och om hennes adoption. Det får mig att fundera mycket på hur jag ska hjälpa henne att få en nyanserad och realistisk bild av Kina vid den tiden då hon adopterades. Det som är enkelt är att skapa ett generellt intresse för landet, återresor, kinesiskt nyår, kinesisk mat och liknande. Det är också enkelt att tillsammans titta på och samtala om filmer som dokumentären Found på Netflix och spelfilmen Lion eller lyssna på Hanna Wallensteens sommarprat i P1. Vi har också tillsammans läst DN:s artiklar om internationella adoptioner och samtalat om den kritik mot internationella adoptioner som väckts. Det som är svårare är förstås att tala om de fruktansvärda konsekvenser som ettbarnspolitiken fått i Kina för alla familjer som tvingades lämna bort sina barn. Det är svårt att tala om repressalierna från den kinesiska regimen som gjorde det näst intill omöjligt att behålla fler än ett barn, om det djupt rotade synsättet att pojkarna var viktigare så att flickorna övergavs. Det går heller inte att bortse från de hemska förhållanden som rådde på barnhemmen, särskilt i slutet på 80-talet och början av 90-talet då mer än hälften av barnen inte överlevde det första året. Förhållandena förbättrades långsamt men barnhem är inget hem för barn. Det är en sorg för många som är adopterade från Kina att det inte finns någon bakgrundsinformation, vilket gör det näst intill omöjligt att hitta sin biologiska familj. Det är dock viktigt att förstå att även om information saknas så upphör inte frågorna för den adopterade. Jag har valt att visa för min dotter att det finns en pytteliten möjlighet att söka rötter genom att ladda upp sitt DNA på https://www.research-china. org/ (se också sidan 21 i detta nummer). Om hon någonsin kommer att göra det är svårt att veta, men jag har rekommenderat henne att först gå på Adoptionscentrums förberedande workshop för röttersökning. Efter flera års funderande har hon nu bestämt sig för att hon vill gå workshoppen som ett första steg. Det är förstås omöjligt att veta vilka känslor som kommer upp när man söker efter sitt ursprung. Vi på Adoptionscentrum vet av erfarenhet att man tillsammans med andra, i samma situation, genom samtal, förberedelser och reflektion bättre kan hantera de känslor som en röttersökning kan väcka. Där fyller vår förberedande workshop en viktig funktion. n Jag funderar mycket på hur jag ska hjälpa henne att få en nyanserad och realistisk bild av Kina vid den tiden hon adopterades Jag är verksamhetschef på Adoptionscentrum, jag är även mamma och min dotter är adopterad från just Kina. Därför är mitt intresse för Kina extra stort. Frågorna upphör inte bara för att information saknas
A Tidskrift om adoption N°1—2022 3 N°1–2022 S re m v i y n n k f t u ip n s k e a n d f e rå a n ld V r e ig ck fö o r mig som har asiatiskt ursprung Adress: Tidskrift om adoption, Adoptionscentrum, Box 1188, 171 23 Solna Tel: 08-587 499 00 Ansvarig utgivare: Magnus Ljungkvist Redaktör: Anna-Maria Stawreberg anna-maria@stawreberg.se Omslagsfoto: Anna von Brömssen Layout: Exakta Creative Prenumeration: Tel: 08-587 499 00 E-post: info@adoptionscentrum.se Helår, fyra nummer, 525 kr Gåvoprenumeration 250 kr Tryckeri: Exakta Print, Malmö 2022 Utgiven av Adoptionscentrum: E-post: info@adoptionscentrum.se Hemsida: www.adoptionscentrum.se Tel: 08-587 499 00 ISSN 2003-3168 Redaktionen Så blev ett folkräkningsprojekt från svenska SC B startskottet för adoptionssamarbetet mellan Kina och Sverige FÖRENING Ledare: Frågorna finns kvar 2 Notiser Adoptionscentrum i statlig expertgrupp 4 Notiser Fortsatt stöd till adopterade 4 INSPIRATÖREN Möt tidningsdrottningen Tove Oskarsson Henckel 6 LANDFOKUS Neo adopterades från Indien 11 TEMA: KINA Christina Wang, Adoptionscentrums kontaktperson i Kina 15 9,3 miljoner kinesiska flickor försvann 16 Det började med en annons – Brian Styan om research.china.org 19 Olivia blev uppsökt efter 18 år 22 Kinesisk på Crambys vis 28 ALLMÄNT Ny fokusgrupp i Adoptionscentrums regi 25 Läs & lyssna De bästa filmerna, poddarna och böckerna 30 Sista ordet: En ensammamma under pandemin 32 BISTÅND Föräldralösa barn Filippinerna 26
ADOPTIONSCENTRUM A Tidskrift om adoption N°1—2022 4 MFoF får två nya regeringsuppdrag Under två år ska MFoF sätta sig djupare in i adoptionsfrågor, både i Sverige och internationellt. Myndigheten ska också erbjuda stöd och hjälp och se till barnets bästa genom hela adoptions- processen. Under 2022 och 2023 ska MFoF, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, vara nationell kontaktpunkt för frågor som rör oegentligheter inom internationella adoptioner. Det innebär att myndigheten ska hålla sig uppdaterad om relevanta utredningar i såväl Sverige som internationellt, informera sig om utmaningar och frågeställningar hos adopterade där det finns misstankar eller uppgifter om oegentligheter. Myndigheten ska också erbjuda stöd och hjälp utifrån sitt uppdrag och kunna hänvisa vidare till rätt aktör. MFoF får under 2022 också i uppdrag att stärka rättssäkerheten och säkerställa barnets bästa i adoptionsprocessen genom att se över auktorisations- och tillsynsarbetet inom internationella adoptioner. Det handlar om att undersöka om auktorisations- och tillsynsarbetet kan användas på ett mer effektivt sätt, att utreda eventuellt skärpta regler, att se över möjligheterna till samarbete med myndigheter i fö v r å e r l a se g r ra a n v n r l e ä g n e d lv e e r, rk sa o m ch t g a ö rb ra et r s e s le ä v tt a i n a ta nd jä r m a l änder vad gäller just auktorisation och tillsyn. n Ny samarbetspartner i Taiwan Adoptionscentrum inleder 2022 med ett utvidgat samarbete i Taiwan. Det är organisa- tionen Good Sheperd Welfare St Lucy Center i provinsen Tainan som valt Adoptionscentrum som sin nya partner. rad – o V r i g k a ä n n i n s e a r ti v o ä n l s ti o ll m St s L a u m c a y r s b , e e t n a v t ä m lr e e d no B m ar m ne e n s Vänner sedan flera år tillbaka. Därför är det hedrande att de nu väljer att samarbeta med oss, säger landansvarig Jelena Jovanovic Hansen. Det nya samarbetet innebär att fler familjer är välkomna att ansöka om adoption från Taiwan. Vill du veta mer är du välkommen att ta kontakt med adoptionsrådgivarna på 08-587 499 00 eller mejla radgivare@adoptionscentrum.se. n A ce d n o t p ru ti mon i s s tatlig expertgrupp Adoptionscentrum har blivit inbjuden att delta i en expertgrupp för den adop- tionsutredning som ska kartlägga och analysera hur regelverk, organisering och processer inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet har fungerat tidiga- re och fram till i dag. – Det är bra att utredningen är öppen för vår kunskap och långa erfarenhet. Vi är både hedrade och måna om att den löser sina uppgifter så att Sveriges internationella adoptioner kan fortsätta att utvecklas, säger verksamhetschef Kerstin Gedung. Utredningen, Sveriges internationella adoptionsverksamhet - lärdomar och vägen framåt, ska redovisas senast i november 2023. Läs mer på https://www.regeringen. se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2021/10/dir.-202195/. n
ADOPTIONSCENTRUM A Tidskrift om adoption N°1—2022 5 Den 14 februari, Alla hjärtans dag, fick För- äldralösa Barn ta emot 490 271 kronor från Swedbank Humanfond. Med hjälp av ditt sparande får fler barn möjlighet till utbildning, hälsovård och en trygg barndom. De senaste åren har barn i våra projektområden drabbats hårt av effekterna av pande- min. Ökad fattigdom, stängda skolor, isolering och ökat våld har slagit hårt mot grupper som redan lever i utsatthet. Kampen för barn och ungas rättigheter är därför viktigare än någonsin. Fortsätt vara medlem Har du inte betalt medlemsavgiften för 2022 ännu? Då är detta sista numret av tidningen du håller i din hand. Att fortsätta vara medlem är ett sätt att hålla dig uppdaterad på vad som händer inom adoptionsområdet och du och din familj fortsätter att vara en del av Sveriges största intresse- förening som arbetar för att tillvarata adopterades och adoptivfamiljers intressen. Att låta A – Tidskrift om adoption ligga framme på bordet öppnar upp för samtal om adoption oavsett om ditt barn är sju, 17 eller 27 år. n Liza Jonson VD Swedbank Robur Fonder AB Stockholm 2022-02-14 490 271 kr Utdelas till Adoptionscentrum från Swedbank Humanfond Tack! Datum för Nyfiken på i vår Adoptionscentrum fortsätter erbjuda de digitala informationsmötena Nyfiken på för dig som är alldeles i början av adoptionspro- cessen eller som fortfarande funderar på om adoption är ett alternativ. Följande datum gäller under våren: 21 april 24 maj 16 juni För mer information och anmälan, se www.adoptionscentrum.se. n Spa a med hjärtat Vill du också a t dina pengar ska växa samtidigt som de verkar för en god sak? Stöd vårt bistånd genom att spara i Swedbank etiska aktiefond – Humanfonden. Ett sparande som ger fler barn möjlighet till en trygg barndom. När du sparar i Humanfonden går två procent av ditt sparande till Föräldralösa Barn, en del av Adoptionscentrum. Fondavgiften är borttagen för att du också ska vara en vinnare. Mer information om fonden kan du få på nätet eller hos Swedbank. n Fortsatt stöd till adopterade Under de senaste två åren h r Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) haft i uppdrag av Regeringen att ge stöd till internationellt adopterade i samband med ursprungssökning samt att tillhandahålla professionellt samtalsstöd till adopterade. Dessa två uppdrag är nu förlängda med ytterligare två år och kommer fortgå under 2022 och 2023. Läs mer om stödet på www.mfof.se. n
Kanske är hon Sveriges nya tidningsdrottning. För där andra i branschen bromsar, gasar Tove Oskarsson Henckel och lanserar nu nya magasinet Gastronaut . Själv älskar hon koreansk mat. Det kan vara den viktigaste länken till hennes ursprungsland. TEXT / ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO / MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK INSPIRATÖREN / TOVE OSKARSSONHENCKEL Med 6 A Tidskrift om adoption N°1—2022 passion förmat &det skrivna ordet
Vi har stämt träff på en restaurang för att genomföra intervjun. Och i vanlig ordning halar Tove Oskarsson Henckel fram mobiltelefonen och flyttar runt mattallrikarna, arrangerar och kollar ljuset för att få till de där ultimata bilderna innan hon börjar äta. Tove Oskarsson Henckel är nämligen en passionerad matmänniska, någon som helt klart kvalar in i kategorin ”foodie”, det vill säga en person som går all in för just mat. Det är inte bara det att Tove Oskasson Henckel älskar att äta. Nej, Tove är en matnörd av rang, vill veta allt om råvarornas ursprung och tillagning, ner till minsta beståndsdel. Medioker Jag vet. För under de tio-någonting år vi känt varandra har vi haft många diskussioner kring mat. Jag har sett henne ta fram mobilen för att fota maten ur olika vinklar på alla restauranger vi stämt träff på genom åren. Jag har hört henne berätta om hur hon sparat ihop pengar för att åka till Japan enkom för att besöka den ultimata sushirestaurangen. Och har jag undrat över något matrelaterat i mitt eget skrivande har hon villigt svarat på frågor ner på detaljnivå. Men Toves karriär som framgångsrik tidningsmänniska började inte i matbranschen. Istället började hon som radiojournalist. – Eftersom jag fick ganska dåliga omdömen på min praktik bestämde jag mig istället för att bli skrivande, säger Tove. Ord och fraser som ”medioker”, ”göra dåligt ifrån sig” och ”dåliga omdömen” kommer att återkomma under intervjun. För trots att Tove har en lång rad av kända och mindre titlar av magasin som hon själv dragit igång på sin lista, där Plaza Kvinna, Plaza Interiör, Gourmet och Tove bara är några, är hon inte den som slår sig på bröstet. – Jag är lärarbarn och har alltid varit den där duktiga flickan. Men jag tyckte aldrig att jag var någon spjutspets. Jag var medioker på det mesta, och även om jag gick ur skolan med bra betyg kom jag inte in på journalisthögskolan, säger Tove. Uppvuxen i lilla Motala i Östergötland, en tätort med knappt 30 000 invånare minns hon en harmonisk uppväxt där hon alltid vetat om att hon är adopterad. – Jag var en av de första i Motala som hade ett utomnordiskt ursprung. Mina föräldrar adopterade mig från Korea och jag var åtta månader när jag kom till Sverige, berättar Tove. Sin första tid i livet bodde Tove på barnhem, flyttades sedan till ett fosterhem innan hon flögs till Sverige och hämtades av sina föräldrar på Arlanda. Det är egentligen det enda hon vet om sina rötter. Ville se ut som alla andra – Ska jag vara ärlig så har jag egentligen aldrig grubblat särskilt mycket över mitt ursprung. Också min syster är adopterad från Korea, men det är inget vi pratat särskilt mycket om, även om det alltid varit ett öppet klimat hemma, säger Tove. För henne var den där första tiden i livet ett faktum som bara fanns där. Hemma hade de en bok som föräldrarna läste högt ur, en barnbok om en flicka som var adopterad. – Men i övrigt var det bara ”jaha, jag är adopterad.” Det var liksom inget mer med det, säger Tove. Det var inte heller något som diskuterades i skolan, och själv kände hon sig inte särskilt annorlunda. Inte förrän i tonåren, för precis som de flesta andra tonåringar, blev det då plötsligt viktigt att passa in. – I gymnasiet ville jag se ut som alla andra. Jag minns att jag satt med Veckorevyn och försökte följa deras smink- och frisyrtips. Och jag minns att det aldrig funkade på mig, som har ett asiatiskt ursprung, säger Tove och gör ett utlägg om Jag var medioker på det mesta, och även om jag gick ur skolan med bra betyg kom jag inte in på journalisthögskolan Jagminns att jag satt med Veckorevyn och försökte följa deras smink- och frisyrtips, det funkade aldrig på mig, somhar ett asiatiskt ursprung
A Tidskrift om adoption N°1—2022 8 INSPIRATÖREN / TOVE OSKARSSONHENCKEL hur omöjligt det var för en person från Korea att sminka ögonen med ögonskugga och kajal enligt Veckorevyns steg-för-steg-mallar avsedda för den med runda ögon och dubbla ögonlock. Och precis som så många andra tonåringar, minns Tove hur hon kämpade för att passa in i mallen. Det funkade inget vidare. Tove gick gymnasiet på 1980-talet. Mitt under yuppieeran, och med en vag tanke om att göra karriär inom den ekonomiska världen valde hon ekonomisk linje. – Men där någon gång såg jag en tv-serie om en tjej som var journalist. Jag minns att hon gick runt med block och penna och frågade folk massa grejer, och jag minns att jag tänkte ”Gud, vad spännande.” Det där väckte något hos mig, säger Tove. Lång tidningskarriär Efter studenten träffade Tove en kille, flyttade till Göteborg och började jobba på McDonalds och på bank. Samtidigt låg den där drömmen om att jobba som journalist och hägrade i horisonten. – Jag kom in på journalistlinjen i Sundsvall, men förflyttade mig sedan till Göteborg där jag läste radioinriktningen, eftersom jag hade så dåligt självförtroende som skribent. Mitt exjobb gjorde jag i Hongkong när Hongkong övergick från brittiskt till kinesiskt styre. Det var extremt lärorikt och fick in mig på skrivandet. Så, när Tove kom hem till Sverige igen fick hon jobb på veckotidningen Se & hör. – Jag tänkte att det var ett smart drag, för även om jag hade dålig självkänsla som skribent hade För mig var det väldigt viktigt att få biologiska barn, och det tror jag har medmin egen bakgrund som adopterad att göra För Tove är maten ett sätt att knyta band till sitt ursprungsland Korea.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 9 INSPIRATÖREN / TOVE OSKARSSONHENCKEL Fakta Namn: Tove Oskarsson Henckel Ålder: 54 Gör: Journalist Aktuell med: har startat nya succétidningen Gastronaut tillsammans med matskribenten Jens Linder. Familj: Maken Göran och två döttrar, 19 och 23 år Bor: Lyngby 5 snabba: Bästa film: Babettes gästabud och Last Holiday På nattygsbordet: Save me the plums av Ruth Reichl Skämslåt jag lyssnar på i bilen: Careless Whisper med George Michael Maträtt jag lagar om och om igen: Sushi Det här gör jag när jag vill koppla av: Kollar på film eller serie på HBO eller Netflix jag stenkoll på kändisar. Men jag gjorde inte så bra ifrån mig, och fick inte förlängt, eftersom jag inte höll måttet, säger Tove. Men trots att Tove inte höll måttet på Se & hör var hon tillräckligt bra för att bli uppraggad av Aftonbladet som anställde henne, ett jobb som öppnade en rad dörrar åt henne. Här lärde hon sig att skriva snabbt under press och här fick hon det yrkeskunnande och självförtroende som krävdes för att gå vidare till det då unga och pigga förlaget Plaza, där hon var chefredaktör för Plaza Kvinna innan hon gick vidare till det anrika förlaget Bonnier, där hon fick i uppdrag att dra igång den egna titeln Mea, som snart lades ner. – Då gick jag tillbaka till Plaza och startade magasinet Tove. Jag var sedan chefredaktör på Plaza Interiör innan jag hamnade Gourmet, säger Tove. Vid det laget kunde hon egentligen inget om mat. Hon förlitade sig på sin duktiga redaktion och sitt eget kunnande som tidningsmakare och tänkte ”hur svårt kan det vara?”. Svårt, visade det sig. – Jag tänkte att min styrka var att jag var journalist och tidningsmakare, och tack vare att de andra jag jobbade med var matkunniga löste det sig. Något som Tove kanske inte räknat med var att det där jobbet som redaktör på Gourmet skulle sätta igång ett livslångt och passionerat förhållande till mat och dryck hos Tove själv, som snart anmälde sig till en sommelierutbildning som hon gick privat. – Jag insåg ju väldigt snabbt att mat och dryck var något jag ville syssla med. Att det var askul, säger Tove och ser förtjust ut. Mat blev nyckeln till ursprungslandet Tove hade under tiden blivit mamma till två döttrar. – För mig var det väldigt viktigt att få biologiska barn, och det tror jag absolut har med min egen bakgrund som adopterad att göra. Det spelade stor roll att ha någon form av band och att sätta ett avtryck, säger Tove. Även om Tove aldrig funderat särskilt mycket på sitt ursprung har barnen redan från det de var små pratat mycket om sin mammas ursprungsland. – De är typiska ”andra generationens adopterade” och har alltid varit nyfikna på Korea. Jag hade själv aldrig åkt tillbaka till Korea, men insåg att det nu kanske var läge, säger Tove. Så, 2014, när barnen var tolv och 15 år gamla, åkte Tove och hennes man Göran dit tillsammans med barnen. Maken Göran jobbade just då med ett företag i Korea och därför passade det bra att göra återresan just då. – Men redan innan det hade jag börjat laga mycket koreansk mat hemma. För mig handlar mat och dryck om väldigt mycket: Känslor, smak, doft, konstaterar Tove. Kanske har Toves förkärlek för att laga koreansk mat, åtminstone på ett undermedvetet plan, varit ett sätt att knyta an till ursprungslandet. – Även om det låter klyschigt är jag övertygad om att man kan uppleva ett land via maten. Så nu bestämde jag mig för att verkligen uppleva Korea genom en rad olika restauranger, säger Tove. Tove har länge känt familjen som äger den koreanska restaurangen Arirang i Stockholm, och innan avresan fick hon kontakt med familjens kusin som bor i Seoul. Hon bokade också träff med en koreaadopterad matskribent från USA på plats i Seoul.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 10 INSPIRATÖREN / TOVE OSKARSSONHENCKEL – Det var spännande att återvända. Resan var en av de bästa jag någonsin gjort, en fantastisk upplevelse för hela familjen. Resan tillbaka till ursprungslandet var ingen röttersökarresa i egentlig mening. Vid ett senare tillfälle gjorde Tove, som hon beskriver det, ett halvhjärtat försök att hitta sin biologiska familj, men ganska snart lade hon ner det. – Visst kan jag undra ibland över mitt ursprung, men ärligt talat har jag aldrig haft något egentligt behov av att veta. Jag har min familj här i Sverige. Nystart För Tove har pandemin blivit en nystart på flera plan. Hon och familjen har flyttat från Stockholm till Skåne. Och hon, som är en av Sveriges mest välkända matjournalister, började fundera på vad nästa steg i karriären skulle bli. – För mig hade mat och dryck verkligen blivit en passion och nu kände jag för att göra något nytt, säger Tove. Det där nya var något som hon och hennes vän, den välkände matskribenten, Jens Linder pratat länge om: En helt ny tidning. – Både Jens och jag ville göra något som skildrar mat genom hela kedjan, från det att den växer i jorden till dess att den är färdiglagad och hamnar på tallriken. Vi pratade allt mer om vår drömtidning, och sedan kom vi på att det faktiskt skulle kunna bli verklighet, säger Tove. Resultatet, Gastronaut, har precis landat från tryckeriet när vi ses för intervjun. Tove beskriver det som en blandning mellan henne och Jens, en tidning där de båda får möjlighet att nörda ner sig i de olika råvarorna, eller som parhästarna beskriver det i pressmeddelandet som precis gått ut: ”Gastronaut är ett bookazine för alla som brinner lite extra för mat och dryck och vill göra smakliga upptäcktsfärder i tid, rum och tanke. Vi ger oss ut i ett kulinariskt universum där det finns mycket att utforska. Varje nummer har ett särskilt tema, exempelvis blir det första Aromernas rike och det andra Den råa maten. Vi vänder och vrider på ämnet genom berättelser, reportage, foton, illustrationer, recept och tips.” Och även om Tove ständigt beskriver sig själv i blygsamma ordalag, är också Gastronaut ett bevis på att hon är en duktig tidningsmakare. För trots att det gått bara en vecka sedan tidningen lanserats har den sålt slut över hela Sverige. Det har gått närmare 40 år sedan Tove såg den där tv-serien om journalisten som gick runt och intervjuade folk med block och penna i handen. Själv har hon landat i den slags journalist hon vill vara. Den som djupdyker i olika ämnen och utforskar världen via mat. Att också det koreanska köket kommer att utforskas i tidningen är inte en alltför djärv tanke. n Även omdet låter klyschigt är jag övertygad omatt man kan uppleva ett land viamaten
A Tidskrift om adoption N°1—2022 11 LANDFOKUS / ATT ADOPTERA FRÅN INDIEN et finns ögonblick vi alla minns. Ett av dem är när vi får veta att vi ska bli föräldrar. Och för vissa är processen dit längre än för andra. – Vi hade kämpat med IVF i många år när vi landade i att vi ville adoptera, säger Emelie Andersson. – För oss tog det 1,5 år innan vi fick adoptionsgodkännande. Utredningen var en tuff process, där man verkligen blir synad i sömmarna, säger Magnus Andersson. Familjen Andersson har en välförtjänt semester och tillbringar den i hemmet i halländska Harplinge. Det innebär att de har tid att prata och berätta om vägen att bli familj. Sonen Neo, som hunnit bli sex år, skrotar runt hemma och är ledig från förskolan. – Även om Indien var med på vår lista tidigt, stängde landet för adoption 2015. Vi pratade om andra länder, men i samma veva som vår utredning var klar öppnade Indien igen, säger Emelie. Lång administrativ process Så, Indien fick det bli – och nu började återigen en gedigen administrativ process, eftersom tanken är att i princip all pappersexercis ska vara färdig när man väl åker till landet för att träffa sitt barn. – Vi fick barnbesked från Adoptionscentrum i april 2019, ungefär sex månader D Emelie ochMagnus adopterade från Indien: ”I början var allt nytt för Neo” Emelie höll på att värma lunchen i micron när handläggaren från Adoptionscentrum ringde och berättade att det fanns en liten pojke i Mumbai som väntade på henne och Magnus. Idag har de varit föräldrar till Neo i två år. TEXT / ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO / PRIVATA Neo visade sig vara en ordningsam pojke med koll på det mesta - men världen utanför barnhemmet var ny för honom.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 12 LANDFOKUS /ATT ADOPTERA FRÅN INDIEN innan vi åkte. Jag stod i köket på jobbet och värmde lunchmaten när telefonen ringde, berättar Emelie, som är sjuksköterska. Egentligen är det inte tillåtet att ha telefonen på jobbet, men just denna dag hade Emelie glömt att lägga undan den. Emelie blev så tagen av samtalet att hon inte hörde plinget från micron. Istället stod hon där med telefonen i handen och tittade på bilderna och den lilla filmen på pojken som väntade på dem. – Och jag stod i ett industriområde i Nybro när jag fick samtalet, säger Magnus och skrattar. De kommer aldrig att glömma det. Filmen där Neo räknar till tio, bilden där han åker rutschkana. – Hela min arbetsgrupp fick veta direkt vad som just hänt. Och maten, den kallnade så klart i micron, säger Emelie. – Det var magiskt, en extremt stor känsla efter all IVF, den jobbiga utredningen. Och så detta, det första positiva som hände på länge. Jag minns att jag tänkte: ”Är det här vår grabb?” och ja! Det var det ju, utan tvekan, säger Magnus. Snabba ryck Ett halvår senare var det äntligen dags att sätta sig på planet till Indien, där Adoptionscentrums medarbetare Gireeja Rajesh väntade på dem. – Det var fantastiskt att ha Gireeja som hjälp. Hon var vår lots på plats, och kunde massor om anknytningsprocessen. Hon förberedde oss på vad som skulle hända, hur Neo skulle reagera, och det kändes så skönt att vara förberedd, minns Emelie. Det första mötet med sonen var omtumlande. Neo visade sig vara en mycket ordningsam gosse där han kom gående hand i hand med en ur personalen. Magnus och Emelie satt i besöksrummets soffa och väntade, och Neo, som aldrig varit inne i just det rummet tidigare, var tydlig med att det var viktigt att spara på elektriciteten. – Ja, han tyckte att både ljuset och AC:n skulle stängas av, säger Magnus och skrattar. Då var Neo fyra år, och även om han sett bilder på Magnus och Emelie tidigare hade han aldrig pratat med dem. – Så, det var inte bara rummet som var nytt för honom. Det var väldigt tydligt att han iakttog oss noga, vilket inte var särskilt konstigt, kommenterar Emelie. Gireeja hade förberett Emelie och Magnus på mycket, men att de skulle hämta sin pojke redan dagen därpå var de inte inställda på. – Nej, vi trodde att vi skulle chilla och få lära känna honom i hans takt. Så blev det inte, för vi fick besked om att han skulle hämtas redan nästa dag, säger Magnus. Hjärtskärande När Emelie och Magnus dagen därpå kom för att hämta Neo mötte han dem med en liten ryggsäck på ryggen. Ryggsäcken innehöll hela hans liv: En handduk, en liten leksak, en tallrik, lite kläder … – Den där ryggsäcken som nunnorna packat åt Neo innehöll så mycket kärlek, säger Emelie. Att ta steget ut från barnhemmet innebar också att kliva ut i en helt ny värld. För, väldigt snabbt insåg Emelie och Magnus att deras son förmodligen inte varit utanför barnhemmets trädgård mer än en handfull gånger. – När vi satte oss i taxin var det som om Neo på allvar förstod vad som höll på att hända. Då blev han ledsen och grät, berättar Magnus. Den nya världen innebar inte bara att åka taxi med två främlingar som skulle komma att bli Neos föräldrar. Den nya världen innebar också att bo på hotell, vara med i ett kök och laga mat, och sova i ett rum och inte i en sovsal fylld med barn. – Här var det väldigt skönt att ha Gireejas ord i ryggen. Gireeja hade förberett oss på hur första kvällen skulle bli. Att Neo troligen skulle gå fram till dörren för att försöka öppna den. Att Neo skulle vilja tillbaka till barnhemmet och att han skulle vara ledsen. Allt detta skedde, och det var hjärtskärande, säger Emelie. Men efter bara någon dag ändrade Neo fokus. För väldigt snabbt började han knyta an till Magnus. – Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi blev tajta direkt. Som adoptivförälder tror jag att man som pappa spelar roll redan från början, på ett annat sätt än när det kommer till biologiskt föräldraskap. Som biologisk pappa är man kanske inte så betydelsefull det första halvåret. Här tydde sig Neo till mig omedelbart, säger Magnus.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 13 LANDFOKUS / ATT ADOPTERA FRÅN INDIEN Det här är vi: Emelie och Magnus Andersson Familj: Neo, 6 år, adopterad från Indien. Gör: Emelie är sjuksköterska och Magnus är glasblåsare Bor: I Harpinge i Halland Indien är ett av de länder där Adoptionscentrum har arbetat allra längst. Adoptionscentrum återupptog samarbetet med Indien år 2017 efter ett kortare uppehåll, och verksamheten är nu åter i full gång. För närvarande är 19 adoptionssökande på gång med en adoptionsansökan i Indien, varav nio är matchade med barn. Adoptionsverksamheten sker centralt genommyndigheten Central Adoption Resource Authority, CARA och adoptionsprocessen är idag till stor del digitaliserad. De sökandes adoptionshandlingar laddas upp digitalt i en portal som kallas för Carings, där Adoptionscentrum sedan kan följa ärendet steg för steg. CARA har flera hundra barnhem anslutna till sin adoptionsverksamhet och en adoption i Indien kan därför komma att genomföras var som helst i detta stora land. Både ensamstående och gifta par kan adoptera I Indien kan såväl ensamstående män och kvinnor som gifta par ansöka om att adoptera. För att adoptera ett barn som ännu inte fyllt fyra år, kan du som sökande vara upp till 45 år gammal (för par gäller en sammanlagd ålder på 90 år). Är du äldre kan du ansöka om att få adoptera ett äldre barn. På senare tid har de flesta barn som matchats varit mellan ett och två år gamla. Det finns två adoptionsprogram i Indien, ett ordinarie program där indiska myndigheter bedömer att barnen är friska, samt ett program för barn som har olika särskilda medicinska behov. Du kan vara aktuell för båda programmen samtidigt. Barn som adopteras från Indien bor på institution, och det är fortfarande vanligt att barnets biologiska föräldrar är okända. Det görs dock noggranna efterforskningar för att försöka fastställa barnets identitet. Om den biologiska familjen är känd erbjuds stöd och rådgivning innan Adoptera från Indien – så funkar det De barn som adopteras från In ien bor på institution. Och även om pandemin påverkade adoptionsverksamheten, är verksamheten återigen igång. TEXT / ANNA TAXELL eventuellt beslut fattas om att barnet ska kunna få en ny familj genom adoption. I Indien är adoption en relativt vanlig och accepterad företeelse och nationell adoption förekommer i stor utsträckning. Först när det uteslutits att barnet inte kan få en ny familj inom landet blir en internationell adoption aktuell. Ökat behov av adoptivfamiljer I Indien finns Adoptionscentrums representant Gireeja Rajesh. Gireeja är spindeln i nätet som dels har löpande kontakt med barnhemmen, dels som stöttar adoptivföräldrarna när de är på plats i Indien. Gireeja Rajesh är bosatt i New Delhi men följer gärna med och hjälper till när det är dags att resa och hämta barnet, oavsett var i landet barnet bor. Adoptionsverksamheten på CARA påverkades en hel del av pandemin under 2020 och 2021, men under hösten kunde Adoptionscentrum konstatera att det gick allt fortare att få adoptionsansökningar godkända och Adoptionscentrum kunde också förmedla många glada besked om barn sommatchats med föräldrar i Sverige. Det finns ett fortsatt behov av adoptivfamiljer och Adoptionscentrum tar gärna emot fler adoptionssökande till Indien. Om du har frågor om adoption från Indien är du varmt välkommen att ringa eller mejla landansvarig Anna Taxell: 08-587 499 14, anna.taxell@ adoptionscentrum.se, eller någon av våra adoptionsrådgivare. n Stressande Tack vare den administrativa process som Magnus och Emelie gått igenom hemma i Sverige, där det stundtals känts som om en oändlig rad papper bara skickats fram och tillbaka med olika stämplar, kunde den nyblivna familjen nu ägna sig helt åt varandra. – Det kändes enormt skönt att slippa brottas med domstolar och så vidare, säger Emelie. Trots att det mesta av pappersexercisen var färdig tog det 3,5 veckor på plats i Indien innan familjen kunde sätta sig på planet tillbaka till Sverige. Vid det här laget hade familjen Andersson både hunnit hitta rutiner och fira Diwali, ljusfestivalen. De hade hunnit vara på möte med ambassaden och de hade fixat tillfälligt pass till Neo. – Just den biten kändes nervös! Vi hade ett papper som var Neos tillfälliga pass, och jag vågade inte riktigt lita på att vi verkligen skulle få med oss Neo hem. Det kändes stressande och jag var orolig över att passkontrollanterna inte skulle förstå hur värdefullt det där pappret verkligen var, säger Magnus. Det har gått två år sedan familjen landade på svensk mark. Neo är sex år, och för att svenskan ska sätta sig ordentligt, och för att Neo ska känna sig trygg i de sociala koderna med jämnåriga barn, går han ett extra år i förskolan. – Vi har ingen brådska. Nu tar vi det i Neos takt, säger Emelie. n Gireeja Rajesh finns på plats i Indien för att stötta. Här med Adoptionscentrums Anna Taxell.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 14 Miljoner barn i världen uppskattas bo på barnhem. Många har föräldrar i livet, men tvingas ändå till en barndom i ensamhet och otrygghet. Barn som växer upp på institution försummas. De får inte tillräcklig stimulans, närhet och värme från vuxna och påverkas både fysiskt, psykiskt, känslomässigt och socialt. Coronapandemin har gjort tillvaron ännu mer isolerad. Dessa barn riskerar svåra trauman som lämnar spår under resten av livet. Barnhem kommer aldrig att vara ett hem för barn! Ditt stöd är avgörande för att förhindra att barn överges. Var med oss i kampen för att inte ett enda barn ska behöva växa upp på barnhem. Skänk ditt bidrag redan idag. ”Nu ber vi om din hjälp! Miljontals barn tillbringar hela sin barndom på institution – helt i onödan. Det kan inte få fortsätta. Du kan vara med och göra skillnad!” Swisha 100 kronor till 900 98 95 eller köp vårt gåvobevis på foraldralosabarn.se.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 15 Redan 1996 när utländska familjer började adoptera från Kina var Christina Wang på plats för att hjälpa de blivande föräldrarna med kontakten med barnhemmen och med övergången till att bli familj. – Jag blev tillfrågad av en kvinna som hade arbetat som kontaktperson för en dansk adoptionsorganisation i Kina, om jag kunde tänka mig att ta över efter henne. Det fanns ingen tvekan hos mig, och sedan 1999 när Adoptionscentrum letade efter en kontaktperson på plats fanns jag redan här. Svenska föräldrar delar på ansvaret Du har under årens lopp hjälpt en lång rad familjer att bli … just familjer. Vad har varit bäst med ditt arbete som kontaktperson? – Det är ett jobb där jobbet i sig – att göra människor lyckliga – är en belöning. Som en extrabelöning har det varit en stor tillfredsställelse att hålla kontakt med Skandinavien och få mer kunskap om kulturella skillnader. Kan du ge exempel på någon sådan kulturell skillnad? – Genom all kontakt jag har haft med olika svenska familjer har jag lärt mig att svenska par delar på ansvaret när det kommer till att ta hand om och uppfostra barn. I Kina är det oftast mamman som tar hand om barnen. En annan kulturell skillnad som jag lagt märke till är att kineser är snabba att ge råd och tips om hur man ska ta hand om barn. Oavsett hur erfaren den andra personen är kommer de goda råden. Det är ju i gott syfte, som att påminna om att ta på barnet varma kläder och inte äta rå mat. Ibland beter vi kineser oss som tjatande mammor … Klä dig snyggt och propert Finns det några generella råd du vill ge svenskar som ska åka till Kina på återresa? TEMA / KINA CHRISTINAWANG ”Det har varit en belöning att få göra människor lyckliga” För de många adoptivfamilje som adopterat från Kina är Christina Wang ett välkänt ansikte. Sedan 1999 har hon fungerat som Adoptionscentrums kontaktperson på plats. TEXT / ANNA-MARIA STAWREBERG – Ja. Om någon i familjen har en tatuering är det bra att täcka över den. Alla i Kina är inte vana vid tatueringar och det kan faktiskt påverka hur man blir bemött, också i adoptionssammanhang. Ett annat råd jag vill skicka med är att omman reser med små barn, håll noga koll på vad barnen gör. Om ett barn till exempel ritar på ett olämpligt ställe på hotellet kan man bli ersättningsskyldig … Om jag ska göra en återresa till Kina, och vill göra ett gott intryck. Har du några bonustips att ge mig? – Kinesiska människor är vana vid att ge presenter första gången de möter någon. Och se till att klä dig snyggt och prydligt. Om du inte klär dig snyggt och prydligt är risken stor att de inte tror att du har råd att ta hand om ett barn. n Kinesernas råd är i gott syfte, men ibland beter vi kineser oss som tjatande mammor… Faktaruta - Adoptionscentrum samarbetade med den kinesiska centralmyndigheten från 1997 till 2021. - 1774 adoptioner har förmedlats genom oss. - Adoptionscentrum är en av tre svenska organisationer som arbetat i Kina. - 1999 anställdes en medarbetare, Christina Wang, som blev Adoptionscentrums förlängda arm i Kina under alla år. - Vistelsen i Kina arrangerades av statliga kinesiska resebyråer som tillhandahöll guider som tog hand om adoptivfamiljerna.
A Tidskrift om adoption N°1—2022 16 TEMA / KINA När Britt-Maries Nygrens bror började arbeta med f h o e l t k s r c ä h k e n f in p g å i F K FI in A a , a , t in t s d å e g t B va ri r tt n - å M g a o r t ie s , o s m om int v e ar st v ä e m rk d s e a . mVar fanns alla flickorna? Det blev startskottet för svenska familjers adoptioner från Kina. TEXT / ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO / PRIVATA en lilla flickan ligger med såriga och infekterade ögon på en säng klädd med plast. Hon är mager och hennes blöja är fylld med avföring. När reportern från BBC kommer fram till henne orkar flickan inte möta hennes blick. Flickan är döende. Och det är också meningen. Barnhemmets personal har lagt henne i ett ”dying room” för att hon ska dö. Bara några dagar efter det att det brittiska reportageteamet lämnar barnhemmet där de filmat i smyg, dör flickan utan att ens ha fått ett namn. Var fanns flickorna? Den namnlösa flickan är bara ett av alla offer som Kinas ettbarnspolitik skördade. För den kinesiska regimens beslut att 1979 införa en bestämmelse om att kinesiska par enbart fick skaffa ett barn, skövlade ett oändligt antal offer. Det som var den dåvarande högste ledaren Deng Xiaopings försök att idka familjeplanering och minska befolkningstillväxten, blev i själva verket en katastrof för en lång rad familjer. Kvinnor tvångssteriliserades och tvingades genomgå aborter. Flickor övergavs och försvann spårlöst. En av dem som relativt tidigt fick upp ögonen för att något inte stämde var Britt-Marie Nygren, verksamhetschef på FFIA, Familjeföreningen för internationellt adopterade. – Det började med att min bror Ola jobbade med ett projekt på Statistiska Central9,3miljoner kinesiska flickor försvann byrån, för att införa ett folkräkningssystem i Kina i mitten av 1980-talet. Han märkte ganska snabbt att det fanns stora skillnader mellan flickor och pojkar, att det saknades mängder av flickor, helt enkelt, säger Britt-Marie Nygren. Statistikernas upptäckt resulterade i att Ola Nygren, väl hemma igen, tillsammans med en kollega skrev rapporten The Missing Girls of China. En rapport som bland annat kunde konstatera att det saknades oerhört många kinesiska flickor. – Jag började fundera på vad det var som egentligen hände, men förstod att det fanns mängder av barn på institutioner. Eftersom jag jobbade med internationella adoptioner tog jag kontakt med Kinas justitieministerium i hopp om att få igång en adoptionsprocess mellan Kina och Sverige, säger Britt-Marie Nygren. Fanns ingen adoptionslagstiftning Det förekom i och för sig väldigt många adoptioner inom landet som gjordes enligt gamla traditioner från familj till familj. Vid den tidpunkten fanns ingen adoptionslagstiftning i Kina som kunde användas vid internationella adoptioner. Men tre, fyra månader senare damp det ner ett brev i Göteborg. Det var en inbjudan från det kinesiska justitieministeriet i syfte att diskutera internationella adoptioner. Besöket, som var officiellt, omfattade ett gediget program, och i november 1990 åkte Britt-Marie över tillsammans med två andra personer från FFIA. – Vi fick möjlighet att presentera vårt svenska adoptionssystem, berättade om D
A Tidskrift om adoption N°1—2022 17 TEMA / KINA hur det är att växa upp i Sverige och hur vi jobbar med andra länder. Vi besökte även en rad olika institutioner, både barnhem och skolor. Barnhemmen som besöktes var fina och välskötta, om än fyllda till brädden med barn. Några vanskötta barn eller några dying rooms såg Britt-Marie och hennes kolleger inte. – Men vi såg att det var en övervägande majoritet av flickor på barnhemmen, och förstod att det var som vi misstänkt: Ettbarnspolitiken hade medfört att flickorna lämnades bort, säger Britt-Marie. Ytterligare några månader senare, under våren 1991, var det dags för det kinesiska justitieministeriets representanter att göra ett besök i Sverige. Britt-Marie och hennes kolleger upprättade ett program, delvis baserat på de kinesiska myndigheternas önskemål. – De ville naturligtvis se vilken standard det svenska samhället hade, och vi visade skolor, sjukhus och olika myndigheter. Besöket slutade med att de gratulerade oss och sa att vi blev den första organisationen som fick hantera internationella adoptioner med Kina och en ny lag etablerades, minns Britt-Marie. Könsselektering av foster Redan året därpå, våren 1992, adopterades de första barnen från Kina till Sverige, närmare bestämt från Zhangjiakou, samma stad som nu nästan exakt 30 år senare arrangerar OS-skidtävlingar. Det året handlade det om sex barn, och antalet barn ökade successivt. Mellan 2000 och 2005 adopterades mellan 100 och 175 barn om året genom FFIA till Sverige. – Sammanlagt kom 1 600 barn från Kina till Sverige via FFIA och som mest adopterades 10 000 barn om året till olika länder från Kina, säger Britt-Marie. Totalt har ungefär 4 000 barn från Kina adopterats till Sverige innan samarbetet mellan Kina och Sverige avslutades 2021, då Adoptionscentrum som börjat förmedla adoptioner 1999 avslutade verksamheten där. Under de här första åren var det mest friska flickor som adopterades. Att ettbarnspolitiken medfört att familjer var tvungna att överge sina barn och att myndigheterna tvångsomhändertog barn var uppenbart. Det var också vanligt att barn hittades på torg, vid vägkanter, på marknader. Pojkarna behölls ofta, eftersom en pojke ansågs kunna trygga familjens ekonomi på ett annat sätt än flickor. De föräldrar Hanmärkte ganska snabbt att det fanns stora skillnader mellan flickor och pojkar, att det saknades mängder av flickor, helt enkelt
A Tidskrift om adoption N°1—2022 18 TEMA / KINA Hunanskandalen I november 2005 skrev först kinesisk och senare även svensk press om en skandal som inträffat i Hunanprovinsen. Enligt anklagelserna skulle barn ha stulits och sedan sålts till vissa barnhem, som senare adopterat bort barnen till utlandet. Den svenska adoptionsmyndigheten fick efter sina förfrågningar till svar från den kinesiska myndigheten att samtliga barn som adopterats till Sverige hade övergivits på ett korrekt sätt och att alla legala förutsättningar var uppfyllda. Man förklarade också att det inte varit fråga om regelrätt barnhandel utan att personer som hittat övergivna barn, lämnat dem till institutioner och begärde ersättning för kostnader för transporter och vård av barn. Det lagvidriga bestod i att barnhemsföreståndare betalat ut sådan ersättning, vilket var förbjudet. – Men många gånger var myndigheterna stenhårda. Upptäckte de icke-registrerade barn i en familj kunde det hända att barnen tvångsomhändertogs av myndigheterna, så på så sätt finns det på sina håll visst fog för påståendet att barnen kidnappades. Men, och det är viktigt: Vare sig svenska myndigheter eller adoptionsorganisationer hade någon som helst insyn i denna del av adoptionsprocessen. De utländska adoptionsorganisationernas samarbete skedde enbart direktkontakt med centralmyndigheten i Beijing. Adoptionsorganisationer fick aldrig ha direkt kontakt med provinserna, än mindre direkt med barnhemmen, utan all kommunikation skedde med centralmyndigheten, sommatchade barn och adoptivfamiljer och styrde helt var adoptionerna skulle ske. Barnen kom från olika provinser och barnhem i stort sett varje gång, säger Britt-Marie. Eftersom jag jobbademed internationella adoptioner tog jag kontakt med Kinas justitieministerium i hopp omatt få igång en adoptionsprocess mellan Kina och Sverige som ändå fick mer än ett barn straffades hårt genom ekonomiska sanktioner, böter, tvångssterilisering eller abort och barnen fördes bort, många gånger mot föräldrarnas vilja. Det förekom också många aborter av små flickor sedan man fått möjligheter till tidig könsselektering av foster. Detta tros vara förklaringen till omkring 9,3 miljoner saknade flickor mellan år 1990 och 2000. – Under den här perioden var det en extrem snedfördelning när det kom till registrering av nyfödda barn i Kina: Statistiken visade 120 pojkar på 100 flickor. I normalfallet är det 106 pojkar på 100 flickor. Det berodde på en kombination av att en del föräldrar trots allt lyckades behålla sina flickor utan att registrera dem, men det berodde också på att många flickor övergavs i hemlighet och på könsselekteringen av foster. Nerringda Under den första tiden fick adoptivföräldrarna besöka barnhemmen, men i samband som BBC:s dokumentärfilm om de illa skötta barnhemmen sändes 1995, stängdes barnhemmen för besök utifrån. Bilder från så kallade dying rooms offentliggjordes och reportageteam, som det från BBC här ovan, släppte filmer tagna i hemlighet på fastbundna barn, barn som inte fick någon stimulans över huvud taget, gråtande spädbarn i långa rader och barn i behov av sjukhusvård som gömts undan. Detta gjorde att intresset för att adoptera barn från Kina ökade drastiskt. Britt-Marie minns att hon och hennes kolleger blev fullkomligt nedringda av personer som ville adoptera barn från Kina. Fram till denna tidpunkt hade FFIA fått barn från ett 30-tal kinesiska barnhem. – Inte ett enda av dessa barnhem var dåligt. Det såg vi eftersom alla adoptivfamiljerna fått fylla i enkäter och både vården och standarden var ganska bra. Barnen som kom från Kina till Sverige var betydligt mer välskötta än barn som kom från andra håll i världen, konstaterar Britt-Marie. Under åren som följde anslöts fler och fler barnhem till det internationella adoptionsprogrammet, allteftersom institutionerna bedömdes leva upp till den standard som krävdes. Britt-Marie såg också att många av barnhemmens standard förbättrades när de hade anslutits till adoptionsprogrammen, och hon förstod att donationerna från adoptivföräldrarna hjälpte till att bygga upp standarden. Under de 23 år som FFIA samarbetade med Kina hann det komma barn från 30 provinser och långt över 100 barnhem. Attitydförändring Någon gång mellan 2005 och 2007 skedde en förändring i det kinesiska synsättet på flickors status jämfört med pojkar. Det här syntes också i statistiken. 1999 var 99 procent av barnen som adopterades från Kina till Sverige flickor. 2004 var 96 procent flickor. Därefter blev fördelningen allt mer jämn och 2012 var 55 procent flickor. Fler och fler barn med särskilda behov eller handikapp blev också adopterade efterhand. Detta skedde parallellt med att Kinas välstånd ökade, fler hade råd att betala eventuella böter för brott mot ett-barnslagarna och lättnader infördes på olika sätt i ett-barnspolitiken. – I början var kraven från Kina när det kom till adoptivföräldrar att de skulle vara minst 35 år gamla och att de enbart fick adoptera ett friskt barn. Kraven när det gällde handikappade barn var något mindre strikta, därför ”klassade” man många barn med något litet hälsoproblem som funktionsvarierat och ansågs ha någon form av special needs. 2002 ändrades den ursprungliga lagen, som också sa att det nu var möjligt att adoptera flera barn. Men att operera ett barn med läpp-, käk- och gomspalt, LKG, eller hjärtfel var kostsamt och därför har många av de barn som adopterats från Kina kunnat få vård först på plats i Sverige. n
TEMA / KINA DNA har inneburit en Det har gått 30 år sedan de första barnen från Kina adopterades till Sverige. För de flesta har det varit omöjligt att få information om sina rötter. Tills nu. Möt Brian Stuyan som hjälpt hundratals personer att få kontakt med sin biologiska familj. TEXT / ANNA-MARIA STAWREBERG revolution
20 TEMA / KINA et är tidig söndagsmorgon i Utah, USA, där Brian Stuyan bor med sin hustru Lan och sina tre döttrar. Tidig morgon som i ottan, men Brian Stuyan är vaken, redo för att bli intervjuad och därefter: En hikingtur med äldsta dottern. Hur började er verksamhet? – Jag är egentligen egenföretagare i botten. Vi har tre döttrar adopterade från Kina, Meikina från DianBai, Meigon från Guangzhou och Meilan från Luoyang. Vi vet av erfarenhet att personer som har adopterats och som inte vet något om sin första tid i livet ofta kan bli besatta av tanken på det de inte vet. Ofta kan den här besattheten infinna sig när de är unga vuxna och stannar kvar upp i vuxenlivet. Om man som förälder är bekväm med sina barns tidiga historia hjälper det barnet att utveckla en säkrare självbild när de växer upp. Därför tror Lan och jag på att utforska våra döttrars bakgrund, en dotter i taget. När jag adopterade vår andra dotter såg jag en särskild post på fakturan, tid d n e i t n s g t s o a d nn ” o d n ag s s 4 25 yuan”. Det väckte min nyfikenhet När vi åkte till Kina och gjorde research kring vår äldsta dotters bakgrund spred det sig till andra adoptivfamiljer som började be oss om hjälp. Annonserna blev startskottet När ni sökte efter er äldsta dotters rötter insåg du att kinesiska barnhem måste annonsera när ett barn ska adopteras. Kan du berätta lite om dessa annonser? – Den bestämmelsen infördes 1999. Vi kallar dessa annonser för ”finding ads” och innehåller kort information om barnet ifråga och ofta även ett foto. När annonsen har varit införd har de biologiska föräldrarna 60 dagar på sig att höra av sig, om de inte gör det kommer barnet att adopteras. De här annonserna sätts in i de billigaste tidningarna, och är mer att se som en formalitet. Jag skulle vilja påstå att det egentliga syftet inte är att de biologiska föräldrarna ska se annonsen och höra av sig. Det egentliga syftet med att annonserna införs är att det finns en bestämmelse som D
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=