12 Du har hört det förr: anknytningen mellan barn och förälder börjar redan i mammans mage och utvecklas sedan som mest under barnets första år. Så hur gör man då när man inte burit sitt barn inom sig? Och hur gör man om man missat barnets första tid i livet? – Först och främst är det viktigt att ha klart för sig vad anknytning egentligen är för något. Det handlar helt enkelt om relationen mellan barnet och en eller flera vuxna i dess närhet. En relation som gör att barnet blir sett utifrån sina behov och där barnet lär sig att lita på de vuxna som finns i barnets omgivning, förklarar Munhi Westin, leg psykolog, leg psykoterapeut och familjerådgivare på Adoptiva Psykologmottagning. RELATIONER MÅSTE FÅ NÄRING Man kan aldrig säga att ”nu är anknytningen färdig”, eftersom det är en process som ständigt pågår och byggs på. Relationen måste få näring för att stärkas och bevaras. För många familjer som adopterat börjar anknytningen först när barnet levt månader – eller år – på jorden utan att ha träffat de föräldrar och eventuella syskon som kommer att utgöra familjen. Så, även om det första året spelar en viktig roll för anknytningen och för barnets personlighet, gäller det att hitta sätt som får just er att bli en familj. – Många pratar om det första året i barnets liv, men jag skulle snarare vilja säga att det är de tre första åren som präglar barnet till ett visst beteende, säger Munhi, men tillägger: självklart är det fullt möjligt att få en fungerande anknytning också när barnet är äldre. FÖRÄLDER KAN BEHÖVA HJÄLP Anknytningen beror inte bara på barnets ålder och på de erfarenheter som barnet har med sig in i familjen. Det beror också på förälderns egna erfarenheter. De flesta av oss har jobbiga upplevelser i bagaget, men vissa av oss bär också på obearbetade trauman från uppväxten. Dessa trauman kan, i kombination med den sorg som ofrivillig barnlöshet innebär, medföra en rejäl låsning i relationen till barnet när det väl kommer. Upplever man det bör man söka professionell hjälp för egen räkning, så fort som möjligt. –Vad gäller barnet är det bra ju mer man vet om barnets bakgrund. Har barnet bott i familjehem eller har barnet bott på barnhem? På ett barnhem konkurrerar barn ofta med varandra om en vuxens uppmärksamhet och det kan prägla barnets personlighet. Har barnet däremot vuxit upp i ett familjehem brukar det gå lite lättare, även om det naturligtvis innebär ett trauma att separeras från ett älskat familjehem, konstaterar Munhi och förklarar att det barnet i början förmodligen kommer att reagera starkt. Som ny vuxen i barnets liv får man vara så lyhörd som möjligt, ta emot barnets sorg och ilska och, när tilliten byggs upp, vara medveten om att det kan finnas kvar ett sår hos barnet. RUTINER GER TRYGGHET För ett barn är det svårare att anpassa sig till en ny situation när man levt under otrygga förhållanden än att ha levt under trygga förhållanden som man sedan blivit fråntagen. Det brukar alltså vara enklare att uppleva en smärtsam separation, som att flytta ifrån ett kärleksfullt familjehem till sin adoptivfamilj, än att uppleva ständiga separationer i samband med till exempel personalbyten på ett barnhem. – Gränssättning är oerhört viktigt för ett barn som visar att det inte mår bra. Det ger en känsla av förutsägbarhet som får barnet att känna ett visst mått av trygghet, säger Munhi. Att vara aktiv i sitt kontaktsökande, trots att barnet avvisar dig är A och O. Visa att du finns, att du är intresserad av barnet och att du kommer att finnas där, också i framtiden. – Många gånger kan barnets undanträngda sorg komma upp först när barnet känner sig tryggt. Då gäller det att vara medveten om att du inte kan, eller ska, lösa barnets alla problem. Var inte rädd för de starka känslorna. Du ska finnas där för barnet. Lyssna, fråga och ta emot sorgen. DU ÄR LIVSVIKTIG Under anknytningsprocessen med ett lite äldre barn hör det också till att barnet försöker testa den barnet knyter an till. Stå kvar, håll fast vid gränserna och visa att du står pall, att du inte ger dig. – Andra barn kan reagera med att vara extremt tillmötesgående, ”enkla” och soliga. Eller så kan de vara helt gränslösa och öppna mot alla som visar dem intresse. Det är fullkomligt naturligt, eftersom de tidigare aldrig haft chans att knyta an till en eller ett par personer. Då kan du under en period behöva vara restriktiv med andra kontakter än de till er som står barnet närmast. Oavsett om man lever med biologiska eller adopterade barn ska man vara medveten om att anknytningen aldrig blir färdig. Därför kan relationen alltid förbättras och utvecklas. – Och påminn dig själv – gång på gång – att du är livsviktig för ditt barn. Var medveten om att du som förälder med adopterat barn är det enda beständiga barnet har, säger Munhi. Anknytning tar tid Rent juridiskt har ni blivit en familj. Nu gäller det att också de känslomässiga banden kickar in. -Anknytningen är en komplex process som måste få ta tid. MUNHI WESTIN, LEG PSYKOLOG. TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=