" Adoptions I.centrum I
2 Alla barn har rätt till en familj! Att bilda familj genom adoption betyder att få ett barn som redan finns, men som inte har möjlighet att växa upp med sin biologiska familj. Detta barn behöver en ny familj, trygghet och kärlek. I andra änden av adoptionskedjan finns människor som du, som längtar efter att bli förälder. Vi som arbetar på Adoptionscentrum brinner för att varje barn ska få växa upp i en familj. Vår roll är att förmedla adoptionen och se till att den är rättssäker och för barnets bästa. I den här broschyren får du veta mer om vad din adoptionsresa kan innebära. Välkommen till oss! ANMÄL DIG TILL ADOPTIONSCENTRUM Du kan anmäla dig till Adoptionscentrum redan innan du börjat en medgivandeutredning. I samband med att du betalar medlems- och ärendeavgift får du en personlig sökandemapp och ett ärendenummer. KONTAKTA DIN KOMMUN Medgivande (godkännande) för adoption ges av din hemkommun. Först går du en obligatorisk föräldrautbildning innan själva medgivandeutredningen startar. Socialnämnden fattar sedan beslut om medgivande, som gäller i tre år. VÄLJ LAND När du fått medgivande skickar du dokumenten och sökandemappen till rådgivarna. Tillsammans med dem diskuterar du dina adoptionsmöjligheter och val av land. Du kan anmäla intresse för flera länder, men ansökan kan bara skickas till ett land. SAMMANSTÄLL ANSÖKAN När du bestämt dig för ett land sluter du ett avtal med Adoptionscentrum och betalar halva den preliminära adoptionsavgiften. Du får utförliga instruktioner om vilka handlingar som behövs till just det land du ska adoptera ifrån. Så här går adoptionsprocessen till
3 NI KOMMER HEM! BESKED OM BARN När du blivit utsedd som förälder till ett barn meddelas du via telefon. Skriftligen får du sedan all information Adoptionscentrum har om barnet och den fortsatta processen. Nu betalar du också resterande del av adoptionsavgiften. FÖRBEREDELSER Inför ditt första möte med barnet förbereder du dig på olika sätt. Du skickar information om dig och din familj till barnet och i vissa fall går det också att skypa med barnet och den person som har barnet i sin vård. DU FÅR TRÄFFA DITT BARN Du reser alltid till barnets ursprungsland. Tiden du behöver vara i landet varierar, från några veckor, till flera månader. DU KOMMER HEM När du landat lite i vardagen ska du göra uppföljningsrapporter till barnets ursprungsland. Du kommer att få utförlig information om vad rapporterna ska innehålla. STÖD EFTER ADOPTION Adoptionscentrum hjälper dig med råd och stöd även efter hemkomst. I våra lokalavdelningar finns också medlemmar som delar med sig av sina erfarenheter av adoption. Om ditt barn längre fram är intresserad av att göra en röttersökning och/eller en återresa till sitt ursprungsland, hjälper vi gärna till med det också. Ursprungslandet utser föräldrar till barn
4 När Björn och Marie äntligen fick träffa sina barn Emilia och Lovisa var de 4 och 5,5 år gamla. Tack vare modern teknik, kreativitet och vanlig hederlig närhet har de idag landat som familj. Förberedda för familjeliv TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG/ FOTO: ANDREAS BLOMLÖF
5 Björn och Marie Ahlstrand hade, precis som så många andra adoptivföräldrar, längtat efter barn länge när de till slut fick veta att det fanns två systrar på ett barnhem i Taiwan som väntade på en familj. SKYPEMÖTEN EN DEL AV FÖRBEREDELSEN – Barnhemmet var bra och vi fick faktiskt skypa med barnen flera gånger innan vi kom till Taiwan, säger Björn och skrattar till vid minnet. Att skypa med två små barn är nämligen inte det lättaste. Emilia och Lovisa hade myror i brallorna och sprang runt i rummet under mötena. – Jag kommer ihåg hur personalen mutade dem med godis för att de skulle sitta stilla. Tjejerna försökte bjuda oss på godiset genom skärmen. Vi i vår tur visade dem runt i vårt hem genom att gå runt med datorn här hemma, säger Marie. På skypemötena pratade Björn och Marie engelska med barnen, och personalen tolkade. Exakt vad som gick fram vet de inte, men de vet att sångerna som de sjöng för sina flickor gick hem. – Och så tog vi kort på oss och skickade. Vi ville ju att de skulle känna igen både oss och sitt hem när vi väl fick träffas, säger Björn. SPÄNNANDE FÖRSTA MÖTE När Björn och Marie landade i Taiwan var de av naturliga skäl nervösa. Den värsta nervositeten släppte dock när de klev innanför dörren på barnhemmet och systrarna springande kom och mötte sina föräldrar, samtidigt som de sa just ”mamma” och ”pappa”. – Det var spännande kommer jag ihåg. För vi kände ju faktiskt inte mamma och pappa då, kommenterar Lovisa. Den nyblivna familjen stannade i Taiwan i 20 dagar. Successivt jobbade de fram en relation och vid något tillfälle fick Björn och Marie även träffa de biologiska föräldrarna, som hållit en sporadisk kontakt med flickorna under tiden på barnhemmet. DAGS ATT LÄRA KÄNNA VARANDRA När familjen landade i Sverige öppnade sig en helt ny värld för alla fyra. Från att ha lämnat Sverige som två vuxna, landade de nu som familj. Nu var det dags att börja lära känna varandra. – I början märkte vi att Lovisa och Emilia hade stor trygghet i varandra, och den första tiden delade de sovrum, berättar Marie. Den första tiden pratade Lovisa och Emilia mandarin med varandra och de lekte intensivt. Björn och Marie kommunicerade med både teckenspråk och svenska, och snart blandade flickorna in svenska ord i sin lek. RUTINER OCH NÄRHET Den första tiden var både Björn och Marie hemma med systrarna. De kom närmare och närmare varandra för varje dag som gick och vardagen förflöt med hjälp av rutiner. – I början sjöng vi mycket. Vi hade med oss en bok med djursånger till barnhemmet, och den boken sjöng vi många sånger ur. Vi läste även en hel del Totte-böcker och lekte mycket utomhus. Redan från dag ett sökte systrarna tröst och kontakt med Marie och Björn om de slagit sig eller ville något. – De var väldigt kramiga och pussiga, men den första tiden vände sig Emilia till sin storasyster om hon ville något särskilt, säger Marie. – Och under den första perioden var de väldigt fogliga och gjorde precis som vi sa. Först efter något halvår började de ta ut svängarna och bli mer trygga i sig själva. Det kändes bra när de faktiskt började säga vad de egentligen tyckte och tänkte, säger Björn. Barnens mormor och farmor hade förberett sig genom att gå en av Adoptionscentrums utbildningar, och hade stor förståelse för att barnbarnen allra först behövde knyta an till sina föräldrar. Samtidigt fanns en nyfikenhet från släkten, och kusinerna som väntat på Lovisa och Emilia var ivriga. – När det var dags att börja förskolan efter något halvår var vi där och hälsade på i god tid innan. Tjejerna hade grannbarn och kusiner som började i samma klass, vilket även det gav en trygghet. KÄRLEK TAR TID Det var först när de fyra landade i Sverige som de började känna sig som en familj på riktigt, men den där himlastormande föräldrakärleken tog det lite längre tid att utveckla. Åtminstone för Marie. – Idag förstår jag att det beror på att vi ju inte kände varandra ordentligt. Man kan ju inte älska någon som man inte lärt känna. Men då, i början, skrämde det mig lite. Jag tänkte att jag var knäpp som inte älskade mina barn direkt, minns Marie. Men Marie hade is i magen. Pratade med Björn och insåg vad det egentligen handlade om. Bara för att de där starka känslorna inte kom som ett brev på posten, betydde det inte att något var fel. – Men just då kändes det svårt. Jag hade målat upp en bild framför mig kring hur det skulle bli, och så kunde vi inte ens prata med varandra i början. Samtidigt var Marie och Björn införstådda med att det skulle ta lite tid att bli en familj. – Jag tror ändå att det gick förhållandevis fort, och kanske har det delvis att göra med att vi alla fyra var så väl förberedda på varandra när vi väl träffades på riktigt, säger Björn. Texten är en bearbetning av en artikel i Adoptionscentrums medlemstidning nr 2/2019
6 Två gånger har Andreas och Tove Hessmark gjort resan till Colombia. Två gånger har de upplevt nervositeten, intensiteten och lyckan över att bli en familj. ”Colombia är ett land som ligger nära oss” Andreas och Toves väg till en familj började när Tove fick ett sjukdomsbesked och de beslutade sig för att inleda en adoptionsprocess. Valet föll på Colombia. PROFESSIONELL HANTERING I COLOMBIA – Det finns en kultur och en religion i Colombia som ligger nära oss. Jag kan lite spanska, och det kändes också bra. Dessutom är Colombia ett tillgängligt land, enkelt att resa till och i, berättar Tove. Efter tre års väntan hände plötsligt allt på en och samma höst. Tove fick sitt friskhetsbesked och kort därefter kom besked om barn - det var dags att förbereda den första resan till Colombia och möta Leo, då tio månader. Tove och Andreas upplever att processen på plats i Colombia är smidig och effektiv. Adoptionscentrums personal, barnhemmen och myndighetskontakterna fungerar professionellt. – Bogotá och La Mesa är verkligen jättestora städer. Mycket av arbetet görs i taxin. Våra kontaktpersoner hinner förklara vad som ska hända, vi kontrolläser stavning av barnens namn och får hjälp med att förstå dokument från myndigheterna. FRÅN BARNBESKED TILL VARDAG PÅ HEMMAPLAN 2018 var det dags för Leo att få en lillebror i David, då ett och ett halvt år gammal. –Vi hade det verkligen bra i Colombia den här gången också. Vi hade längtat efter att få återuppleva hela processen från barnmeddelande till att komma hem och skapa en vardag tillsammans, säger Tove. För Leo var resan, med alla intryck och strapatser ett stort äventyr. Att dessutom bli storebror var naturligtvis väldigt omtumlande. –Visst har vi märkt att han ibland reagerar när vi måste lägga mycket tid på lillebror. Men han berättar också att de dagar när de får leka tillsammans, är de bästa dagarna i hans liv, säger Tove med värme i rösten. FAMILJEHEM OCH BARNHEM Leo bodde en tid i familjehem innan adoptionen, medan David spenderade hela sin första tid på barnhem. – Det märks i personligheterna, tycker vi. David är väldigt social, van att ha folk omkring sig och leka med många barn. Leo var ju dessutom yngre när vi fick honom, bara tio månader, berättar Andreas. Vid sin första resa fick Andreas och Tove tillfälle att besöka det familjehem som tagit hand om Leo. Det var tre kvinnor, i tre olika generationer. De berättade detaljer om Leo, vad han tyckte om, hur han reagerade på olika saker och om hans karaktärsdrag. Det är ett möte som Andreas och Tove minns med glädje. – När vi besökte barnhemmet där David fanns fick vi också ett mycket gott intryck. Personalen var uppmärksam på barnens signaler och allt kändes tryggt, säger Tove. OVISSHETEN VÄNDS TILL LYCKA Det tog nio år för Tove och Andreas att bli just den här familjen. De gör ingen hemlighet av att det varit jobbigt, att ovissheten genom åren har gnagt på dem. Men, när Leo och David leker tillsammans är känslan bara lycka. Man glömmer fort. Texten är en bearbetning av en artikel i Adoptionscentrums medlemstidning nr 3/2018 TEXT: LOTTA BERGKRANTZ/ FOTO: LOTTA BERGKRANTZ OCH PRIVAT
7 Den första sommaren tillsammans blev en tid av anknytning för familjen Hessmark. Lek, bad och utflykter blandades med rutiner och vardagsliv på hemmaplan.
8 recis som så många andra adoptionsprocesser blev det lite av en ketchupeffekt när Malin och David blev föräldrar till sin Thira, idag fyra år. När vi bestämde oss för att adoptera deltog vi i en workshop som Studiefrämjandet i Nacka arrangerade och därefter påbörjades själva utredningen, säger David. Det var en lång rad hembesök, möten, läkarbesök och utredningar som skulle genomförs. För att inte tala om alla blanketter som skulle fyllas i och dokument som skulle tas fram. – Det går knappt att föreställa sig hur det såg ut i vardagsrummet under den här perioden. Både golvet och bordet var fullt av kopior och blanketter, alla lika viktiga, säger Malin och skrattar lite vid minnet. Lång barnlängtan Papperen var inskickade sedan länge. Dagarna kom och gick. Och till slut bestämde sig David och Malin för att sluta tänka på att de väntade barn, annars skulle de gå sönder av längtan. – Det är ju så att många biologiska föräldrar till exempel börjar inreda barnrummet när graviditeten gått halvvägs. Så är det ju inte riktigt för oss adoptivföräldrar, säger David. Men för David och Malin blev pysslandet med barnrummet ett sätt att klara av den långa barnlängtan och någonstans försöka förstå att de faktiskt någon gång skulle bli föräldrar. Herregud, det är ett foto på ett barn: Beslutet om att adoptera från Thailand var lätt att fatta för Malin och David Söderman. Men att familjebildandet skulle bli en sådan utdragen process hade de aldrig kunnat ana. TEXT / ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO / PRIVAT Och så en dag hände det. – Jag stod vid en maskin på jobbet och arbetade när telefonen ringde. Det var vår handläggare från Adoptionscentrum som sa att det fanns ett litet barn som skulle kunna bli vårt. Då tappade jag fattningen helt och fick gå därifrån ett tag, minns David. Malin å sin sida hade visserligen sett att hon hade ett missat samtal från okänt nummer. Hon tänkte att det var en telefonförsäljare och brydde sig inte om det. Jobbade på som vanligt, och när hon på kvällen kom hem från jobbet och David höll fram telefonen förstod hon inte vad han ville. – Det tog ett tag att förstå att, ”herregud! Det är ett foto på ett barn. Vårt barn”, säger Malin. För när David och Malin såg bilderna på den lilla flickan rådde det ingen tvekan: Det här var det barn de skulle bli föräldrar till. En social liten tjej som strax skulle fylla två, med spring i benen och stark vilja, som det stod i papperen. Vårt barn! P
9 Panik Sedan gick allt fort och hos Malin och David utbröt fullskalig panik för att de skulle hinna med allt som behövde göras innan det var dags att sätta sig på planet till Thailand. Den 5 november åkte de. Den 25 november landade de på svensk mark igen. Den här gången som en familj. I Bangkok väntade en socialarbetare på David och Malin, och även om hon inte kunde tala särskilt mycket engelska, var hon till stor hjälp. – Vi hade hoppats kunna att göra en mjukstart. Att verkligen låta Thira lära känna oss ordentligt innan vi tog emot henne. Att ta lite i taget och närma oss varandra successivt, säger David. Nu blev det inte så. Istället blev det, som David beskriver det ”ganska pang på”. Den mjukstart som de hoppats och planerat för bestod i att Malin och David klev rätt in i lekrummet på barnhemmet Rangsit Babies Homes, en timmes bilfärd från Bangkok. Där satt Thira och lekte och nu blev David och Malin uppmanade att mata henne och leka med henne, och på så sätt kunde de tre utforska och lära känna varandra. Dagen därpå var det dags att hämta henne och köra tillbaka till hotellet. – Men det gick bra! Vi bodde på ett barnvänligt hotell med lekplats och en liten pool. Och vi hängde hela tiden på hotellområdet. Vi visste att det fanns ett köpcentrum tvärs över gatan, och där handlade vi det vi behövde handla, för att enbart fokusera på att knyta an till varandra, säger Malin. Tack vare all pappersexercis som genomförts innan David och Malin lämnade Sverige, var mycket förberett när de väl var på plats. Hem till Sverige Det här är vi: Namn: Malin och David Söderman, 33 och 38 år. Föräldrar till Thira, 4 år Egentligen var det bara tv å Gör: Malin är drifttekniker och David är obligatoriska besök som skull e verkstadschef och plåtslagare genomföras i Thailand inna n Bor: I Skutskär familjen kunde åka hem. Det ena var på Child Adoption Board, den nämnd som ställde frågor om familjens närmaste planer hemma i Sverige. Tillsammans med ett femtontal andra adoptivföräldrar fick Malin och David svara på frågor om förskola och lite annat. – Att slippa fara runt på plats var väldigt skönt. Det mesta av förberedelsearbetet var redan gjort, ett pass var redan ordnat, så nu behövde vi bara besöka Child Adoption Board och den svenska ambassaden för att få Thiras visum för att kunna lämna landet, säger Malin. Efter knappt 20 dagar i Thailand var det dags att sätta sig på planet tillbaka till Sverige. Även om David och Malin var ivriga att komma hem för att börja sitt nya liv som familj, fasade de inför den 14 timmar långa flygresan. – Vi trodde ärligt talat inte att det skulle funka att flyga 14 timmar med ett barn som vi ännu inte lärt känna, men det funkade jättebra, säger Malin. I efterhand har Malin och David förstått att adoptionsprocessen i Thailand skiljer sig åt från hur det kan se ut i många andra länder, där det är mer besök och proce - durer som ska genomföras på plats. – När man adopterar från Thailand klubbas det slutgiltiga, formella adoptionsbeslutet igenom i efterhand istället för att man behöver besöka en domstol i landet där man adopterar, säger David. Det innebar att den svenska socialtjänsten som från början hållit i utredningen gjorde hembesök vid tre tillfällen, två, fyra och sex månader efter hemkomsten. Utifrån dessa besök sammanställdes sedan rapporter som vidarebefordrades till berörda parter i Thailand. – Det kändes bara bra. Då pratade de både med Thira och med oss, och det var egentligen bara trevliga besök. Vi fick känslan av att de thailändska myndigheterna verkligen ville säkerställa att Thir a fick det bra i sin nya familj, vilket ju är det allra viktigaste. Sedan återstod en tids väntan innan adoptionsbeslutet togs och när det var klart var det dags att registreraadoptioneni Sverige. n Texten är en bearbetning av en artikel i Adoptionscentrums medlemstidning nr 2/2022
10 En av Adoptionscentrums största utlandskontakter är Sydafrika. Här matchas varje familjs ansökan mot hur väl de uppfyller det enskilda barnets behov. För familjerna Walfridsson, Sterri Olsson och Tuvesson var det en av huvudorsakerna till att de valde att adoptera från Sydafrika. Adoptionscentrums samarbetspartner i Sydafrika är Abba Specialist Adoption & Social Services (Abba). De flesta barn som placeras genom Abba är mellan ett och två år gamla, även om sökande ska vara öppna för äldre barn. FOKUS PÅ RÄTT FAMILJ TILL VARJE BARN En matchningskommitté inom Abba utser föräldrar till barnet. Om den biologiska modern vill delta i processen får hon det. Barnet representeras också av personal på det barnhem där barnet bor, eller av barnets socialarbetare. Valet av familj sker inte i turordning, utan varje barns särskilda behov sätts i förhållande till den tilltänkta adoptivfamiljens förmågor och resurser. Det holistiska synsättet uppskattas av många. –Vi väljs bland annat utifrån den personliga ”livsbok” som vi skickat med ansökan. Det kändes äkta och kärleksfullt, att vi som familj blivit utvalda till just detta barn, säger till exempel Maria och Daniel Walfridsson, som adopterat två pojkar från Sydafrika. Enligt vår erfarenhet ligger det ett gediget arbete bakom varje enskilt barn, med största fokus på att barnet ska hamna hos rätt familj. TA DEL AV ANDRAS ERFARENHETER Benedicte och Philip Sterri Olsson har liknande erfarenheter och beskriver processen kring val av familj som personlig, unik och kärleksfull. Deras adoption startade med en lång väntan på att få skicka ansökan, men redan efter tre månader utsågs de till föräldrar. – Vi var i Pretoria i en månad i samband med adoptionen av vår son och det var väldigt bra. Vi mötte extremt duktiga och professionella socialarbetare och bodde i ett lägenhetskomplex med sex andra familjer i samma situation som vi. I Sydafrika matchas föräldrar utifrån varje barns behov TEXT: LOTTA BERGKRANTZ/ FOTO: PRIVAT Familjerna Walfridsson och Sterri Olsson beskriver processen kring val av familj i Sydafrika som personlig och kärleksfull.
11 Det fanns alltid någon att prata med som förstod vad vi gick igenom. Familjerna som adopterar via Abba får hjälp med att ordna boende, transporter och utflykter, för de som vill. Benedicte och Philip Sterri Olsson tipsar också om att redan tidigt i processen försöka komma i kontakt med familjer som redan har adopterat, till exempel via sociala medier. Det är värdefullt att få ta del av andras erfarenheter och kan underlätta den egna väntetiden. Skälen till vilket land varje familj väljer att adoptera ifrån är naturligtvis flera och många gånger väldigt individuella. Benedicte och Philip Sterri Olsson hade själva arbetat på skolor och barnhem i Afrika och kände en naturlig koppling till kontinenten. För Maria och Daniel Walfridsson var skälen annorlunda, de hade ingen personlig erfarenhet av Sydafrika, utan jämförde istället olika länders krav, kostnader och väntetider. – Ett råd vi vill ge är att gå igenom alla sina tankar om adoptionen noggrant innan medgivandet skickas in. Är ni öppna för ett barn med särskilda behov och vad skulle det få för konsekvenser? Syskonpar? Är ålder på barn något ni funderar över? ÖPPEN FÖR ALLA TYPER AV FAMILJER För Malin Tuvesson var det en kombination av flera faktorer. Hon själv har studerat i Kapstaden och har starka känslor för såväl landet som människorna där. Malin adopterade som ensamstående, vilket också spelade in. – Sydafrika är öppen för alla typer av familjer, såväl ensamstående som par oavsett sexuell läggning. Så där hade jag väl tur, eftersom Sydafrika var ett självklart val för mig. Malins adoptionsprocess inleddes snabbt, föräldrautbildning, medlemskap i Adoptionscentrum och besked om barn skedde inom ett år. Men, väntetiden kom istället därefter – det tog 16 månader från barnbeskedet till resebesked. – Det är ovanligt lång tid för Sydafrika har jag förstått. Den väntan har jag lagt bakom mig, men längtandet är en naturlig del av min dialog med min dotter när vi pratar om hennes historia, menar Malin. Texten är en bearbetning av en artikel publicerad i Adoptionscentrums medlemstidning nr 3/2019 För Malin Tuvesson var Sydafrika ett självklart val då hon har starka känslor för landet och människorna.
12 Du har hört det förr: anknytningen mellan barn och förälder börjar redan i mammans mage och utvecklas sedan som mest under barnets första år. Så hur gör man då när man inte burit sitt barn inom sig? Och hur gör man om man missat barnets första tid i livet? – Först och främst är det viktigt att ha klart för sig vad anknytning egentligen är för något. Det handlar helt enkelt om relationen mellan barnet och en eller flera vuxna i dess närhet. En relation som gör att barnet blir sett utifrån sina behov och där barnet lär sig att lita på de vuxna som finns i barnets omgivning, förklarar Munhi Westin, leg psykolog, leg psykoterapeut och familjerådgivare på Adoptiva Psykologmottagning. RELATIONER MÅSTE FÅ NÄRING Man kan aldrig säga att ”nu är anknytningen färdig”, eftersom det är en process som ständigt pågår och byggs på. Relationen måste få näring för att stärkas och bevaras. För många familjer som adopterat börjar anknytningen först när barnet levt månader – eller år – på jorden utan att ha träffat de föräldrar och eventuella syskon som kommer att utgöra familjen. Så, även om det första året spelar en viktig roll för anknytningen och för barnets personlighet, gäller det att hitta sätt som får just er att bli en familj. – Många pratar om det första året i barnets liv, men jag skulle snarare vilja säga att det är de tre första åren som präglar barnet till ett visst beteende, säger Munhi, men tillägger: självklart är det fullt möjligt att få en fungerande anknytning också när barnet är äldre. FÖRÄLDER KAN BEHÖVA HJÄLP Anknytningen beror inte bara på barnets ålder och på de erfarenheter som barnet har med sig in i familjen. Det beror också på förälderns egna erfarenheter. De flesta av oss har jobbiga upplevelser i bagaget, men vissa av oss bär också på obearbetade trauman från uppväxten. Dessa trauman kan, i kombination med den sorg som ofrivillig barnlöshet innebär, medföra en rejäl låsning i relationen till barnet när det väl kommer. Upplever man det bör man söka professionell hjälp för egen räkning, så fort som möjligt. –Vad gäller barnet är det bra ju mer man vet om barnets bakgrund. Har barnet bott i familjehem eller har barnet bott på barnhem? På ett barnhem konkurrerar barn ofta med varandra om en vuxens uppmärksamhet och det kan prägla barnets personlighet. Har barnet däremot vuxit upp i ett familjehem brukar det gå lite lättare, även om det naturligtvis innebär ett trauma att separeras från ett älskat familjehem, konstaterar Munhi och förklarar att det barnet i början förmodligen kommer att reagera starkt. Som ny vuxen i barnets liv får man vara så lyhörd som möjligt, ta emot barnets sorg och ilska och, när tilliten byggs upp, vara medveten om att det kan finnas kvar ett sår hos barnet. RUTINER GER TRYGGHET För ett barn är det svårare att anpassa sig till en ny situation när man levt under otrygga förhållanden än att ha levt under trygga förhållanden som man sedan blivit fråntagen. Det brukar alltså vara enklare att uppleva en smärtsam separation, som att flytta ifrån ett kärleksfullt familjehem till sin adoptivfamilj, än att uppleva ständiga separationer i samband med till exempel personalbyten på ett barnhem. – Gränssättning är oerhört viktigt för ett barn som visar att det inte mår bra. Det ger en känsla av förutsägbarhet som får barnet att känna ett visst mått av trygghet, säger Munhi. Att vara aktiv i sitt kontaktsökande, trots att barnet avvisar dig är A och O. Visa att du finns, att du är intresserad av barnet och att du kommer att finnas där, också i framtiden. – Många gånger kan barnets undanträngda sorg komma upp först när barnet känner sig tryggt. Då gäller det att vara medveten om att du inte kan, eller ska, lösa barnets alla problem. Var inte rädd för de starka känslorna. Du ska finnas där för barnet. Lyssna, fråga och ta emot sorgen. DU ÄR LIVSVIKTIG Under anknytningsprocessen med ett lite äldre barn hör det också till att barnet försöker testa den barnet knyter an till. Stå kvar, håll fast vid gränserna och visa att du står pall, att du inte ger dig. – Andra barn kan reagera med att vara extremt tillmötesgående, ”enkla” och soliga. Eller så kan de vara helt gränslösa och öppna mot alla som visar dem intresse. Det är fullkomligt naturligt, eftersom de tidigare aldrig haft chans att knyta an till en eller ett par personer. Då kan du under en period behöva vara restriktiv med andra kontakter än de till er som står barnet närmast. Oavsett om man lever med biologiska eller adopterade barn ska man vara medveten om att anknytningen aldrig blir färdig. Därför kan relationen alltid förbättras och utvecklas. – Och påminn dig själv – gång på gång – att du är livsviktig för ditt barn. Var medveten om att du som förälder med adopterat barn är det enda beständiga barnet har, säger Munhi. Anknytning tar tid Rent juridiskt har ni blivit en familj. Nu gäller det att också de känslomässiga banden kickar in. -Anknytningen är en komplex process som måste få ta tid. MUNHI WESTIN, LEG PSYKOLOG. TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG
13 – En av de viktigaste sakerna är att förstå att det handlar om känslor och att det är en livslång process som ständigt används och utvecklas i nära relationer. Genom att vara nyfiken på barnets signaler, känslor, tankar och uppmärksamhetsfokus får vi del av barnets inre värld och lär på så sätt känna barnet, säger Monica Hedenbro, socionom och legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet av att arbeta med familjer som adopterat. TOLKA BARNETS UTTRYCK Barn har olika anknytningsstrategier för att överleva. De har lärt sig hur de ska göra för att få tröst eller hjälp. Många äldre barn har lärt sig att läsa av vuxna och försöker anpassa sig på ett sätt som man tror stämmer med vad föräldern önskar. Det är lätt att tro att dessa barn har anpassat sig bra, fast de egentligen har stängt av sina egna känslor. Som förälder ska man inte försöka ta bort barnets strategier förrän dessa har ersatts med något nytt. Det är viktigt att förälderns omvårdnadsinstinkt kickar igång och hakar i barnets överlevnadssystem. Systemen ska gå i varandra och börja samspela. Det är inte ovanligt att barn som är adopterade till en början avvisar någon av föräldrarna, att de gömmer sorg och rädsla bakom ilska. Det kan till att börja med vara svårt att se, men efter ett tag lär man sig som förälder att tolka barnets uttryck. Att ett argt barn kanske egentligen vill ha tröst. VAR NYFIKEN OCH TILLGÄNGLIG – Hur varje förälder agerar och reagerar beror till stor del på dess egen historia. Om man själv har erfarenhet av att ha blivit avvisad kan det blir svårare till en början att förstå och möta barnets känslor. Att bli avvisad av sitt barn kan kännas väldigt provocerande. Att bli avvisad när man vill ge omsorg och kärlek kan göra ont, säger Monica. När man vill vara en bra förälder och tänker på hur man ska göra för att bli det, finns en risk att man blir upptagen av sig själv och inte ser barnet tillräckligt. Försök istället att vara nyfiken på ditt barn och lyhörd för dess signaler och behov, det kommer du långt med. När barnet kommer till en familj med två föräldrar är också samarbetet mellan föräldrarna viktigt. Att bli förälder väcker många viktiga frågor och kan vara påfrestande, t ex att vara den förälder som barnet inte väljer i första hand. – När barnet söker kontakt måste man vara tillgänglig. Tillit byggs upp just genom att barnet upplever sig sedd i det som barnet upplever och känner. Barnet visar det ofta genom ögonkast. Barn använder små subtila uttryck för att visa sin tillit och glädje. Detta är viktigt att komma ihåg, inte minst när man adopterar äldre barn som redan springer omkring och leker. Det lilla spädbarnet tittar man alltid noga på och söker mycket ögonkontakt med, men det är lika viktigt med det stora ”nyfådda” barnet, förklarar Monica Anknytning är en livslång process! Var förberedd på att tilliten kan testas och prövas i olika perioder under barnets uppväxt och det är på det sättet som relationen fördjupas. Glöm inte känslorna! Anknytning är inte en ensidig process, det är två system som ska sättas igång. Barnet prövar sina anknytningsbeteenden och när föräldern öppnar upp sin känslomässiga omvårdnad skapas stora möjligheter för att komma nära. TEXT: CAROLINE BEXIUS
14 En adoptionsresa börjar ofta hos Adoptionscentrums adoptions rådgivare. De fungerar som ett bollplank och du kan fråga dem om vad som helst som rör adoption. Adoptions rådgivare finns på plats för att hjälpa dig och med dem kan du lufta din oro, dina tankar och önskningar. Kanske har du försökt med IVF och inte lyckats, kanske har du en sjukdomshistoria – eller så har tanken på adoption fötts av andra orsaker. Adoptions rådgivare har lång erfarenhet och vet att första samtalet kan vara både en fasa och en lättnad. Du kan också anmäla dig som adoptionssökande så snart du börjar fundera på adoption. När du sedan får ett godkännande från kommunen diskuterar du, tillsammans med våra adoptionsrådgivare, vilka adoptionsmöjligheter som finns. Adoptionsrådgivarna har övergripande kunskap om våra utlandskontakter. Som medlem erbjuds du kurser och aktiviteter knutna till adoptionstemat. Du får också vår informativa och intressanta tidning "A-tidskrift o m ad option". D en utkommer med fyra nummer per år och är en unik tidning i sitt slag i Sverige då den innehåller artiklar och information som berör adoption i olika skeden och ur olika perspektiv. Adoptionsrådgivarna svarar pådina frågor! Är adoption något för oss? Har vi möjlighet att adoptera? Hur fungerar det? FOTO: PER LUNDSTRÖM
15 Vanliga frågor & svar Du hittar många fler frågor och svar på www .adoptionscentrum.se/adoption MÅSTE VIVARA GIFTA FÖRATT ADOPTERA? Nej, sambopar och gifta behandlas lika i bedömningen om medgivande av svenska myndigheter . Vissa av Adoptionscentrums utlandskontakter kräver dock ett visst antal äktenskapsår . Ett par av utlandskontakterna accepterar samman - boende makar . Ni kan alltid anmäla er som adoptionssökande, gå utbildningen och påbörja medgivandeutredningen utan att vara gifta. KAN SAMKÖNADE PAR ADOPTERA? Adoptionscentrum har möjlighet att sända ansökningar från samkönade par till ett par av våra utlandskontakter . KAN ENSAMSTÅENDE ADOPTERA? För ensamstående kvinnor finns flera olika adoptionsalternativ. För ensamstående män är möjligheterna mer begränsade. En del länder jämställer ansökningar från ensamstående med ansökningar från gifta par , medan andra i första hand väljer två föräldrar till barnen. FINNS DET ENÖVRE ÅLDERSGRÄNS FÖR ADOPTIVFÖRÄLDRAR? Det finns ingen övre gräns i svensk lag, ålder är bara en del av den samlade bedömningen. V åra utlandskontakter i olika länder har egna åldersgränser. HUR VANLIGT ÄR DET MEDSYSKONPAR? Adoptionscentrum förmedlar syskonpar från alla länder . Men, om du har med - givande för syskonpar är det viktigt att vara öppen för att även adoptera ett barn, annars kan väntetiden bli väldigt lång. Adoption av tvillingar är lika vanligt eller ovanligt som när man får tvillingar den biologiska vägen. I många länder finns det syskonpar som behöver familj. HUR LÅNGTID TAR DET, EGENTLIGEN? Frågan om väntetider är en av de svåraste frågorna att svara på. En adoption kan ta alltifrån några månader till flera år , beroende på vilket land och vilka barn du är öppen för.
OM ADOPTIONSCENTRUM Adoptionscentrum är en ideell, partipolitisk och religiöst obunden medlemsorganisation. V i har funnits i över 50 år, förmedlat över 25 000 adoptioner från drygt 60 länder och har cirka 3 800 medlemsfamiljer. Som medlem får du ta del av Adoptionscentrums utbud av kurser och aktiviteter samt medlemstidningen "A-tidskrift o m adoption". Du är som medlem också med och stöttar vårt arbete för att tillgodose adoptivföräldrars och adopterade s intressen och behov. På Adoptionscentrum finns också möjlighet att få stöd efter adoption. Vi svarar på frågor och förmedlar kontakter till de experter som finns i vårt nätverk, arrangerar återresor och hjälper adopterade att söka sitt ursprung. Internationell adoption är en möjlighet bara för en liten del av de barn som finns på barnhem runt om i världen. För att förebygga att barn överges och förbättra tillvaron för barn på institution arbetar Adoptionscentrum med biståndsprojekt under namnet Föräldralösa Barn. Kontakt Adoptionscentrum Box 1188 171 23 Solna Besöksadress: Löfströms allé 7, Sundbyberg 08-587 499 00 www.adoptionscentrum.se www.foraldralosabarn.se Medlem Rådgivning Resor och rötter Bistånd info@adoptionscentrum.se radgivare@adoptionscentrum.se pas@adoptionscentrum.se info@foraldralosabarn.se Följ oss gärna på Instagram !
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=