5 Björn och Marie Ahlstrand hade, precis som så många andra adoptivföräldrar, längtat efter barn länge när de till slut fick veta att det fanns två systrar på ett barnhem i Taiwan som väntade på en familj. SKYPEMÖTEN EN DEL AV FÖRBEREDELSEN – Barnhemmet var bra och vi fick faktiskt skypa med barnen flera gånger innan vi kom till Taiwan, säger Björn och skrattar till vid minnet. Att skypa med två små barn är nämligen inte det lättaste. Emilia och Lovisa hade myror i brallorna och sprang runt i rummet under mötena. – Jag kommer ihåg hur personalen mutade dem med godis för att de skulle sitta stilla. Tjejerna försökte bjuda oss på godiset genom skärmen. Vi i vår tur visade dem runt i vårt hem genom att gå runt med datorn här hemma, säger Marie. På skypemötena pratade Björn och Marie engelska med barnen, och personalen tolkade. Exakt vad som gick fram vet de inte, men de vet att sångerna som de sjöng för sina flickor gick hem. – Och så tog vi kort på oss och skickade. Vi ville ju att de skulle känna igen både oss och sitt hem när vi väl fick träffas, säger Björn. SPÄNNANDE FÖRSTA MÖTE När Björn och Marie landade i Taiwan var de av naturliga skäl nervösa. Den värsta nervositeten släppte dock när de klev innanför dörren på barnhemmet och systrarna springande kom och mötte sina föräldrar, samtidigt som de sa just ”mamma” och ”pappa”. – Det var spännande kommer jag ihåg. För vi kände ju faktiskt inte mamma och pappa då, kommenterar Lovisa. Den nyblivna familjen stannade i Taiwan i 20 dagar. Successivt jobbade de fram en relation och vid något tillfälle fick Björn och Marie även träffa de biologiska föräldrarna, som hållit en sporadisk kontakt med flickorna under tiden på barnhemmet. DAGS ATT LÄRA KÄNNA VARANDRA När familjen landade i Sverige öppnade sig en helt ny värld för alla fyra. Från att ha lämnat Sverige som två vuxna, landade de nu som familj. Nu var det dags att börja lära känna varandra. – I början märkte vi att Lovisa och Emilia hade stor trygghet i varandra, och den första tiden delade de sovrum, berättar Marie. Den första tiden pratade Lovisa och Emilia mandarin med varandra och de lekte intensivt. Björn och Marie kommunicerade med både teckenspråk och svenska, och snart blandade flickorna in svenska ord i sin lek. RUTINER OCH NÄRHET Den första tiden var både Björn och Marie hemma med systrarna. De kom närmare och närmare varandra för varje dag som gick och vardagen förflöt med hjälp av rutiner. – I början sjöng vi mycket. Vi hade med oss en bok med djursånger till barnhemmet, och den boken sjöng vi många sånger ur. Vi läste även en hel del Totte-böcker och lekte mycket utomhus. Redan från dag ett sökte systrarna tröst och kontakt med Marie och Björn om de slagit sig eller ville något. – De var väldigt kramiga och pussiga, men den första tiden vände sig Emilia till sin storasyster om hon ville något särskilt, säger Marie. – Och under den första perioden var de väldigt fogliga och gjorde precis som vi sa. Först efter något halvår började de ta ut svängarna och bli mer trygga i sig själva. Det kändes bra när de faktiskt började säga vad de egentligen tyckte och tänkte, säger Björn. Barnens mormor och farmor hade förberett sig genom att gå en av Adoptionscentrums utbildningar, och hade stor förståelse för att barnbarnen allra först behövde knyta an till sina föräldrar. Samtidigt fanns en nyfikenhet från släkten, och kusinerna som väntat på Lovisa och Emilia var ivriga. – När det var dags att börja förskolan efter något halvår var vi där och hälsade på i god tid innan. Tjejerna hade grannbarn och kusiner som började i samma klass, vilket även det gav en trygghet. KÄRLEK TAR TID Det var först när de fyra landade i Sverige som de började känna sig som en familj på riktigt, men den där himlastormande föräldrakärleken tog det lite längre tid att utveckla. Åtminstone för Marie. – Idag förstår jag att det beror på att vi ju inte kände varandra ordentligt. Man kan ju inte älska någon som man inte lärt känna. Men då, i början, skrämde det mig lite. Jag tänkte att jag var knäpp som inte älskade mina barn direkt, minns Marie. Men Marie hade is i magen. Pratade med Björn och insåg vad det egentligen handlade om. Bara för att de där starka känslorna inte kom som ett brev på posten, betydde det inte att något var fel. – Men just då kändes det svårt. Jag hade målat upp en bild framför mig kring hur det skulle bli, och så kunde vi inte ens prata med varandra i början. Samtidigt var Marie och Björn införstådda med att det skulle ta lite tid att bli en familj. – Jag tror ändå att det gick förhållandevis fort, och kanske har det delvis att göra med att vi alla fyra var så väl förberedda på varandra när vi väl träffades på riktigt, säger Björn. Texten är en bearbetning av en artikel i Adoptionscentrums medlemstidning nr 2/2019
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=