KRÖNIKAN ”Vår femåring har 15 fullt med myggbett KITTY JUTBRING, känd från TV, radio och bloggar, delar med sig av sina tankar kring livet med allergier. Följ henne gärna i bloggen på allergia.se Det började med att vi fick ett veckobrev från barnens förskola, det är ett bra att sätt få veta vad kidsen jobbar med, vad är aktuellt framöver? Vi brukar oftast svara nåt litet, mest för att förskolan ska veta hur viktiga vi tycker dom är, men den här gången blev svaret från oss inte lika peppigt som vanligt. Texten var som alltid mysigt och trevligt skriven, men när vi kom till beskrivningar av tre olika projekt barnen jobbat med under terminen så började vi vrida oss lite på köksstolarna, jag och Per. PROJEKT ETT: barnen bakade muffins. Det hade vi koll på sen innan, vi pratade nämligen om dom här muffinsarna i flera dagar hemma. Vår unge hade inte fått nån. Hon hade fått en chokladboll istället, men det var ändå något i hela situationen hon hade svårt att komma över. ”Varför fick inte jag nån muffins? Vad hade hänt om jag hade ätit, mamma?” Den låg och skavde i henne, den här lilla muffinsen. Och jag klandrar henne inte. Jag har inte många minnen från åren på ”lekis” (det hette lekskola då) men två händelser glömmer jag aldrig: Vi fick besök av en katt som skulle ”visas upp” och jag fick sitta i ett annat rum och titta genom en glasruta in på ringen av barn och på katten. Fröken Maggan bjöd på nougat med stora hasselnötsbitar i och alla barnen satt och smaskade utom jag. Båda minnena sitter som berget och är glasklara. Det stavas särbehandling, uteslutning och enligt källor diskriminering. Jag har skrivit om detta förr, men gör det igen, för det är just sådana här upplevelser som formar oss och vår självbild. Till synes små saker som i förlängningen är riktigt STORA. En arbetsterapeut på BUP beskrev det så bra: ”Tänk dig ett myggbett. Ett enda. Det är inte så stort, inte så farligt, eller hur? Men tänk dig sen ett till. Och ytterligare ett. Dom är små och oförargliga i sig, men när dom blir många börjar det bli rätt jobbigt. Kliigt och obekvämt. När dom fortsätter ploppa upp så märker du så småningom att du själv, och till och med andra, definierar dig som ”hen med myggbetten.” Betten blir del av dig, av din identitet. Du bär med dig kliet och känslan av att inte vara som andra. Detta blir din grund i livet.” TILLBAKS TILL NUTID och förskolebrevet. Det var alltså muffinsbak och vår unge blev utanför. Vi pratade om det hemma, men tog inte upp det med förskolan, vi tänkte att det var ett ärligt misstag, en engångsgrej, vi vill ju inte vara ”jobbiga” i onödan. Så vilka var dom två andra projekten i veckobrevet? Jo, nummer två var osttillverkning och det tredje var tortillabakning av vasslen som blivit över. Men för fasen ...! Tre projekt som lämnar vår unge utanför! Nånting måste gått väldigt fel. ”NI KAN JU INTE FÖRVÄNTA ER att vi ska anpassa hela vår verksamhet efter ETT barn!” hette det vid konfrontation. Pers kontring gjorde mig väldigt stolt och träffade verkligen huvudet på spiken ”Nej, jag förväntar mig att ni anpassar verksamheten efter ALLA barn!” Min kompis som är förskolechef säger att just detta att ständigt medvetet inkludera alla är en av utmaningarna, men också något som gör jobbet roligt. Världen är full av allergiker, personer med specifika behov eller som av religiösa eller etiska skäl inte kan äta eller göra vissa saker. Visst kräver det lite eftertanke, lite uppdatering, men det går och belöningen kommer direkt! Det handlar inte om att ”va snäll mot dom utanför normen”, utan om att låta alla barn vara normen, om så bara på sin förskola. Att ständigt vara annorlunda tär. Myggbett kliar. Kanske har du också några?
Allergia nr 6 2017
To see the actual publication please follow the link above