mobil. De känner inte igen mig, jag hör vad de säger, de gillar uppenbarligen inte situationen. En halv minut senare har de skingrat sig. Inne på polishuset är det varmt och gott. Erik Ahnlund är 35 år och polisinspektör i lokalpolisområdet Rinkeby. Det innefattar Tensta, Husby, Rinkeby, Spånga och Kista. Erik arbetar som gruppchef i en gatulangningsgrupp i området sedan två år tillbaka, men har jobbat på Järvafältet i fem år. – Narkotika är ett stort problem eftersom det är så utbrett och så fast förankrat i en tung machokultur. Nästan alla som säljer missbrukar själva och det handlar till nittio procent om cannabis. Samtliga säljare är män, den yngsta vi tagit har varit femton år, och de äldsta brukar vara runt trettio. Erik säjer att droghandeln, som försiggår kring t-banestationerna och de torg och centrumanläggningar som är i dess närhet, drar igång redan vid nio, tio-tiden på morgonen. Vanligen står en man strax utanför t-banan, och de får ofta tips från boende om speciella garage, trappuppgångar och liknande där det är en massa spring, stök och handel. Erik plockar fram en film på datorn som visar hur droghandeln kan se ut på dagtid: Två män står utanför en port till ett bostadshus och byter pengar mot cannabis. Mitt i dealandet öppnas porten och en ung kvinna går ut precis mitt emellan de båda männens köpslående. – Så fort vi inte är i närheten sker det mesta relativt öppet. Samhället ska erbjuda en trygghet för alla sina medborgare, men den här tjejen, som kanske ska till skolan, går alltså ut genom sin port och därmed rätt igenom en pågående narkotikaöverlåtelse. Egentligen tycker jag inte att mitt huvuduppdrag är att jaga narkotika utan att ta tillbaka marken från de kriminella. Det är mycket det som motiverar oss som jobbar i gatulangningsgruppen, att medborgaren i Tensta ska ha samma möjlighet till trygghet som den som bor i Bromma. Och då är att gå på narkotikan en metod eftersom den binder samman killarna och ger dem möjligheter att växa som kriminella gäng. För bara några år sedan var polisens situation mer ansträngd, men nu satsas det på Järvafältet. Var det tidigare ute sju, åtta poliser så var de många. Nu kan det en bra dag vara 30 poliser ute samtidigt. Mitt i dealandet öppnas porten och en ung kvinna går ut precis mitt emellan de båda männens köp slående. – Det har varit en stor förstärkning av resurser och det gör skillnad. Vi väntar med spänning in nästa trygghetsundersökning och vad de boende nu säger om situationen på allmänna platser. Vi vet att många är glada för att vi nu är så påtagligt närvarande i deras områden även om de inte alltid vågar visa det för oss på plats. De är ju observerade av de här gängen och gör kanske en tumme upp i smyg när vi cirkulerar eller griper någon. Men vid gripanden får vi jobba mycket strategiskt och alltid ha en plan B, för det finns alltid risk för fritagningsförsök och våldsamheter. Erik tar fram en tuschpenna och ritar upp ett torg och drar lite pilar för att förklara hur: – Om vi har spanat på en person som står och säljer vid tunnelbanans utgång kan vi oftast inte bara gå fram två poliser och ta killen. Det är alldeles för stor risk att hans kompisar i närheten snabbt samlar ihop sig och går till anfall, alltså kastar sten och försöker få loss den gripne och liknande. Vid vissa platser och tider behöver vi vara tio poliser för ett ingripande som normalt sett skulle kunna lösas med två poliser någon annanstans. Och vi jobbar med olika strategier, ibland skickar vi iväg en målad bil med påslagna blåljus en bit ifrån för att dra bort uppmärksamheten från torget där säljaren står. Några poliser kommer då inifrån tunnelbanan och lyfter i princip iväg säljaren och stoppar in honom i en bil som står parkerad strax bakom platsen för brottet. Vid sidan av torget står fler bilar om det skulle bli stök. Ofta ` Narkotikafrågan 1/2016 11
Arko nr 1/2016
To see the actual publication please follow the link above