31 Har du någon gång kissat i den afghanska öknen omringad av tio beväpnade soldater? Det har sångerskan Nina Söderquist. Hon var där som fältartist. Förbandet skulle förflytta sig från en ort till en annan. Alltså: i full stridsutrustning skulle de göra en åttatimmars resa i 40 graders värme. – Man sitter på stridsfordon som under inga omständigheter får stanna. Man åker i konvoj om tio fordon för att inte bli nerskjutna. För att inte tuppa av i värmen var vi tvungna att dricka mycket vatten, och killarna kunde ombesörja saken genom att kissa i plastflaskor, men efter fem timmar kunde jag inte hålla mig längre. Konvojen stannade, runt Nina ställde sig tio soldater med laddade vapen. – Jag har väl aldrig kissat så fort i mitt liv, skrattar hon. Säg till Nina Söderquist att något är omöjligt, och hon måste testa det. Att bli fältartist trots astma såg hon därför inte som ett problem. – Astman är ett hinder för mig, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men vissa hinder är till för att ta sig över. Det värsta hon vet är när någon säger: ”Det här kan du inte göra.” – Då sätter jag hakan i vädret och säger: ”Vänta du bara.” Den drivkraften kan såklart vara både bra och dålig, men för mig har den varit mest bra. Jag agerar hellre lite dumt ibland än låter livet kringskäras av oro kring astman. Ja, Nina Söderqvist är född tävlingsmänniska, berättar hon, och även om det många gånger hade varit enklare att dra ner på tempot, att inte hoppa på varenda utmaning som kommer i hennes väg, är hon övertygad om att det hade varit betydligt tråkigare. I STÄLLETHARHON så länge hon kan minnas försökt följa sina drömmar, trots andningsproblemen som började dyka upp under barndomsåren. – Jag hade svårt att andas när jag ansträngde mig, och därför tog mina föräldrar mig till doktorn. Men då, när jag var i tioårsåldern, hette det bara att jag hade ”kramp i lungorna”, minns Nina. Astmadiagnosen kom senare, i samma veva somNina diagnostiserades med pälsdjursallergi. För Nina, som älskade att spela handboll och som under tonåren spelade på elitnivå, blev astman en ovälkommen följeslagare. Anfallen kom utan förvarning, och de första gångerna blev hon skräckslagen och trodde att hon skulle dö. Hon fick ingen luft och beskriver det som om någon kramade om hennes lungor med full kraft, och att panikkänslorna gjorde att anfallen blev ännu värre. – Jag fick mitt första anfall i tidiga tonåren. Jag minns att jag sprang så att jag svimmade. Och där, i början, tänkte jag att det var kört. Att jag aldrig mer skulle kunna spela handboll eller anstränga mig fysiskt. Nina var en målspruta, men nu blev hon rädd och vågade inte längre ge allt på handbollsplanen. Hon ville ju inte att de där otäcka svimningsattackerna skulle återkomma. – Men snart insåg jag att jag inte skulle dö, trots att det kändes så när jag inte fick luft. Det värsta som kunde hända var att jag tuppade av. NINAHAR TACK och lov en lindrig form av astma, och med åren har hon lärt sig att förhålla sig till den. Så småningom hittade hon olika strategier för att kunna fortsätta leva somvanligt. Ett knep på handbollsplanen var att hänga sig i båda armarna i en ribbstol när andningen krånglade extra mycket, på så Nina Söderquist spelade handboll på elitnivå när hon började svimma. Orsaken: ansträngningsastma. Trots det har hon alltid följt sina drömmar. Som rocksångerska och fältartist i Försvarsmakten. ”Visst är astman ett hinder. Men hinder är till för att ta sig över.” TEXT: ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: PETER KNUTSON Det hette att jag hade kramp i lungorna. I stridsutrustning.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=