Kommentar
2018 – ett år som landslagen
fyllde med stora framgångar
Vad ska vi säga när fotbollsåret 2018 sum-meras?
En fråga som det inte går att få ett
unisont svar på. Svaren beror på vem
man frågar.
Om vi koncentrar oss enbart på
seniorlandslagen är uppslutningen i det
närmaste total kring ett prydligt BRA!
Herrlaget inte bara slog ut regerande
världsmästaren Tyskland från VM (utan
att vinna det inbördes mötet) utan tog sig
ända till kvartsfinal. Den bästa VM-place-ringen
sedan härliga 1994. Efter det vann
man ”kvalet” till Europacupens A-grupp
när Ryssland och Turkiet besegrades –
betyget kan inte bli annat än BRA.
Damerna vann den match som var
årets viktigaste, gruppfinalen i EM-kvalet.
I samma ögonblick som tjejerna slog
Danmark på bortaplan och tog en plats i
nästa års EM-slutspel var den fullständigt
oförklarliga och oursäktliga förlusten
mot Ukraina glömd för att som det tycks,
aldrig mer nämnas.
Ett steg lägre, ned i den inhemska
elitfotbollen, varierar svaren beroende på
platsen där du befinner dig.
Bra, hörs från Helsingborg. HIF till-baka
i allsvenskan.
Riktigt, riktigt illa hörs från Trelleborg
och Landskrona.
Inte så pjåkigt, svarar Lund – två lag
på den övre halvan i division 1 har vi
aldrig tidigare upplevt.
Ganska hyfsat sägs det i Kristianstad
och då handlar det framförallt om tjejer.
Längst uppe i norr kämpar Vittsjö lika
oförtrutet år efter år. En snygg avslutning
i år räddade det allsvenska spelet även
2019.
Från Malmö är det svårt att höra ett
entydigt svar. Tredjeplatser i allsvens-kan
för både damer och herrar skäms
absolut inte för sig – om det inte handlat
om Malmö FF och FC Rosengård. Lite
halvdrygt upprepas att tredjeplatser inte
är något man vinner utan får när de bästa
tagit guld och silver.
Utan att avslöja några dolda sanningar
ska sägas att besvikelsen är stor i båda
föreningarna. Jag är till och med beredd
säga att besvikelsen är enorm. Malmö
FF räddades inte men kan ändå gömma
sig bakom en utmärkt allsvensk höst och
ännu (29 november) lever hoppet om en
fortsatt tillvaro i Europa League som inte
bara ger sportslig framgång utan också
ytterligare påfyllning i redan välfyllda
kassakistor. Som en följd av det klarar
föreningen att blicka fram mot en bekym-mersfri
framtid vad det gäller ekonomin.
Medan andra föreningar får fortsätta
gneta och inse att barkbrödsdagar är san-ningen
om framtiden kan MFF fortsätta
sätta höga sportsliga mål. Inte minst
tack vare den framsynthet och ett visst
risktagande som gett föreningen ett eget
stadion med allt vad det innebär. Särskilt
som föreningens ägda del blir allt större
för vart år som går. Dessutom blir det spel
i Europa också säsongen 2019-2020.
Inga dåliga framtidsutsikter efter ett
år som de mest ”blåa” upplever som ett
misslyckande…
Även om jag alltid predikat och tänker
fortsätta på samma linje, att fotboll är ett
lagspel, så är det inga bleka bidrag som
skånska medlemmar lämnat i landslags-sammanhang:
Robin Olsen och Andreas
Granqvist var stöttepelare bland herrarna
och Nilla Fischer och Caroline Seger heter
deras motsvarigheter på damsidan. Alla
fyra sprungna ur den skånska fotbollsrö-relse
som nästa år fyller ett hundra år.
Det är ovanligt att klarast lysande pro-filerna
i två framgångsrika landslagsår-gångar
kommer från samma distrikt. Hela
den skånska fotbollsrörelsen har anled-ning
att sträcka på sig lite extra och om de
som bidragit på någon av klubbadresser-na
Malmö FF, Påarps GIF, Verums GoIF
och Gantofta IF går omkring med näsorna
i vädret så låt dem göra det. Det var i
dessa föreningar de här fyra världsklas-spelarna
började sina karriärer.
Jag är så innerligt trött på det gnäl-lande
och klagande som fått grepp om
vårt lands invånare. Inte minst när ämnet
är idrott. Vi är ett land med ett förhållan-devis
litet invånarantal men vi håller oss
framme på väldigt många av idrottens
olika arenor. Inte minst i världssporten
fotboll.
Samtidigt som vi gläds för framgång-arna
ska vi hylla dem som sett till att ska-pa
dem. Det är inte stenrika klubbägare
som ligger bakom att Sverige har ett bra
landslag. Nej, det är duktiga lokförare, af-färsbiträden,
sjuksköterskor, snickare som
inte bara gör ett bra jobb på sina arbets-platser
utan också på sin fritid leder och
tränar ungdomar som vill idrotta. Många
åtar sig att arbeta med saker som gör att
föreningarna fungerar, ser till att inkom-
ster och utgifter fungerar tillsammans
eller också säljer de lotter, varm korv eller
åtar sig att sköta transporter.
När man sedan har turen att utnämna
människor som står med båda fötterna på
jorden till förbundskaptener och andra
mera uppmärksammade poster så kan
det gå riktigt bra – som i år.
Då orkar vi kanske också stå ut med
att svenskarna inte alltid är de som vin-ner.
När jag under ett klubbesök för en
tid sedan såg att tränande tioåringar
vid övningarna hade var sin boll kunde
jag inte låta bli tänka tillbaka på när jag
själv började spela pojklagsfotboll som
14-åring. På den tiden började man inte
tidigare. Vi var väldigt glada om det när
vi skulle träna fanns en enda läderartad
tingest som med god vilja kunde kal�-
las boll. Trots att den vid tillfället i fråga
vägde flera kilo eftersom det regnat när
seniorlaget dagen innan tränat varför bol-len
inte hunnit torka.
Men ledare som piggade upp oss och
hjälpte oss fanns det redan på den tiden.
•••••
All klagolåt behöver inte vara av ondo.
Ibland kan påpekanden göras för att rätta
till saker som gått snett eller inte fungerar
som det tänkts. Det är när det gnälls som
klagolåten känns obefogad.
Jag minns en kollega som avfärdade de
flesta klagomål och allra helst om de kom
underifrån, som avundsjuka. En stenål-dersinställning
som inte i någon högre
grad befrämjat utvecklingen.
Klubbägares vilja att för sin spelare
tacka nej till landslagsspel är stötande.
Med tanke på de enorma ekonomiska
resurser som står till huvudorganisatio-nernas
förfogande, Fifa och Uefa, borde
det väl vara möjligt att med rättskunnigas
hjälp skriva standardkontrakt som en
gång för alla gör klart att spelare alltid
ska stå till sina landslags förfogande.
Inte alls så att jag menar att landskamper
ska plockas in lite här och var – det finns
bestämda terminer för dem.
Klubbfotboll på högsta nivå handlar
inte längre särskilt mycket om fotboll. Det
är rätt och slätt business.
Det som stör mig är att klubbägare titt
som tätt klagar på att spelarna pressas för
hårt, att de spelar matcher för ofta. Det
46 Skånebollen nr 4 # 2018