Kommentar
Snart är damer välkomna
överallt i fotbollsfamiljen
Dam-VM 2019 går till eftervärlden som
turneringen vilken tog damfotbollen in i
finrummen.
Damfotboll är nu accepterad i de flesta
kretsar. Många har länge uttalat sin sympati
och sitt stöd för damfotbollen men
jag har i många fall uppfattat det som enbart
en läpparnas bekännelse. Andra har
slingrat sig som en orm i en myrstack när
damfotboll kommit på tal. Ofta genom
att åberopa ekonomiska hinder. I Danmark
”tvingades” damerna strejka bort
möjligheten att nå VM-slutspel. I USA är
det ständiga bråk om ersättningar. Också
i Sverige har det tagits beslut som kunnat
uppfattas som diskriminerande.
Nu, när en stor del av våra elitföreningar
tagit upp damfotboll på sina program,
märks tydliga skillnader. Malmö FF sade
för några år sedan upp sina åtaganden på
damsidan men kan återkomma. Föreningar
som Helsingborgs IF och Landskrona
BoIS har aldrig haft någon damverksamhet.
I gott sällskap med exempelvis IFK
Göteborg, IF Elfsborg och Kalmar FF.
Utvecklingen i fotboll är att likna vid
den som skett i handboll. Där var storklubbarna
till en början lite mer välvilliga
än fotbollens. I Stockholm, där damfotbollen
tidigt togs upp av de största, har de i
handboll framgångsrika herrföreningarna
aldrig haft damhandboll på programmet.
Vilket däremot Lugi och Sävehof har.
Vikingarnas IF, Redbergslids IK och IK
Heim var med redan på 1950-talet.
I dag är intresset för damernas handbollslandslag
hos gemene man lika stort
som för herrarnas. Isabelle Gulldén är ett
lika känt namn som Jim Gottfridsson. Det
kommer att ta många år innan fotbollen
är där men bara att småtjejer i dag
köper landslagströjor där det står Asllani,
Fischer och Seger istället för Zlatan på är
ett tecken på att något håller på att hända.
Glöm inte att damer spelade handboll i
Sverige redan på 1940-talet, 30 år tidigare
än fotboll.
Även om jag hoppas på ytterligare
intresseökning för damfotboll så betyder
inte det att jag förespråkar total ekonomisk
jämställdhet ännu (=likalön). Det
ska vara målet men då måste hänsyn tas
till ytterligare ett stort antal parametrar.
Det kan ju omöjligt ses som en mänsklig
rättighet för flickor att få spela fotboll. I
arbetslivet förekommer, vilket vi kan läsa
om så gott som dagligdags, olika löner
för samma arbete. Motståndet mot en
utjämning är stort och sakta går det. För
fotbollen gäller det att visa att man lockar
publik, att TV-bolagen kan sälja lika
mycket reklam till damernas matcher som
herrarnas och att andra slags reklambudskap
går att sälja. Hur tänker man sig
annars att en utjämning ska kunna ske?
Nu tror jag inte för ett ögonblick att
damfotbollens företrädare ens drömmer
om att kvinnliga spelare, som i dag
samlar låt oss säga 2.000 åskådare per
match, ska betalas efter samma avtal som
herrallsvenska spelare, med 15.000 på
läktarna. Jag menar ändå att diskussionen
är intressant. Inom nöjesindustrin, där
många menar att elitidrotten hör hemma,
är det dragningskraften som avgör arvodenas
storlek. Också i näringslivet råder
likartade villkor. Det trots diskussioner i
hundratals år.
Hela frågan är av politisk karaktär.
Typiskt är att väldigt många kräver att
idrotten ska gå före med en annan och
bättre moral än övriga samhället. Den
ska vara först och ett föredöme. Bland
annat genom att avstå från utbyte med
stater där demokrati inte anses ha rått.
Sydafrika, Spanien, Sovjet, Grekland,
Tjeckoslovakien och Chile är exempel.
Det samtidigt som många i näringslivet
skrikit i högan sky så fort det knystats om
handelsbojkott mot samma länder.
Frågan är mycket komplicerad. Min
förhoppning är att damfotboll, och all
annan damidrott, ska utvecklas och få
ytterligare ökat stöd. Tillräckligt för att
skapa bättre och rättvisare villkor för utövarna.
Tjejer som vill satsa på att bli bättre
fotbollsspelare ska erbjudas villkor som
gör att de kan få ut allt av sina talanger.
Damfotbollspelare kommer aldrig
kunna löpa lika snabbt, skjuta lika hårt
eller tackla med samma kraft som män.
Den jämförelsen bör vi sluta dra. Behöver
det ens ses som en nackdel om vi gör det?
Jag erkänner gärna att jag med lika stor
behållning ser damer spela handboll som
herrar. Jag ser också lika gärna damer
springa medeldistans som män, för att
inte tala om racketsporterna – dampingisen
kommer också att få sin Waldner. Sak
samma med skidåkning både på längden
och nedför och till och med brottning.
Kvinnors tävlingar är minst lika intressanta
som mäns.
Fortsätt spela allt bättre fotboll tjejer
och även om det känns hopplöst för
dagens generation – om 75-100 år så
har utjämning skett! Så är det med stora
förändringar. För ett hundra år sedan
tackade en svensk landslagsmålvakt i fotboll,
Sigge Lindberg, nej till ett kontrakt
med Arsenal av orsaken att han tjänade
mer som svetsare hemma i Helsingborg
än han skulle göra som fotbollspelare på
heltid i London.
••••
Det spelades bra fotboll i VM, den
bästa någonsin. USA hade som vanligt
det bästa laget men det var roligt att
vara svensk under VM. Våra tjejer visade
många prov på egenskaper som de
senaste hundra åren gjort att våra herrar
vunnit framskjutna placeringar i VM, EM
och OS. Lagmoral som också kan skrivas
sammanhållning är en egenskap värd att
ta med sig.
Medan tiden går liknar damfotbollens
utveckling allt mer männens. Med tanke
på sportens utveckling och då inte minst
utbredning, kan det bli svårare att som
Sveriges damer ännu gör hålla sig kvar i
världseliten. Något som herrarna klarat.
Herrarna slapp i många år såväl USA som
Kina för att inte tala om Afrika. När vi
talar om damfotboll ska vi inte glömma
den kolossala utbredning den redan har.
Alla i hela världen började spela ungefär
samtidigt.
Sommarens VM i Frankrike var damernas
åttonde globala mästerskap. Länder
från alla världsdelar deltog.
När herrarna spelade sitt åttonde VM,
i England 1966, deltog 16 länder. Tio av
dessa var europeiska. Amerika bidrog
med fem. Bland dem regerande världsmästaren
Brasilien, som vann i Chile 1962.
Enda lag från övriga tre världsdelar var
Nordkorea.
Numera är proportionerna annorlunda
bland herrarna. I Ryssland förra året
var fördelningen mellan världsdelarnas
Afrika 5, Amerika 8, Asien 4, Australien 1
och Europa 14. Här ska vi inte blunda för
att sju av kvartsfinallagen hörde hemma
i Europa.
••••
Flertalet förespråkare för damfotboll
kring 1970, då sporten tog fart på allvar,
hade en mycket idealistisk syn. I diskussioner
framhölls gärna att pengar var något
som aldrig skulle diskuteras. Vare sig
då eller i framtiden. Övergångspengar var
bannlysta. Flower powerrörelsen lånade
ut en del av sin inställning.
Det blev inte riktigt som man tänkte
och ville. Som i så många andra sammanhang,
när idealismen blir upphunnen av
verkligheten segrar oftast verkligheten.
Pionjärerna för damfotboll är värda stor
aktning men det är därför inte säkert att
de alltid haft rätt.
34 Skånebollen nr 3 # 2019