organisera detta perspektiv. Detta har gjorts i den engelskspråkiga 38 litteraturen från det att Gary Kielhofner skrev sin paradigmartikel 1977 (Kielhofner, 1977), David Nelson skrev sin teoretiska artikel om ”Occupational Form and Performance” 1988 (Nelson, 1988) och fram till den diskussion som till exempel Ann Fisher fört om ”occupation based and occupation focused” i intervention (Fisher 1998; 2013) och Doris Pierce om den teoretiska skillnaden mellan ”activity” och ”occupation” (Pierce 2001; 2014). För att utveckla vårt tänkande och för att utveckla professionen har dessa arbeten varit av avgörande betydelse. Det vetenskapliga och teoretiska språket är ett verktyg för att uttrycka avancerat tänkande och inomvetenskapliga begrepp behövs för detta. Arbetsterapins fokus på ”occupation” och de diskussioner som förts kring vår vetenskapliga definition av detta är viktigt (i vardagligt engelskt språkbruk är ”occupation” yrke/arbete men i inomvetenskapligt språkbruk något annat). Svensk arbetsterapi kan karaktäriseras som att vi har stuckit huvudet i sanden i den diskussionen. Vi har inget självklart svenskt begrepp som motsvarar occupation-begreppet. I brist på bättre har vi använt aktivitet och occupational science har översatts som aktivitetsvetenskap utan att vi reflekterat över den skillnad som finns i hur den engelska litteraturen behandlar activity i relation till occupation. Ett försök till diskussion startades av en av våra professorer, Birgitta Bernspång, när hon skrev artikeln ”Sysslor något för arbetsterapeuter” (Bernspång, 1996). Det blev dock ingen vidare diskussion kring detta. En av orsakerna kan vara att begreppet sysslor/sysselsättning ses som alltför kopplat till en äldre okvalificerad och oakademisk arbetsterapi. En annan kan vara att begreppet kan ses som att det uttrycker ett objektifierande sätt att se på klient/patient; satt i syssla (av arbetsterapeut). Begreppet ”verksamhet” har också diskuterats ”Nu är detta naturligtvis ett väldigt svårlöst problem. Vi kommer inte att hitta ’ordet’ som blir ett sesam öppna dig för våra svenska begrepp.” men upplevts som svårt då det redan finns en äldre psykologisk teori benämnd verksamhetsteorin (visserligen med flera beröringar till ett arbetsterapeutiskt fokus). Den (enda??) definition som finns i dag av Aktivitet i Sveriges Arbetsterapeuters material kan hittas i den etiska koden och den kopierar ICF:s definition av begreppet Aktivitet: ”En persons utförande av en uppgift eller handling (ICF)” (FSA, 2012, s 2). Även om man kan förstå viljan att anknyta till ICF är denna definition teoretiskt minst sagt upprörande. Är vårt fokus enbart utförande? Har inte mening/betydelse varit centralt i mycket av forskningen och praktiken? Och var finns miljön? Till yttermera visso talar ICF om en standardmiljö (till skillnad från den reella miljön) och om att utförande i ICF enbart handlar om en observation utifrån (ej den subjektivt upplevda). Dessa viktiga skillnader mellan ICF:s syn och en teoretisk arbetsterapeutisk syn har uttryckts i litteraturen där bland andra undertecknad varit en av författarna (Hemmingsson & Jonsson, 2005). Som lektor i arbetsterapi har jag i mer än femton års tid lett svenska magisterkurser i aktivitetsvetenskap (jag har också lett engelska men då har det varit lättare!). En del av kursen har behandlat aktivitetsbegreppet historiskt och i dag. Studenterna uppskattar den teoretiska diskussionen och utvecklingen och känner vikten av att ha begrepp som kan förklara vårt fokus som unikt och specifikt. De får ett språk, ett verktyg för att uttrycka detta. Desto mer frustrerade blir de då de ser hur den svenska arbetsterapeutiska begreppsapparaten försöker låtsas som att problemet inte finns eller än värre adopterar (från ICF) en definition av ett centralt begrepp som bara handlar om en aspekt (utförande) av flera (mening, miljö). Denna frustration delas naturligtvis av mig som kursledare. Nu är detta naturligtvis ett väldigt svårlöst problem. Vi kommer inte att hitta ”ordet” som blir ett sesam öppna dig för våra svenska begrepp. Vi måste helt enkelt göra det bästa av Matlagning är en aktivitetsform, men kan vara många olika aktiviteter – aktiviteten uppstår i ett meningsskapande sammanhang, när personen interagerar med en specifik fysisk och sociokulturell miljö.
Arbetsterapeuten nr 2 2016
To see the actual publication please follow the link above