TEMA: VÄGAR TILL ARBETE 22 ”Man tycker att någon som tänker annorlunda skulle vara en tillgång, men det kommer som ett paket förstås. Vi kan vara lite bökiga.” vad de bör göra annorlunda. Jag fick min diagnos som 36-åring, så tro mig – jag har försökt vara som alla andra, säger Niclas. Att utbilda och informera personalen i huset är en viktig del av Idas jobb. Då Ikea anställer ny personal har Conexi en given plats under introduktionsdagarna. Alla får information om autismspektrum och konkreta tips på hur de kan ge sina nya arbetskamrater de bästa förutsättningarna. Amanda Gölles är HR-generalist på Ikea i Uppsala och jobbar med alla personalfrågor. Hon och Ida har kontinuerliga träffar och Ida får till exempel reda på om något ska renoveras eller bara flyttas om på en avdelning eller när det dyker upp nya ansikten i varuhuset. Alltså förändringar som hennes arbetstagare mår bra av att ha koll på. Amanda är också den som personalen kan vända sig till om de undrar något kring Conexi. – Vi är 350 anställda här, men det har varit väldigt konfliktfritt. Jag har bara hört positiva kommentarer, säger Amanda. Niclas Karlsson försöker just nu hitta en plats för Steg 2. Han pratar fort och skyller på sin adhd. Drömmen är att bli dataspelsutvecklare. Jag ber honom förklara varför han skulle passa som dataspelsutvecklare, på vilket sätt hans hjärna fungerar. – Var ska jag börja? Det är vanligt att autister har ett extremt analyssinne, vi filtrerar ingenting och missar därför inga detaljer. På det sättet får jag helt enkelt en bättre helhetsbild, och nya infallsvinklar. Jag är en idéspruta. Jag ser detaljer, som går att ändra. Det ska jag skriva på mitt cv: små förändringar som gör stor skillnad. Niclas sinne för detaljer kommer till uttryck i hans intresse för bräd- och figurspelet Warhammer. Han har inte bara limmat ihop och målat otaliga figurer, han har också skrivit en ny manual till själva spelet – på cirka 180 sidor – och ändrat det från att spela mot varandra till att spela med varandra. Jag är ingen tävlingsmänniska, som han säger. Tillsammans med Ida letar Niclas ett företag i Uppsala som kan ta emot honom. Problem med att svara på frågor har han inte, hans utmaning är att få till ett möte, en första kontakt. Då behöver han Idas hjälp. Dessutom är spelbolagen svårflirtade och branschen omåttligt populär i Sverige. – Man tycker att någon som tänker annorlunda skulle vara en tillgång, men det kommer som ett paket förstås. Vi kan vara lite bökiga, säger Niclas. Men han har inte bråttom. – Hellre rätt jobb än ett jobb. Då Niclas talat färdigt guidar Ida oss genom varuhusets korridorer till kontoret. Där sitter Olle Eriksson och stansar hål i formulär som föräldrar ska fylla i då de lämnar sina barn i Ikeas barnpassning Småland. Bakom honom står en lastpall med tallrikar. Tallrikar som inte har gått åt och som Olle ska fyndmärka för att säljas i fyndhörnan. Medan han jobbar ställer jag fråga ett: Trivs du med det du gör? – Jo, särskilt här inne, i lugn och ro. På förmiddagarna är jag på textilavdelningen och där kan det vara skrikande ungar. Det gör mig stressad, och stress är något jag avskyr mer än fästingar på katten. Olle svarar samtidigt på min tredje fråga, vad som är jobbigt med jobbet – skrikande ungar. Och tillägger att han inte heller gillar att gå genom halva varuhuset för att kunna fylla på papper i kopieringsapparaten, men att det är något han måste göra för att jobbet ska bli gjort. Vad är det roligaste? – Att väga och mäta tygbitar. De andra på textil tycker inte att det är så kul, men jag gillar det. Vad är ditt drömyrke, vad vill du jobba med? – Tanken var att jobba med djur. Jag testade på ett hunddagis, och det var rätt okej, men vi får se. Jag hade önskat ett kattdagis, men det var för långt bort. Jag har också praktiserat på Hemköp och kunde tänka
Arbetsterapeuten nr 5 2016
To see the actual publication please follow the link above