TIFF nr 2 / 2024 25 behölls den finska skrovkulsprutan. Även sikten och periskop byttes till sovjetiska modeller. De var tämligen primitiva, men ändå en förbättring. Resultatet blev alltså en stridsvagn där skrov, bandställ, drivlina, torn och elsystem var engelska, beväpning och optik ryska, och skrovkulspruta och inredning finska. Vagnarna var till det yttre mycket lika en T-26, och typen döptes till T-26E, där E stod för englantilainen (engelsk på finska). För att göra det hela ännu litet mera internationellt lär tornet ha varit konstruerat av Bofors. När fortsättningskriget började den 22 juni 1941 omfattade det finska pansarvapnet en bataljon med ca 75 stridsvagnar varav 26 stycken T-26E och 35 stycken T-26. Trots att pansarbataljonen sattes in i rätt stor skala under sommarn och hösten 1941 var förlusterna lindriga: två stycken T-26E under 1941 och ytterligare två stycken under 1942. Ytterligare en – mindre lyckad – modifiering som gjordes under fortsättningskriget var installation av sovjetisk 71-TK1 eller 71-TK3 stridsvagnsradio. Det visade sig att sändarna fungerade hyfsat, men att mottagarna var närmast värdelösa. Så småningom fick man fram en bättre finsk mottagare, men de visade sig bara fungera i T-26Evagnarna, men inte i ”original T-26” som hade ett betydligt primitivare elsystem, något som innebar att kompani- och plutonchefsvagnar i regel var T-26E. Det finska pansarvapnet växte först till en brigad 1942 och sedan till en division 1944, men trots att pansarförbanden i huvudsak hölls i reserv fram till sommaren 1944 ökade stridsvagnsstyrkan bara från en till två bataljoner. När den stora ryska offensiven slogs ut i juni 1944 hade pansardivisionen fortfarande bara cirka 90 stridsvagnar, varav 22 stycken T-26E. Pansardivisionen sattes in i stor skala under försvarsstriderna sommaren 1944, men återigen var förlusterna måttliga och 19 stycken T-26E överlevde andra världskriget. Typen hade förklarats föråldrad redan i juli 1944 men blev ändå kvar i tjänst till 1960. De saknade naturligtvis helt stridsvärde, men användes för att utbilda stridsvagnsförare utan att slita på Finlands få moderna stridsvagnar. Hur var då T-26E jämförd med T-26? Den huvudsakliga skillnaden tycks ha varit att de engelskbyggda vagnarna var tillförlitligare, särskild vad beträffar drivlinan. När det gäller tekniska data och prestanda var skillnaderna små. n Text: Tommy Tyrberg Bild 3. En T-26E som just lastats av en järnvägsvagn i Petrozavodsk vid Onega våren 1942. Bild 4. En ”original-T-26” som jämförelse. Just denna vagn är en T-26B modell 1933, och bilden är tagen i oktober 1944 nära Torneå under striderna mot de tyska förbanden i Lappland. Tekniska dataT-26E Vikt: 8,8 ton, Längd: 4,54 meter, Bredd: 2,40 meter, Höjd: 2,10 meter, Maxfart: 31–35 km/h, Motor: 92 hk Armstrong-Siddeley Puma 4-cylindrig fyrtaktsmotor, Pansar: Front- och sidopansar: 17,5 mm (övre delen) / 10 mm (nedre delen), Tak- och bottenpansar: 5 mm, Akterpansar: 10 mm, Tornpansar: 13,6 mm Markfrigång: 37,5 cm, Marktryck: 0,48 kg/cm2, Max backtagningsförmåga: 39 grader, Max dikesbredd 1,9 m, Max vadningsdjup: 0,9 m, Räckvidd: 165 km på väg, 90 km i terräng, Beväpning: 45 mm Psv.K/32 eller Psv.K/34 (L/46) kanon, 7,62 mm DT koaxial kulspruta (2520 skott), 9 mm Suomi M/31 skrovkulspruta (1444 skott), Besättning: 4 man.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=