Vi har stämt träff på en restaurang för att genomföra intervjun. Och i vanlig ordning halar Tove Oskarsson Henckel fram mobiltelefonen och flyttar runt mattallrikarna, arrangerar och kollar ljuset för att få till de där ultimata bilderna innan hon börjar äta. Tove Oskarsson Henckel är nämligen en passionerad matmänniska, någon som helt klart kvalar in i kategorin ”foodie”, det vill säga en person som går all in för just mat. Det är inte bara det att Tove Oskasson Henckel älskar att äta. Nej, Tove är en matnörd av rang, vill veta allt om råvarornas ursprung och tillagning, ner till minsta beståndsdel. Medioker Jag vet. För under de tio-någonting år vi känt varandra har vi haft många diskussioner kring mat. Jag har sett henne ta fram mobilen för att fota maten ur olika vinklar på alla restauranger vi stämt träff på genom åren. Jag har hört henne berätta om hur hon sparat ihop pengar för att åka till Japan enkom för att besöka den ultimata sushirestaurangen. Och har jag undrat över något matrelaterat i mitt eget skrivande har hon villigt svarat på frågor ner på detaljnivå. Men Toves karriär som framgångsrik tidningsmänniska började inte i matbranschen. Istället började hon som radiojournalist. – Eftersom jag fick ganska dåliga omdömen på min praktik bestämde jag mig istället för att bli skrivande, säger Tove. Ord och fraser som ”medioker”, ”göra dåligt ifrån sig” och ”dåliga omdömen” kommer att återkomma under intervjun. För trots att Tove har en lång rad av kända och mindre titlar av magasin som hon själv dragit igång på sin lista, där Plaza Kvinna, Plaza Interiör, Gourmet och Tove bara är några, är hon inte den som slår sig på bröstet. – Jag är lärarbarn och har alltid varit den där duktiga flickan. Men jag tyckte aldrig att jag var någon spjutspets. Jag var medioker på det mesta, och även om jag gick ur skolan med bra betyg kom jag inte in på journalisthögskolan, säger Tove. Uppvuxen i lilla Motala i Östergötland, en tätort med knappt 30 000 invånare minns hon en harmonisk uppväxt där hon alltid vetat om att hon är adopterad. – Jag var en av de första i Motala som hade ett utomnordiskt ursprung. Mina föräldrar adopterade mig från Korea och jag var åtta månader när jag kom till Sverige, berättar Tove. Sin första tid i livet bodde Tove på barnhem, flyttades sedan till ett fosterhem innan hon flögs till Sverige och hämtades av sina föräldrar på Arlanda. Det är egentligen det enda hon vet om sina rötter. Ville se ut som alla andra – Ska jag vara ärlig så har jag egentligen aldrig grubblat särskilt mycket över mitt ursprung. Också min syster är adopterad från Korea, men det är inget vi pratat särskilt mycket om, även om det alltid varit ett öppet klimat hemma, säger Tove. För henne var den där första tiden i livet ett faktum som bara fanns där. Hemma hade de en bok som föräldrarna läste högt ur, en barnbok om en flicka som var adopterad. – Men i övrigt var det bara ”jaha, jag är adopterad.” Det var liksom inget mer med det, säger Tove. Det var inte heller något som diskuterades i skolan, och själv kände hon sig inte särskilt annorlunda. Inte förrän i tonåren, för precis som de flesta andra tonåringar, blev det då plötsligt viktigt att passa in. – I gymnasiet ville jag se ut som alla andra. Jag minns att jag satt med Veckorevyn och försökte följa deras smink- och frisyrtips. Och jag minns att det aldrig funkade på mig, som har ett asiatiskt ursprung, säger Tove och gör ett utlägg om Jag var medioker på det mesta, och även om jag gick ur skolan med bra betyg kom jag inte in på journalisthögskolan Jagminns att jag satt med Veckorevyn och försökte följa deras smink- och frisyrtips, det funkade aldrig på mig, somhar ett asiatiskt ursprung
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=