Kommentar
Stark VM-insats kan inte dölja att
det blir allt svåra finna slitstarka ledare
Sommaren 2018 kommer alla som så
länge de lever minnas för att vädret var
osannolikt osvenskt – knappt en regn-droppe,
solen strålade dag efter dag från
en i stort sett molnfri himmel.
Vi som intresserar oss för fotboll kom-mer
att minnas den som VM-sommaren
2018 då vi på nytt fick uppleva ett när-mast
osannolikt VM-slutspel där ett ne-derlagstippat
svenskt landslag än en gång
slog till och placerade sig bland världens
åtta främsta fotbollsnationer.
Något som betyder att Sverige behöll
sin plats i alla tiders VM:s maratontabell –
nummer 10.
För sjätte gången placerade sig Sverige
i VM bland de allra främsta: 2) (silver)
1958, 3) (brons) 1950, 1994, 4) 1938, 5)
1994, 5-8) 2018.
Ett mycket, mycket bra resultat av ett
land utan maximala förutsättningar (lång
vinter, konkurrens av många andra fram-gångsrika
sporter, förhållandevis liten
befolkning, stora avstånd).
På den senaste Fifarankingen ligger
Sverige på plats 13. Jag ska vara ärlig
och medge att jag aldrig riktigt fattat hur
rankingen går till. Den tillmäts värde
och Sverige kommer, när lottningen för
kvalspelet i Qatar 2022 sker, att ha stor
betydelse. Observera också att länder som
Tyskland, Nederländerna och Italien är
lägre placerade. Sverige före alla dessa
stormakter på fotbollsområdet, nej det
har aldrig inträffat tidigare.
Anledningarna till Sveriges framgång
i årets VM-slutspel är många. De mest
framträdande är ett bra ledarskap (Janne
Anderssons sätt att leda ansluter till
det jag vill kalla ”gammal god svensk
tradition” där begreppet jordnära täcker
det mesta), ett mycket, mycket bra och
välorganiserat försvarsspel (också det
traditionellt), och inte minst bristen på
storstjärnor. Jag kan säga det tydligare:
Zlatan Ibrahimovic är troligtvis den
individuellt skickligaste fotbollsspelare
vårt land haft förmånen kalla sin – men i
landslaget lyckades han aldrig rycka med
sig laget.
Nu väntar nya Nations League där
Sverige har att möta betydligt lägre
rankade nationer som Ryssland (oran-kat)
och Turkiet (38). Svåra motståndare
som rankingen inte ger rättvisa och som
kan besegras men matcherna behöver
helgarderas.
VM upplevdes av dem som fanns på
plats som både välorganiserat och vänligt.
Spelkvaliteten skiftade men försöket med
och premiären för WAR (domarna hade
tillgång till videogranskning) upplevde
jag som lyckad. Det är alltid bra när
matcher inte avgörs av domares misstag,
WAR minskar riskerna för det. Samtidigt
är de ibland ganska långa avbrotten när
domarna tittar på videoupptagningar ir-riterande.
De stör spelets rytm.
Men som sagt: allt som gör domsluten
korrekta är en tillgång.
Kanske nästa steg kan bli att vid
efterhandsgranskningar konstaterade
filmningar. Det har enligt min uppfatt-ning
aldrig tidigare ”filmats” vid ett
mästerskap så mycket som i år – riskerar
det att i efterhand leda till varningar eller
avstängningar minskar det.
Så har vi det här med maskningarna
och målvakternas långa vandringar med
bollen inne i det egna straffområdet. Är
det så himmelens svårt att få domarna att
lära sig hur lång tid sex sekunder är?
•••••
Utvecklingen av de inhemska tävlingarna
har heller inte strikt följt förhandstipsen.
Något som straffat de två skånska storfa-voriterna
Malmö FF och FC Rosengård.
Inget av lagen har motsvarat de höga för-väntningarna.
Ännu är serierna långt från
slut. Rosengård verkar kunna tappa hur
mycket poäng som helst, deras konkur-renter
tappar hela tiden minst lika många.
Hitta förklaringar till det som hänt i
Malmö FF är inte ett dugg lättare. Två år i
rad har guldtränare sparkats. Att Magnus
Pehrsson fick lite längre tid på sig än Al-lan
Kuhn efter att ha vunnit allsvenskan
hindrar inte att det kan finnas anledning
berätta för Uwe Rösler om vad som kan
hända om hans lag fullföljer den starka
långspurt som inletts…
Det här är skrivet innan andra
matchen i kvalspelet mot Midtjylland om
en plats i Europa League. Vinner MFF
är spelåret räddat oavsett placering i
allsvenskan. MFF:s konkurrenter är inte
alls lika generösa som Rosengårds. Tvärt
om. AIK verkar på allvar ha fått upp vitt-ringen
på MFF:s som oslagbart betraktade
rekord med 49 allsvenska matcher i rad
utan nederlag (1949-1951). I skrivande
stund är AIK uppe i 30. Det ska mycket
till att för solnalaget inte ska förlora
åtminstone en av 19 matcher som återstår
innan rekordet tangeras.
•••••
Helsingborgs IF är med stormsteg på
väg tillbaka till den serie där föreningen
av många olika skäl åtminstone av mig
kan anses höra hemma. Tre av skälen
är historia, tradition och publikintresse.
Lägg till det att ”återvändarna” (Andreas
Granqvist, Markus Holgersson och Ras-mus
Jönsson) är förstärkningar av betyd-ligt
högre karat än de som agenter med
postorderverksamhet haft att erbjuda.
•••••
Hur mår då skånsk fotboll i övrigt?
Det ganska svävande begreppet ”hyf-sat”
blir mitt svar.
Med tanke på bakgrunden/förutsätt-ningarna
tycker jag att framgångarna
skulle kunna varit större.
Skåne är mer än en tiondel av svensk
fotboll. Det är landets vad det gäller
antalet spelare största distrikt. Vi har
vissa fördelar i att vi har ett mildare
klimat (på väg att utjämnas av den kraf-tigt
ökande tillgången på konstgräs och
inomhushallar).
Av de 32 föreningar i landet som
tituleras elitlag har fyra sin hemortsrätt i
Skåne. Det är ungefär i nivå med spe-larnumerären,
drygt tio procent. Med
tanke på utvecklingen inom fotbollen,
över hela världen, tar storstadsområdena
en allt större del av utrymmet. En och
annan gång kommer vi i framtiden att få
uppleva idyller som Billingsfors (nej, det
är osannolikt!!!), Mjällby och Ljungskile
men storstadsområdenas dominans blir
allt starkare för vart år.
Göteborg har samma numerär i de
två högsta serierna som Skåne, två lag i
allsvenskan, två i Superettan.
Stockholm roffar däremot åt sig allt
större bitar för vart år: 2018 fyra lag i all-svenskan
och ett i Superettan, IK Frej.
38 Skånebollen nr 3 1 # 2018