TIFF nr 2 / 2024 23 id denna tid bestod de finska pansartrupperna av ett ensamt kompani beväpnat med 34 stycken totalt föråldrade stridsvagnar, Renault FT-17. Men 1933 inköptes tre stycken lätta stridsvagnar av tre olika modeller från Vickers i Storbritannien för utvärdering under finska förhållanden. En tankett som vägde 1,4 ton och två lätta stridsvagnar om 4,5 respektive 6 ton. Resultatet blev att bara den tyngre modellen hade godtagbara egenskaper och 1936 beställdes 32 stycken för att ombeväpna det finska pansarvapnet som nu, åtminstone på papperet, utvidgades till en bataljon (Panssaripataljoona). Finländarna var dock inte nöjda med vagnens beväpning, en kortpipig 47 mm kanon. Denna fungerade bra mot ”mjuka” mål, men hade på grund av låg utgångshastighet dåliga prestanda mot pansrade mål. Stridsvagnarna inköptes därför utan beväpning. Ungefär samtidigt hade Finland också insett att den finska armén var i akut behov av pansarvärn (pv), och beställt 48 stycken 37 mm pansarvärnskanoner från Bofors (37 PstK/36), för övrigt praktiskt taget identisk med den svenska 37 mm infanterikanonen m/34. Dessa 48 kanoner räckte dock inte långt, så samtidigt inköpte man licensrättigheter och gav Tampella och den statliga vapenfabriken VTT i uppdrag att tillverka resten av pjäserna. Boforskanonen var – för sin tid – ett utmärkt vapen, och med tanke på ekonomi och ammunitionsförsörjning var det ett naturligt val att använda samma pjäs i stridsvagnarna. VTT fick därför också beställning på 33 stycken 37 PsvK/36 till stridsvagnarna. Problemet var dock att trots att ett beslut om inrättande av VTT hade fattats 1936 så kom produktionen inte igång förrän i februari 1939. Den finska metallindustrin var dessutom rätt outvecklad så det var ont om tänkbara underleverantörer. Samtidigt hade leveransen av stridsvagnarna, som skulle ha inletts 1937, också hade försenats. Vickers var överlupet av beställningar. Försvarsindustrin som hade skurits ned under många år hade plötsligt hur många brådskande beställningar som helst (låter det bekant?). De första 16 vagnarna kom först i juli 1938 – ett år försenade – och de övriga under 1939. De sex sista levererandes faktiskt först efter att vinterkriget hade brutit ut. Nu spelade det ju inte så stor roll eftersom det inte fanns några kanoner till dem. Inte heller sikten (tyska Zeiss TZF), radio eller en del andra inredningsdetaljer var klara (Bild 1). Kort sagt, ingen av de 26 stridsvagnar som hade levererats före vinterkrigets utbrott den 30 november 1939 var stridsdugliga. T-26E – den engelsk-finsk-ryska stridsvagnen V Under det självständiga Finlands första årtionde fick den finska armén i stort sett hålla till godo med den materiel man lyckats erövra från de ryska trupperna och de röda finländska förbanden under inbördeskriget 1918. Men en bit in på 1930-talet hade den utrikespolitiska situationen blivit så hotfull att en liten försiktig upprustning inleddes. Bild 1. En Vickersstridsvagn under en fälttjänstövning sommaren 1939. På bilden ser den ju ut att ha en kanon, men det är en tillfälligt installerad 37mm-pjäs från en Renault FT-17. Installationen var dock mycket provisorisk, så det var bara tillåtet att skjuta lösa skott. Kulsprutan är dock äkta. Stridsvagn T-26E – den engelsk-finsk-ryska stridsvagnen
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=