A Tidskrift om adoption N°1—2022 18 TEMA / KINA Hunanskandalen I november 2005 skrev först kinesisk och senare även svensk press om en skandal som inträffat i Hunanprovinsen. Enligt anklagelserna skulle barn ha stulits och sedan sålts till vissa barnhem, som senare adopterat bort barnen till utlandet. Den svenska adoptionsmyndigheten fick efter sina förfrågningar till svar från den kinesiska myndigheten att samtliga barn som adopterats till Sverige hade övergivits på ett korrekt sätt och att alla legala förutsättningar var uppfyllda. Man förklarade också att det inte varit fråga om regelrätt barnhandel utan att personer som hittat övergivna barn, lämnat dem till institutioner och begärde ersättning för kostnader för transporter och vård av barn. Det lagvidriga bestod i att barnhemsföreståndare betalat ut sådan ersättning, vilket var förbjudet. – Men många gånger var myndigheterna stenhårda. Upptäckte de icke-registrerade barn i en familj kunde det hända att barnen tvångsomhändertogs av myndigheterna, så på så sätt finns det på sina håll visst fog för påståendet att barnen kidnappades. Men, och det är viktigt: Vare sig svenska myndigheter eller adoptionsorganisationer hade någon som helst insyn i denna del av adoptionsprocessen. De utländska adoptionsorganisationernas samarbete skedde enbart direktkontakt med centralmyndigheten i Beijing. Adoptionsorganisationer fick aldrig ha direkt kontakt med provinserna, än mindre direkt med barnhemmen, utan all kommunikation skedde med centralmyndigheten, sommatchade barn och adoptivfamiljer och styrde helt var adoptionerna skulle ske. Barnen kom från olika provinser och barnhem i stort sett varje gång, säger Britt-Marie. Eftersom jag jobbademed internationella adoptioner tog jag kontakt med Kinas justitieministerium i hopp omatt få igång en adoptionsprocess mellan Kina och Sverige som ändå fick mer än ett barn straffades hårt genom ekonomiska sanktioner, böter, tvångssterilisering eller abort och barnen fördes bort, många gånger mot föräldrarnas vilja. Det förekom också många aborter av små flickor sedan man fått möjligheter till tidig könsselektering av foster. Detta tros vara förklaringen till omkring 9,3 miljoner saknade flickor mellan år 1990 och 2000. – Under den här perioden var det en extrem snedfördelning när det kom till registrering av nyfödda barn i Kina: Statistiken visade 120 pojkar på 100 flickor. I normalfallet är det 106 pojkar på 100 flickor. Det berodde på en kombination av att en del föräldrar trots allt lyckades behålla sina flickor utan att registrera dem, men det berodde också på att många flickor övergavs i hemlighet och på könsselekteringen av foster. Nerringda Under den första tiden fick adoptivföräldrarna besöka barnhemmen, men i samband som BBC:s dokumentärfilm om de illa skötta barnhemmen sändes 1995, stängdes barnhemmen för besök utifrån. Bilder från så kallade dying rooms offentliggjordes och reportageteam, som det från BBC här ovan, släppte filmer tagna i hemlighet på fastbundna barn, barn som inte fick någon stimulans över huvud taget, gråtande spädbarn i långa rader och barn i behov av sjukhusvård som gömts undan. Detta gjorde att intresset för att adoptera barn från Kina ökade drastiskt. Britt-Marie minns att hon och hennes kolleger blev fullkomligt nedringda av personer som ville adoptera barn från Kina. Fram till denna tidpunkt hade FFIA fått barn från ett 30-tal kinesiska barnhem. – Inte ett enda av dessa barnhem var dåligt. Det såg vi eftersom alla adoptivfamiljerna fått fylla i enkäter och både vården och standarden var ganska bra. Barnen som kom från Kina till Sverige var betydligt mer välskötta än barn som kom från andra håll i världen, konstaterar Britt-Marie. Under åren som följde anslöts fler och fler barnhem till det internationella adoptionsprogrammet, allteftersom institutionerna bedömdes leva upp till den standard som krävdes. Britt-Marie såg också att många av barnhemmens standard förbättrades när de hade anslutits till adoptionsprogrammen, och hon förstod att donationerna från adoptivföräldrarna hjälpte till att bygga upp standarden. Under de 23 år som FFIA samarbetade med Kina hann det komma barn från 30 provinser och långt över 100 barnhem. Attitydförändring Någon gång mellan 2005 och 2007 skedde en förändring i det kinesiska synsättet på flickors status jämfört med pojkar. Det här syntes också i statistiken. 1999 var 99 procent av barnen som adopterades från Kina till Sverige flickor. 2004 var 96 procent flickor. Därefter blev fördelningen allt mer jämn och 2012 var 55 procent flickor. Fler och fler barn med särskilda behov eller handikapp blev också adopterade efterhand. Detta skedde parallellt med att Kinas välstånd ökade, fler hade råd att betala eventuella böter för brott mot ett-barnslagarna och lättnader infördes på olika sätt i ett-barnspolitiken. – I början var kraven från Kina när det kom till adoptivföräldrar att de skulle vara minst 35 år gamla och att de enbart fick adoptera ett friskt barn. Kraven när det gällde handikappade barn var något mindre strikta, därför ”klassade” man många barn med något litet hälsoproblem som funktionsvarierat och ansågs ha någon form av special needs. 2002 ändrades den ursprungliga lagen, som också sa att det nu var möjligt att adoptera flera barn. Men att operera ett barn med läpp-, käk- och gomspalt, LKG, eller hjärtfel var kostsamt och därför har många av de barn som adopterats från Kina kunnat få vård först på plats i Sverige. n
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=