20 TEMA / KINA et är tidig söndagsmorgon i Utah, USA, där Brian Stuyan bor med sin hustru Lan och sina tre döttrar. Tidig morgon som i ottan, men Brian Stuyan är vaken, redo för att bli intervjuad och därefter: En hikingtur med äldsta dottern. Hur började er verksamhet? – Jag är egentligen egenföretagare i botten. Vi har tre döttrar adopterade från Kina, Meikina från DianBai, Meigon från Guangzhou och Meilan från Luoyang. Vi vet av erfarenhet att personer som har adopterats och som inte vet något om sin första tid i livet ofta kan bli besatta av tanken på det de inte vet. Ofta kan den här besattheten infinna sig när de är unga vuxna och stannar kvar upp i vuxenlivet. Om man som förälder är bekväm med sina barns tidiga historia hjälper det barnet att utveckla en säkrare självbild när de växer upp. Därför tror Lan och jag på att utforska våra döttrars bakgrund, en dotter i taget. När jag adopterade vår andra dotter såg jag en särskild post på fakturan, tid d n e i t n s g t s o a d nn ” o d n ag s s 4 25 yuan”. Det väckte min nyfikenhet När vi åkte till Kina och gjorde research kring vår äldsta dotters bakgrund spred det sig till andra adoptivfamiljer som började be oss om hjälp. Annonserna blev startskottet När ni sökte efter er äldsta dotters rötter insåg du att kinesiska barnhem måste annonsera när ett barn ska adopteras. Kan du berätta lite om dessa annonser? – Den bestämmelsen infördes 1999. Vi kallar dessa annonser för ”finding ads” och innehåller kort information om barnet ifråga och ofta även ett foto. När annonsen har varit införd har de biologiska föräldrarna 60 dagar på sig att höra av sig, om de inte gör det kommer barnet att adopteras. De här annonserna sätts in i de billigaste tidningarna, och är mer att se som en formalitet. Jag skulle vilja påstå att det egentliga syftet inte är att de biologiska föräldrarna ska se annonsen och höra av sig. Det egentliga syftet med att annonserna införs är att det finns en bestämmelse som D
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=