Presskonferens efter tidig landskamp, till höger förbundskapten
Gunilla Paijkull och i mitten Thorsten Frennstedt.
Fotbollförbund (SkFF) med glädje såg att tidningen
Arbetet, där Thorsten var anställd, skötte om damfot_
bollen – det var ju ändå enbart ett uppblossande verksamhet
som skulle försvinna lika fort som den kommit.
Så länge undertecknad minns, det är kring 1940, har
damer spelat fotboll. Fotbollsspelande damer, där inte
sällan damerna var utklädda som för att delta i maskerad.
Ofta mot ett oldboyslag, eller kommunala förtroendemän.
Också de gärna utklädda.
I slutet av 1960-talet hände något. Det började med att
unga flickor spelade i knattelag. Men inte längre än till tiotolvårsåldern.
”Inte skulle väl pojkarna riskera bli retade
för att det fanns tjejer som var bättre”.
Danmark vann ”första VM”
Vid den tiden spreds rykten om att i Danmark spelade tjejer
minsann fotboll. Så officiellt att DBU (Dansk Boldspil
Union) engagerade sig. Danmark sände ett landslag till
Italien som vann det som kallades EM.
Thorsten kontaktades av danskarna. De var mycket
förvånade över att SvFF inte hade grepp om frågan. I Danmark
hade utvecklingen varit mycket snabb. I ett i Mexiko
arrangerat ”VM” vann Danmark, det var 1971.
Thorsten förmanades på det strängaste av SkFF att ge
sken av att vara ett landslag. Laget förbjöds att uppträda i
landslagets dräkt.
Thorsten började leta spelare. I Stockholm och i synnerhet
AIK fanns damlag. Förre förbundskaptenen Orvar
Bergmark bidrog med en tjej från Örebro och i Borås hittade
man också spelare.
– Vi blev mycket förvånade då vi kom till Köpenhamn.
Affischer talade om att det var Sveriges landslag som
kom. Danskarna som stod för alla kostnader bjöd också på
utrustning – gul tröja, blå byxor till Sveriges lag.
– Jag hade orden från Sverige ringande i öronen och
ville inte äventyra det samarbete som jag kände var på
väg. Av det skälet skaffade vi oss vita byxor, minns Thorsten.
Snabba beslut
Tillbaka till 1969. Året efter studentrevolter och Båstadskravaller
– det höll på att hända något, i utkanten av detta
tog sig damerna också in på det närmast heligaste manliga
området, fotbollens.
I Malmö i tidningen Arbetets redaktion fanns Lennart
Strandberg. Sveriges genom tiderna bästa sprinter,
OS-finalist i Berlin 1936 (skadad i finalen), EM-trea 1938
och svensk rekordhållare på 100 meter med 10,3 sekunder
åren 1935-1973. Han var tidningens sportchef. Tidigt varje
morgon gav han sig i väg till tidningen där flitigt läsande
(någon eller några dagar gamla) utländska tidningar. Där
fann han uppslag till diverse jippon. Innefotboll enligt den
modell som praktiserats i Skånecupen genom åren var en
annan ”upptäckt” han gjorde i Danmark.
Damer som spelade fotboll – kunde det vara något?
Till Lennarts goda egenskaper hörde inte uthållighet –
så sprang han enligt egen utsago aldrig längre än 400 meter.
En distans som han dessutom fann alldeles för lång.
Lennart var också en man utrustad med tur. När lokalredaktionschefen
i Eslöv, Algot Nordbeck, av Lennart fick
uppdraget att skaffa fram tjejer som ville spela fotboll så
hade Algot inte tid. Han lämnade så fort han hann över
uppdraget till en annan redaktionsmedlem, Thorsten
Frennstedt.
Rätt man på rätt plats
Ordet fanns inte på den tiden men i det ögonblicket
ringde alla klockor och hördes över hela Eslöv - BINGO!
Thorsten tog nämligen uppdraget på allvar. Det hade
ingen gjort tidigare.
Med hjälp av de handbollstjejer som Algot Nordbeck
hade kontakt med (Algot hade som ordförande i kommunens
fritidsnämnd hjälpt dem i olika sammanhang)
skapades kontakter med Eslövs IK.
Thorsten fick stöd av tidningen. Just då vibrerade landet
av krav på jämnställdhet. Flickors rätt att spela fotboll och
i sammanhanget bli tagna på allvar var ingen prioriterad
Första Arbetet-serien 1969. Gun-Britt Henriksson t h, kämpar
om bollen med Svedala-spelare men missar lyckligtvis även
med sträckt högerarm.”Gunsan” var bättre i handboll.
>>>
Skånebollen nr 2 # 2020 25