Kommentar
Snart börjar bollarna rulla igen
Vår i Sverige…det är vitsippor, spela
kula, hoppa hage, bara ben, sönderskrapade
knän och det är fotboll på årsgammalt
gult gräs och grusplaner.
Så har det varit så länge jag minns, en
bra bit över 75 år.
Men inte 2020. Då ligger de gröna
plastplanerna där och lockar men fotbollen
lyser oftast med sin frånvaro.
Senast Sverige drabbades av det som
benämns pandemi var 1919-1920.
Då var världen mindre och fotboll
något som engagerade betydligt färre.
En stockholmstidning skrev 1918 i oktober
så här i referatet från SM-finalen på
Stockholms Olympiastadion mellan IFK
Göteborg och Helsingborgs IF (5-0):
”Det var härligt se entusiasm kring
planen trots att inget Stockholmslag var
kvalificerat. All publik som samlats och
trivdes, det behövs fester i trista tider.”
Spanska sjukan hade då härjat i fyra
månader och folk dog till höger och
vänster. Tankarna på att stora folksamlingar
innebar risk för ökad smittspridning
fanns inte. Jublande människor tätt
sammanpackade på läktarna uppskattades.
Visst gny hade hörts då den första
omgången av mästerskapet, på grund av
spanska sjukans härjningar, skjutits upp.
2020 har polisen ryckt ut då fler än 50
personer samlats.
Det kom 6.009 åskådare till Stockholms
Stadion för att titta på SM-finalen
1918. Ett par dagar innan matchen skrev
en tidning:
”I dessa spanska sjukans tider är det
omöjligt att tippa utgången, enär man
icke ett par dagar före match vet vilka
spelare, som ställa upp. Det blir därigenom
ännu mer lotteri än förut och detta
bör egga upp intresset.”
Ungefär 35.000 svenskar dog i spanska
sjukan som sträckte sig från midsommartiden
1918 till en bit in i 1920.
När det här skrivs, 1 maj 2020, vet vi
ingenting om hur fotbollsåret kommer
att se ut. De åtta lag som kvalificerat sig
för kvartsfinalerna i Svenska Cupen har
tillsammans med Svenska Fotbollförbundet
(SvFF) kommit överens om att spela
den 1 juni. Som det i dag ser ut utan
publik.
Min uppfattning är att fotbollen under
pågående pandemi i stort sett uppträtt
på ett sätt som hedrar den. Vi har rättat
oss efter dem som har uppdragen att
sköta sådana här saker. Flertalet inom
fotbollen tycks ha en fatalistisk inställning:
tråkigt, tråkigt – men inget som jag
som enskild kan göra mer åt än att följa
experternas råd och anvisningar.
Men gissa om fotbollsåret 2020 kommer
att vara intressant för framtidens
historiskt fotbollsintresserade. Frågor
som ”hur bar ni er åt?”, ”vad gjorde ni
stället?” kommer att hagla.
Intressant ska bli att se vad som
händer i framtiden. Hundraprocentig
gardering kommer aldrig att uppnås.
Kanske för covid-19 men inte för snarlika
händelser. Risker för pandemier finns
överallt och alltid. Vad vi kan hoppas på
är att vetenskapen blir allt bättre på att
hitta farorna för att kunna bromsa och
allrahelst stoppa dem innan de hunnit
breda ut sig.
••••
Lite patetiskt har det varit höra att spelare
och tränare framstår som ”hjältar”
när de frivilligt erbjuder sig att sänka
sina i alltför många fall skyhöga löner
med 10-15 procent. Massor av dem som
bidrar till spelarnas höga inkomster genom
att titta på dem när de spelar, köpa
souvenirer och varor som spelarna får
reklamintäkter från, har fått avstått från
mycket mer.
Risken att pandemin leder till brister
som det tar många år att åtgärda ska inte
uteslutas. Många företag riskerar behöva
dra ned på sponsring. Den härliga verksamhet
som fotbollsturismen utvecklats
till riskerar bromsas in. Övriga världen
slipper mötas av den ”gula väggen”, den
solida men sympatiska svenska fankulturen.
Om det genomförs något internationellt
utbyte.
Ja, det finns massor av faror i pandemins
spår. Fotbollen har tidigare
visat att den klarar att resa sig innan tio
och klarar det en gång till. All uppfinningsrikedom
och arbetsvilja som byggt
verksamheter behöver inte påverkas av
covid-19. Hellre tvärtom. När ”faran
över” har blåsts är det mycket möjligt
att den kraft som byggt fotbollen till vad
den var i vårt land före pandemin kan
kanske uppstå på nytt.
Idealitet kan bli på modet igen, många
vill vara med och på frivillig väg bygga
upp det som raserats. De begränsningar
som minskat vår rörelsefrihet under
pandemin kanske gett oss insikt om att
den samvaro på närhåll som föreningsliv
bjuder är viktigt bevara. I bästa fall,
jag betonar gärna orden ”bästa fall”, får
föreningslivet den nystart som innebär
att vi går stärkta ur krisen.
”I nöden prövas människan” är ett uttryck
som låter nästan bibliskt. Inget ont
i det även om det inte var meningen.
Tiden med covid-19 kan ha väckt
många tankar. Jag har läst om spelare
som börjat studera för att fylla. Bra, om
inte annat finns det ett liv efter fotbollen.
Alla kan inte bli expertkommentatorer i
TV. Möjligheten att förbereda sig för livet
efter fotbollen är det alltför många som
inte tidigare funderat över.
••••
En verksamhet som inte stängt utan går
på högvarv är spelbranschen. Covid-19
har visserligen berövat bolagen de flesta
objekten. En vanlig dag hade det för spelbolag
över hela världen funnits många
hundra objekt på den svenska marknaden.
I dag inte ett enda.
Då har istället spelbolagens genier
börjat hitta på matcher. För den spelberoende
som sitter borta i Asien är alla
svenska lag, utom möjligtvis de som
finns i toppen på allsvenskan, okända.
Spelbranschen siktar inte på att till sig
värva kunder som är insatta i spelandet.
Den har ett enda mål, att locka till sig
sina kunders insatser! Ju mindre den som
spelar vet om objekten, ju större möjlighet
för spelbranschen att komma åt vederbörandes
pengar.
När spelbranschens representanter
börjar sjunga med i gråtvalserna som
handlar om att idrotten blir förlorare när
samhället vill sätta tak på insatserna –
5.000 kronor per person och vecka är sagt
– därför att de i så fall inte kan leverera
den procentuella del av insatserna som
tillförs idrotten, handlar det om krokodiltårar.
Det kanske till och med blir en vinst
för samhället om det ohämmade spelandet
begränsas?
Jag kanske är naiv och har till och med
dålig kunskap, men undrar varför EU
inte ser till att hitta gemensamma vägar
för sina medlemmar (=27 länder) att
begränsa spelandet? Dag efter dag matas
vi med reklam om att en bekymmerslös
ekonomisk framtid ligger och väntar – det
är bara till att satsa några kronor på något
av de erbjudanden som sköljs över oss.
Längre än EU har jag svårt tro att vi kan
komma. Men spelandet är ett så omfattande
gissel att det går att passera med
ett hurtigt, ”de som spelar får skylla sig
själva”.
De som sysslar med forskning kring
idrottens för- och nackdelar ser spelmarknaden
som ett större hot än dopingen.
Håll ögon och öron öppna. För de
flesta av oss känns det totalt ointressant
att satsa pengar på vem som ska vinna en
match mellan två juniorlag i en match ingående
i distriktsserien någonstans. Vad
vi inte vet är att det kan ha satsats många
miljoner dollar på ett av lagen och att en
spelare är lovad hundratusen kronor för
att på något sätt medverka till att resultatet
blir det anordnaren av spelet önskar.
Skrämmande – men tyvärr tänkbart.
30 Skånebollen nr 2 # 2020