HISTORIA
ARBETARRÖRELSENS KVINNOR DEL 5
Vilka var
kvinnoklubbisterna?
Kanske är en organisation inte starkare än sina medlemmar. Det är medlemmarna
som bär upp en rörelse. Men vilka är då de i kvinnoförbundet som diskuterat,
demonstrerat, tagit strid och förändrat?
I Anne-Marie Lindgrens avslutande del om arbetarrörelsens kvinnor tecknar hon
ett porträtt av kvinnoklubbisterna.
TEXT: Anne-Marie Lindgren
fyra tidigare nummer av Morgonbris
har jag berättat om några
framträdande kvinnor ur den socialdemokratiska
kvinnorörelsens
historia. Starka, och färgstarka,
I
personer värda att komma ihåg, för vad
de åstadkommit och vad de betytt.
Men en politisk rörelse bärs av sina
medlemmar, och det är medlemmarnas
engagemang som ger rörelsen dess
styrka. Så kvinnoklubbisterna, de som
gick i demonstrationerna mot kärnvapen
på Inga Thorssons tid, de som läste
Kaj Anderssons Morgonbris och de som
vid niotiden på kvällen slog sig ner på
träbänkarna i Allmänna Kvinnoklubbens
möteslokal för att träna sig i politiska
diskussioner – vilka var de?
Jag tänker mig att de var ungefär som
min barndoms tanter. ”Tant” var det artighetstilltal
man som barn på 1950-talet
använde till vuxna kvinnor (tantgränsen
gick ungefär vid 20 år).
Min mamma var kvinnoklubbist, en
mycket aktiv sådan, och vänkretsen bestod
av andra klubbister: tant Maj, tant
Astrid, tant Karin, tant Hertha, tant
Rosa, tant Elsa, med flera.
Starka, handlingskraftiga personer,
med fötterna stadigt på jorden och ett
litet drastiskt
sinne för
humor; det
skrattades
mycket runt vårt köksbord, när kvinnoklubben
hade styrelsemöte där. ”Rejäla
fruntimmer”, sade de uppskattande männen,
”ruschiga” hette det hos de mindre
uppskattande.
Arbetarklass
Det var inte förväntat,
knappast
ens accepterat vare
sig i början eller i
mitten av 1900-talet
att kvinnor
skulle ge sig in i politisk
verksamhet.
Så det krävdes en
viss styrka för att
göra det, och en
viss förmåga att
sätta sig över gällande
normer för
Stockholms allmänna kvinnoklubb, Sveriges
första socialdemokratiska kvinnoklubb,
15-årsjubilerade 1907.
hur kvinnor skulle
bete sig. Det gällde
för min barndoms tanter, och det gällde
säkert också för generationerna före dem.
I den tidiga, manliga, socialdemokratin
fanns en inte helt obetydlig del män ur
övre medelklass och överklass, som på
övertygelsens väg kommit till arbetarrörelsen.
Något motsvarande möter nästan
inte alls i de tidiga socialdemokratiska
kvinnoklubbarna; med några ytterligt få
undantag kom medlemmarna ur arbetarklassen.
De flesta var gifta, eller änkor. Flertalet
var hemmafruar, husmödrar – och
det var långt in på 1950-talet ett både
fysiskt och tidsmässigt krävande jobb,
med ingenting av maskinell hjälp vid
städning, tvätt och
disk, mat som måste
lagas från grunden
och kläder som av
ekonomiska skäl
måste lappas och
lagas både två och
tre gånger. Städat
hemma och hela och
rena kläder på ungarna
var en hederssak,
och ett uttryck
för husmoderns
yrkesskicklighet.
Många hade sannolikt
ett arbete vid
sidan om, det där typiska
kvinnoarbetet
på deltid som gav familjehushållet litet
bredare ekonomiska marginaler – dela ut
tidningar, gå bort och städa, eller hemarbete
för arbetsgivares räkning, oftast
sömnadsjobb av olika slag. Det senare,
hemarbetet alltså, var mycket vanligare
än vad eftervärlden varit medveten om.
Kvinnoklubbarna var ända från början
antimilitarister och pacifister. Och i det
tidiga 1900-talets heta alkoholpolitiska
debatter inom arbetarrörelsen stod de på
22 MORGONBRIS
» De flesta var gifta,
eller änkor. Fler-
talet var hemma-
fruar, husmödrar «