MORGONBRIS 23
det hela taget på nykterhetsvännernas
sida. Alkoholmissbruk var inget okänt
problem i arbetarklassen, och det slog
hårt mot familjerna.
Politiska praktiker
Studiecirklar engagerade många, men
oftast handlade det om nyttigheter som
kommunalkunskap, eller om ren intresseläsning,
som skönlitteratur. Den typ av
teoretiska debatter, som kunde ta stor
plats i ungdomsförbundet, och då och då
i arbetarekommunerna, syns nästan ingenting
av i kvinnoklubbarnas protokoll.
Medlemmarna hade sina erfarenheter,
både av klass- och könsojämlikheter, att
använda som kompass; det räckte.
Klubbisterna var främst politiska
praktiker. I mycket rörde det frågor
kring kvinnors villkor och kring barn
och familj. När kvinnor började få
kommunala uppdrag hamnade de ofta i
skolstyrelsen, fattigvårdsnämnden eller
barnavårdsnämnden.
Bostadsbrist, trångboddhet
och sanitära brister var återkommande
problem att diskutera
och formulera krav kring. Kravet att
fäderna till utomäktenskapligt födda
barn inte skulle tillåtas smita undan
ansvaret för barnens försörjning var
en annan återkommande fråga.
Men klubbarna drev också egen
praktisk verksamhet. Flera kvinnodistrikt
drev semesterhem för arbetarkvinnor.
Semesterhemmen började
försvinna vartefter den allmänna
levnadsstandarden i landet steg, men
det allra sista – Fröjel på Gotland –
såldes för bara några år sedan.
Basarer gav pengar
I de större städerna, med deras större
medlemsunderlag, orkade man med
också andra projekt. Det finns exempel
på klubbar som höll ett vakande
öga på ålderdomshemmen, eller såg
till att fattiga barn kunde få de kläder
som krävdes för att de skulle få åka
på sommarkoloni, eller arrangerade
föreläsningar om ”kvinnlig hygien”, det
vill säga sexual- och preventivmedelsupplysning.
Man använde sin handarbetsskicklighet
för att klara klubbens ekonomi. Basarer
med egenhändigt tillverkade alster
var årligen återkommande evenemang,
som brukade dra mycket folk
och ge mycket pengar.
Ofta förekom det också scenuppträdanden,
eftersom det i
klubbarna fanns folk som kunde
både spela och sjunga.
Från ett av dessa tillfällen bevarar
jag för alltid minnet av en dramatisk
iscensättning av Ruben Nilssons visa om
grevinnan och trubaduren. När tant Maj,
som spelade greven, pekade på trubaduren,
spelad av min mamma, ”med sitt
långa och blodiga svärd” skrek sexåringen
som var jag av ren
och skär fasa… B
De gav aldrig upp och de ger aldrig upp. Kvinnoklubbisterna driver rörelsen framåt.