”Me too-kampanjen
bekräftar vad S-kvinnor
sa redan 1984”
P
lötsligt exploderade hashtaggen
16 MORGONBRIS
me too i ansiktet
på alla män som under alla
år klappat eller nypt i rumpor,
kommit med oönskade sexuella
inviter, tafsat, utnyttjat sina maktpositioner,
förgripit sig sexuellt, våldtagit…
I alla medier rapporterades det om
Aftonbladetkrönikörer, SVT-chefer,
komiker och TV 3-profiler. På Facebook
och i andra sociala medier berättade
kvinnor under #metoo om allt de utsatts
för under åren.
Men kampen mot sexuella trakasserier
och för kvinnans rätt till sin egen kropp
är inte ny. Redan i början av 1980-talet
tog S-kvinnor fram det politiska programmet
”Befria kärleken” i samband
med sin 17:e kongress. Christina Wahrolin,
ordförande för S-kvinnor i Karlstad,
minns:
– Det började med att vi var ett gäng
klubbister som träffades och pratade om
vad sexualiteten är och hur man blev
tafsad på i alla möjliga sammanhang. Så
småningom tillsattes en arbetsgrupp som
jag ledde och som skulle jobba med det
sexualpolitiska programmet.
Gruppen anordnade ett antal seminarier
kring de ämnen som det politiska
programmet skulle handla om; kvinnomisshandel,
prostitution, incest och så
då sexuella trakasserier som vid den här
tidpunkten inte ens benämndes så utan
kallades ”tafsande”. Man reste Sverige
runt och samlade in uppgifter från
S-kvinnors medlemmar.
– Det kom fram väldigt mycket. Man
blev inte fredad för sin egen kropp. Man
fick aldrig vara i fred. Man blev aldrig
respekterad som den person man var,
utan man var en person som kunde bli
tafsad på på alla möjliga sätt, berättar
Christina Wahrolin.
Upp på dagordningen
Det var tydligt att sexualiteten behövde
sättas på den politiska dagordningen och
då myntades också titeln på programmet
”Befria kärleken”. Det var ett stort
politiskt arbete som gjordes där 1984 i
S-kvinnor under dåvarande ordförande
Maj-Lis Lööws tid.
– Vi pratade också om lust och om när
kvinnors lust i olika tidsåldrar är som
bäst. Det här hade man inte pratat om
tidigare så det var kontroversiellt. Vi
gjorde ett pionjärarbete, men det begrep
vi ju inte då, säger Christina Wahrolin.
Det var alltså ett gediget arbete som
gjordes i olika frågor som stödpersoner
till misshandlade kvinnor, övergrepp
på barn, utbildning i sex och samlevnad
i kriminalvården, men det som omgivningen
tog fasta på, och hånade, var de
”erotiska frizonerna”.
Arbetsgruppen hade läst sociologen
Rita Liljeströms bok ”Det erotiska
kriget” och tyckte att det var ett intressant
perspektiv.
– Vi tyckte det behövdes erotiska
frizoner och det var ju inte bara i politiska
och fackliga sammanhang, utan på
arbetsplatser och överallt. Det här var
ett sätt att få upp de diskussionerna, men
det hånades, säger Christina Wahrolin.
Hon jämför med me too-kampanjen
där män undrar hur man ska kunna veta
vad som är sexuella trakasserier och vad
som är vanlig kärlek.
SEXUELLEAU T-RVAAKLASSERIER
#METOO
Inför kongressen 1984 tog S-kvinnor fram det sexualpolitiska
programmet ”Befria kärleken” där bland annat sexuella
trakasserier behandlades. När me too-kampanjen kom
kände Christina Wahrolin, som ledde arbetsgruppen då,
att inget verkar ha hänt.
TEXT: Maria Persson