Rösträttsmöte med Anna Whitlock. fo to: k vin ns a m, göteborgs un iver site t
morgonbris 1 1
rösträtt för män i alla samhällsklasser.
Men för kvinnorna var det alltså totalstopp.
Könet var en så ohjälplig brist att
inga skötsamhetsvillkor i världen kunde
rätta till den.
Tidens konservativa argument mot
kvinnors tankeförmåga känns faktiskt
besläktade med den rasism, som ser
människor av viss hudfärg som lägre
stående – med den skillnaden att det här
handlar om kön, inte hudfärg.
Borgarkvinnor i täten
Så för allt som fortfarande återstår att
göra på vägen mot verkligt likaberättigande
får man ändå konstatera att jo, en
del har faktiskt förändrats.
I den kvinnliga rösträttskampens
historia syns ofta främst kvinnorna ur
borgerliga samhällsskikt. De dominerade
de kvinnliga rösrättsorganisationerna,
främst
Landsföreningen
för
kvinnans
politiska rösträtt,
LKPR. Bara få socialdemokratiska
kvinnor fanns med där.
För det syns i många protokoll från
socialdemokratiska kvinnoklubbar att arbetarkvinnor
inte var helt bekväma med
umgänget med de borgerliga och kände
sig i underläge – även när det inte var
de andra kvinnornas avsikt. De sociala
avstånden var helt enkelt för stora.
Till det kom det politiska avståndet.
För de borgerliga kvinnorna gällde striden
lika rättigheter för kvinnor och män;
det krävde inte samhällsförändringar i
övrigt. För de socialdemokratiska kvinnorna
var rösträttsfrågan inordnad i
kampen för en total samhällsförändring,
med klassutjämning som
mål.
Därför arbetade de socialdemokratiska
kvinnorna främst inom partiet för
rösträtten. Det är inget underkännande
av partiets progressiva män att konstatera
att det var kvinnorna som med sitt
envisa arbete såg till att hålla frågan
levande – och att på allvar ta kampen
mot de mindre progressiva männen.
Agda Östlund, Amanda Horney, Elin
Engström, Elma Danielsson, Alma
Norsell, Anna Sterky, Anna Stenberg
och många fler vars namn bara skymtar i
protokollen – tack från alla oss röstberättigade
efterkommande! ●
foto: kvinnsam, göteborgs universitet