Det surrade till i telefonen och jag
vaknade. Det var midsommaraftons
morgon och jag var i Luxemburg för
möte med mina EU-ministerkollegor. Jag
tittade mig omkring i det mörka hotellrummet
och tog upp telefonen. Klockan
var strax efter fem på morgonen och jag
öppnade meddelandet från min medarbetare.
Det stod nu klart att britterna
hade röstat för att lämna EU. Herregud,
tänkte jag, och lade ifrån mig telefonen
och knäppte på BBC på tv:n. Under EUministermötet
24 MORGONBRIS
senare under dagen stod
det klart att EU aldrig skulle bli sig likt.
När jag skriver den här krönikan,
nästan tre år senare, träffas samtidigt
EUs stats- och regeringschefer i Bryssel.
Tanken var att dagens möte skulle
bekräfta ett utträdesavtal mellan EU och
Storbritannien. I stället diskuteras under
vilka förutsättningar utträdesdatumet
kan skjutas på framtiden.
Som EU-minister följde jag Brexitprocessen
på nära håll. Som utrikeshandelsminister
kommer jag att arbeta med
förhandlingarna för ett nytt omfattande
frihandelsavtal mellan Storbritannien och
EU. Men innan dess behöver skilsmässan
mellan EU och Storbritannien faktiskt
ske. När jag nu tittar tillbaka på den här
processen så är det svårt att föreställa
sig att det skulle bli så oerhört rörigt.
Folkomröstningar kan tendera att
reducera komplexa frågor till enkla,
ibland falska, motsatsförhållanden.
De som ville att
Storbritannien skulle lämna
EU skrämdes med att miljoner
arbetare skulle välla
in i Storbritannien. De sa också att EUavgiften
var skyhög. Pengarna skulle gå
till sjukvården, snarare än till byråkrater
i Bryssel. De som ville att Storbritannien
skulle stanna misslyckades med att lyfta
fram vad EU-medlemskapet gav både
landet och medborgarna, tillräckligt väl.
Efter folkomröstningen trodde många
att vi kvarvarande 27 medlemsstater
skulle ha svårt att
hålla ihop i en gemensam
EU-linje.
Men vi i EU har
lyckats hålla ihop
under förhandlingarna
med Storbritannien.
Inte minst
tack vare den skicklige chefsförhandlaren
Michel Barnier, som lagt stor vikt vid att
inkludera medlemsstaterna. Vi pratades
vid ofta och han besökte Stockholm. När
Brexit behandlades vid EU-möten var
han alltid mån om att lyfta varje ministers
synpunkter och nämna oss vid namn.
Det kan hända att det låter banalt – men
jag tror att sådant har bidragit till enigheten
inom EU.
Många trodde också att fler länder
skulle välja samma väg som britterna:
det var till och med tal om Swexit. Men
i stället har stödet för EU ökat i de allra
flesta medlemsstaterna. Här i Sverige är
stödet rekordhögt – och färre än någonsin
tidigare vill lämna. Jag tror mycket
av det beror på att fördelarna
med medlemskapet
har lyfts till ytan. Det är
nämligen lätt att ta det
man har för givet.
Ann Linde (S)
Utrikeshandels-
minister
FOTO: KRISTIAN POHL/REGERINGSKANSLIET
KRÖNIKAN
ANN LINDE
” Färre än någonsin
vill lämna EU”
» De som ville att Storbritannien
skulle stanna misslyckades med
att lyfta fram vad EU-medlemskapet
gav «