TF-BLADET NR 2/2014 9
TEMA: AUTISM OCH ADHD
Under behandlingens gång följdes
patienterna upp av psykologer, som
använde ett flertal standardiserade
bedömningsmått för att fastställa ändringar
av ADHD-symtom, bl.a. uppmärksamhet,
hyperaktivitet, impulsivitet
och depressivitet. Dessutom fick
patienten själv och någon närstående
fylla i symtomformulär.
Resultat
Behandlingsresultaten visade statistiskt
säkerställda förbättringar i vitamin/
mineralgruppen jämfört med placebogruppen
för flera, men inte alla,
bedömningsmått.
När det gäller resultaten för
symtomen, så var förbättringen bäst
för hyperaktivitet/impulsivitet medan
förbättringen av symtomet uppmärksamhet
inte var lika tydlig.
Ett annat statistiskt säkerställt resultat
var att de, som led avmåttlig och
svår depression, förbättrades betydligt
mer i vitamin/mineralgruppen jämfört
med placebogruppen.
Slutsatser
Studien visar, att de vuxna ADHDpatienterna
blir bättre efter vitamin/
mineralbehandling men de blir inte helt
bra. Vitamin/mineralbehandlingen har
en betryggande säkerhetsprofil. De
läkemedel, som i allmänhet används
vid behandlingen av ADHD, kan däremot
ge biverkningar. Långtidsresultaten
vid läkemedelsbehandling kan även vara
dåliga. Det finns därför ett intresse hos
många med ADHD att pröva andra
behandlingsmetoder, som t.ex. vitamin/
mineralbehandling (3).
AUTISM HOS BARN OCH
VUXNA (4)
Autism är en sjukdom, som ger symtom
alltifrån den tidigaste barndomen.
Barnet/personen har ingen normal social
kontakt med andra människor, har
dålig språkförmåga och kan utveckla
tvångsritualer. Numera ingår autism
tillsammans med Aspergers syndrom i
en sjukdomsgrupp, som benämns
autismspektrumstörning. Asperger är
en störning, som medför en sämre
förmåga till socialt samspel.
Försöksupplägg
I studien deltog 141 personer med
autismspektrumstörning. De flesta hade
autism, men vissa hade asperger eller
de autismliknande tillstånden PDD/
NOS.
Flertalet deltagare var barn och
ungdomar (under 20 år), men det ingick
även några vuxna personer. Deltagarna
randomiserades till en grupp,
som fick vitamin/mineraltillskott och
en grupp, som fick placebo. Vitamin/
mineraltillskottet innehöll 29 komponenter
och gavs i flytande form. Bland
komponenterna ingick bland annat Q10,
MSM, B-vitaminer, vitaminerna A, C,
D3 och E samt kalcium, krom, jod,
litium, magnesium, selen och zink.
Doseringen var ofta betydligt över rekommenderat
dagligt intag (RDI). Studien
pågick under tre månader.
Vid studiens början och slut bedömde
deltagarnas föräldrar/förmyndare
autismens symtom och svårighetsgrad.
Detta gjordes med fyra standardiserade
bedömningsmått för autism
(PGI-R, RDD-BI, ATEC och
SAS). Vid studiens början och slut
gjordes även omfattande analyser av
blod- och urinprover.
Resultat
Det främsta resultatet av studien var
att ett av bedömningsmåtten (PGI-R)
visade en större förbättring av autismen
i vitamin/mineralgruppen än i placebogruppen.
Detta resultat var statistiskt
säkerställt. Speciellt gäller detta
symtomen hyperaktivitet och raseriutbrott,
som även de var statistiskt säkerställda.
När det gäller de övriga tre bedömningsmåtten
(PDD-BI, ATEC, SAS),
så förbättrades vitamin/mineralgruppen
något mer än placebogruppen, men
denna skillnad var inte statistiskt säkerställd.
Det kan även nämnas, att det var en
stor spridning av förbättringen i vitamin/
mineralgruppen (enligt PGI-R).
Vissa förbättrades mycket, vissa måttligt
och vissa fick ingen eller liten förbättring.
Bäst resultat erhölls för de
yngsta deltagarna, under 20 år.
Slutsatser
Vitamin/mineralbehandling medförde
en statistiskt säkerställd förbättring av
autism, som i genomsnitt var måttligt
stor. Spridningen var emellertid stor, så
att vissa kunde få en avsevärd förbättring.
Det är möjligt att en längre behandlingstid
än tre månader skulle kunna
ge ännu bättre resultat.
Vitamin/mineraltillskottet tolererades
väl och hade få biverkningar. Vitamin/
mineralbehandling skulle kunna ses
som en tilläggsbehandling vid autism
tillsammans med andra typer av behandling
(beteendeterapi, talträning etc.)
(4).
Gert Brodén, docent i fysik
Referenser:
1. Julia Rucklidge och Bonnie
Kaplan, Expert Rev. Neurother., 13
(1), 49-73 (2013).
2. Tf-bladet: nr 1/2007, nr 1/2008,
nr 3/2008, nr 4/2010, nr 1/2012,
nr 2/2012 och nr 3/2012.
3. Julia Rucklidge m.fl., The British
Journal of Psychiatry, published
online January 30 (2014); DOI:
10.1192/bjp.bp.113.132126
4. James B. Adams m.fl., BMC
Pediatrics, 11: 111 (2011) http://
www.biomedcentral.com/1471-2431/
11/111
/
