Barbro Westerholm, så att hon
skulle kunna agera. Resultatet
blev att jag senare fick till svar att
man alltid kan tolka forskning på
olika sätt och hon var inte beredd
att ge stöd till några åtgärder.
När vi i början av 1990-talet
genom olika kanaler lyckades att
få bort kvicksilver som konserveringsmedel
i barnvacciner sjönk
antalet fall i plötslig spädbarnsdöd
dramatiskt. Några kloka slutsatser
av detta drog man inte,
utan fenomenet förklarades med
olika teorier om hur barnen legat.
Beräkningar på vad ett liv är
värt finns i försäkringshänseende,
men ingen beräkning finns beträffande
lidandet för de anhöriga
som länge skuldbelades med
påståenden om att de på något
sätt felat. Ingen ursäkt och ingen
korrekt redovisning av orsaken
gjordes.
Giftigt influensavaccin
När den stora hysterin angående
svininfluensan H1N1 var som
värst, förklarade nästan alla att
man var tvungen att ta vaccinet,
trots att det fanns allvarliga invändningar.
Vaccinet innehöll ett
kvicksilversalt, aluminium och
skvalen, som i Gulfkriget tidigare
hade förorsakat allvarliga problem
för de soldater som massvaccinerats.
Vi i Tf talade även
då för döva öron. Ministern, media
och myndigheterna piskade
upp en domedagsstämning och
struntade i varningarna.
Skadeverkningarna ser vi nu i
form av narkolepsi. Några hundra
barn har fått rätt till skadestånd,
men alltför många nekas ersättning
på oklara grunder. Myndigheterna
påstår exempelvis att inga
vuxna kan ha insjuknat trots att
flera har fått narkolepsi och flera
blev förlamade i direkt anslutning
till sprutan. Vem betalar dem?
Faktum är att företaget, som
sålde vaccinet, redan innan hade
fått garantier av staten att de inte
behövde stå ansvariga för eventuella
biverkningar! Den notan
betalas av de drabbade och oss
som skattebetalare. Vilket annat
företag hade senare kunnat få
nya order under samma betingelser?
Tydligen har man inte lärt
sig något utan gör trots detta nya
beställningar av vacciner från
samma företag!
En beslutsfattare i ett privatägt
företag, som gjort en sådan
dundertabbe, hade fått gå samma
dag. Istället utses en annan instans
att ersätta barn med diagnosen
narkolepsi med ett par miljoner
kronor, men njuggheten är
total när det gäller bedömningen
vid sent uppkommen narkolepsi
och framför allt gäller detta för
de vuxna som drabbats.
Beslutsunderlag måste
vara korrekta
När ansvariga myndigheter inte
är ärliga mot politiker, fattar politikerna
felaktiga beslut. Politikerna
får ta kritiken medan tjänstemännen
på myndigheten oftast
gömmer sig bakom myndigheten.
De tjänstemän, som utarbetat
beslutsunderlagen, borde granskas
så att det inte föreligger jäv
eller andra märkligheter. Om media
granskar myndighetens agerande,
så står sällan den enskilde
tjänstemannen i skottgluggen.
Detta gäller även när myndigheterna
hängt ut läkare och tandläkare
som försökt hjälpa våra
medlemmar. Ingen enskild person
på myndigheten tar på sig
ansvaret och det sker ingen öppen
diskussion. Strategin är uppenbart
till för att skrämma läkarkåren
att inte ta sig an dem
som dras med tandvårdsrelaterade
sjukdomar.
Felaktiga diagnoser
Behandlande läkare känner sig
tvungna att ställa diagnoser som
inte ifrågasätts av vare sig vården
eller av Försäkringskassan.
Därmed döljs effektivt konsekvenserna
av kvicksilverläckaget
från befolkningens amalgamfyllningar.
Den forskning och erfarenhet
som finns visar att symtomen
vid många kroniska sjukdomstillstånd
skulle minska radikalt
genom skonsam metallsanering
och genom korrigering av näringsobalanser
via kosttillskott.
Det handlar om personer som
idag får diagnoser som ADHD,
fibromyalgi, allergier, kronisk
trötthet, psykiska diagnoser,
neurologiska sjukdomar som MS
och Alzheimers sjukdom.
Onödiga
samhällskostnader
Kunskaper om miljögifternas betydelse
finns idag och vi vet att
kemikaliebelastningen är stor
redan i fosterstadiet. Dessa kunskaper
måste bättre tas tillvara
och det skulle dessutom vara
direkt lönsamt.
En person med ADHD
medicineras för tiotusentals kronor
per år och bromsmedicineringen
för MS går på hundratusentals
kronor årligen. Till detta
kommer vårdbidrag, assistans,
tekniska hjälpmedel, färdtjänst
och annat, som skulle kunna
minimeras med rätt hjälp i tid.
Dentalmaterialutredningen
(SOU 2003:53) visade, att kostnaderna
för fyllningsbyten i genomsnitt
låg kring tiotusen kronor
per sanering! Det ska jämföras
med kostnader för sjukvård,
provtagningar, mediciner
och sjukskrivningar för alla som
är sjuka – helt i onödan.
Samhället har inte råd att
fortsätta att mörka den ohälsa
tandvårdens metoder förorsakat.
Däremot finns allt att vinna,
både vad gäller miljö och hälsa,
om alla, som vill byta sina amalgamfyllningar,
får möjlighet att
göra det.
Margaretha Molius
Förbundsordförande
Socialstyrelsen
TF-BLADET NR 3/2014 5
LEDAREN