REPORTAGE: INITIATIVKRAFT I RINKEBY
mellan ungdomarna på Ungdomens hus.”
I rapporten konstateras att ”Rinkeby är ett tufft område att växa
upp i”, men verksamheten på Ungdomens hus förefaller vara ”väl
planerad och väl genomförd”. Utredarens slutsatser är entydigt
positiva.
En rejäl sågning av Rädda Barnens anmälan, således. Och
en hyllning till verksamheten i Ungdomens hus på köpet. Men
riksmedia, som var snabba att hugga på nyheten om att det anordnades
gladiatorspel i kommunens regi på Ungdomens hus,
har inte uppmärksammat rapporten.
– Man vill bara berätta om Rinkeby när det kan kopplas till
något dåligt. Inte när det är lugnt och fungerar bra. Och med tanke
på de problem som faktiskt finns i området med trångboddhet,
droger, vapen och att våra ungdomar är i en utsatt åldersgrupp, så
är det väl snarast en bragd att vi kan ha en så trygg och bra stämning
här som vi har. Vi har nolltolerans mot mobbning och droger
och nu när vi har föräldrar här, mest mammor, så påverkar det
stämningen till det bättre. Den är mjukare, säger Tomas medan
han visar runt i de rymliga lokalerna. Några killar spelar biljard
och pingis, andra kör Fifa, en hel drös sitter och hänger i sofforna
och småpratar. Alla känner Tomas. Det skakas hand, man kramar
om varandra.
– Här behöver ingen vara macho, säger Tomas Acar.
I Ungdomens hus arbetar ett tiotal personer om man räknar
in alla yrkeskategorier samt de timanställda. Tomas Acars titel är
ungdomscoach och den är okej, tycker han. Långt mycket bättre
än den som var tidigare: Ungkulturproducent.
– Du hör ju själv, vad är det? Den nya titeln är bättre.
Besökarna i huset har bildat ett ungdomsråd, de är fem personer
som kommer med idéer om verksamheten ibland.
– De ville bland annat ha andra tider på loven, att vi skulle flytta
fram öppningstiden och stänga lite senare. Det fick de gehör för,
säger Tomas Acar.
Föräldrarnas intåg i Ungdomens hus kom för knappa året
sedan. I början av maj 2017 stängde enhetschefen Stefan Lindström
verksamheten tillfälligt.
– Det kom ungdomar som vi misstänker hade tagit droger, de
var rödögda men påstod att de bara var trötta eller hade pollenallergi.
Vissa bar skyddsvästar under sina kläder vilket skapade
en osäkerhet hos personalen. Vi har inte rätt att visitera dem och
det är ju inte olagligt att bära väst, men personalen kunde känna
västarna när de kramade om vissa killar. Det här var under en
period då det var mycket skottlossningar och mord i området och
vi tror att killarna var rädda för att bli skjutna eller knivhuggna. Och
även om det aldrig varit uppgörelser i Ungdomens hus så skapade
det en otrygg stämning. Vi kände att det var något på gång, det
luktade konflikt. Västarna bars av både stammisar och nya killar
och i det läget stängde jag ner verksamheten för att skydda min
personal och våra besökare tills vi fått kontroll över situationen,
säger Stefan Lindström.
Beslutet var inte populärt bland ungdomarna även om flera
uttryckte förståelse för det. Många ser Ungdomens hus som sitt
andra hem och är där dagligen. Att vara hemma hos varandra är
vanligen inte ett alternativ på grund av trångboddhet.
Den 17 juni 2017 öppnade Ungdomens hus efter att ha varit
stängt i några veckor. Nu med föräldrar i huset.
– Vi som har barn här organiserade oss, vi ville göra något, säger
Abdimalek Osman som är sexbarnsfar.
Han pratar snabbt och engagerat, har två söner som brukar
gå på Ungdomens hus, de är sexton och sjutton år. I början tyckte
de att det var lite pinsamt, måste pappa hänga där de är? Nu har
de dock vant sig och är positiva.
Ett gäng föräldrar startade föräldrarådet där Abdimalek
Osman är ordförande och de träffas regelbundet. Det är nästan
bara mammor som är aktiva.
– Vi föräldrar är mer organiserade nu. Vi går hit ibland och
om någon som borde vara här inte är det ringer vi varandra
och jagar rätt på personen. Vi har en mycket bättre koll
numera.
– Mammor bryr sig mer om sina barn. Det finns mammor här i
Rinkeby som nattvandrar. Och det är mammor som jobbar ideellt
i caféet där vi sitter nu, konstaterar Abdimalek Osman.
Kvinnan som för dagen står i caféet vill inte vara med på bild
eller med namn i tidningen. Hon kämpar med svenskan, och förklarar
att hennes egna barn är vuxna men att hon ändå engagerar
sig.
– Allas barn är mina barn. Jag tycker om ungdomarna här, men
jag säger till dem om jag ser dem röka eller göra något dumt för då
gråter deras mammor och pappor. När barnen är glada och duktiga
då blir jag glad, säger kvinnan.
– Vi föräldrar är mer organiserade nu. Vi går hit ibland och om
någon som borde vara här inte är det ringer vi varandra och jagar
rätt på personen. Vi har en mycket bättre koll numera, menar
Abdimalek Osman.
En kille hastar nerför trappan och ser oss sitta i caféet och
prata.
– Föräldrarådet är det bästa som har hänt det här huset,
hojtar han när han går förbi.
– Får jag citera dig? frågar jag och han okejar och uppger sitt
förnamn, Bashka. Han är den enda ungdomen som jag efter två
besök i huset får citera. Ingen vill prata, ingen vill vara med på `
Abdimalek Osman är ordförande i Ungdomens hus föräldraråd.
Narkotikafrågan • 2/2018 15