INBLICK: VÄSTERÅS
är ”fake news”, sa hon bland annat.
– Nej, cannabis ska inte vara tillåtet. Däremot tycker vi att
själv användningen av droger inte ska vara kriminaliserad, sa
Vänsterns Anna Maria Romlid.
Kommunalrådet Lars Kallsäby (C) är också emot att tillåta cannabis,
frågan var uppe på partiets stämma då det fanns motioner
om det från yngre. Han menar att det delvis blivit en generationsfråga,
men att de hade en bra diskussion där.
Flera partier har enskilda medlemmar som vill legalisera, men
stödet för ett narkotikafritt samhälle står sig. Miljöpartiets Anna
Thunell ville även betona skademinimering och att aldrig ge upp
en människa.
Lokalpolitikerna var också ense om att droger är ett stort samhällsproblem,
som kräver olika åtgärder.
Fler fältarbetare, tidigare ingripande, bättre samverkan mellan
organisationer och institutioner, nämnde några. Arbeta mer systematiskt
i skolan och ha goda förebilder där. Vända på behovspyramiden
och lägga mer resurser på de unga innan de börjar
med droger innan det gått snett, sa andra politiker.
Elevenkäter tyder på ökad psykisk ohälsa i länet som måste
tas på allvar, annars finns risken att unga försöker ”självmedicinera”,
varnade någon.
Denise Norström, som idag är sjukvårdspolitiker, nämnde att
kommun och region måste samarbeta mer. Hon vill att skolhälsovården
och regionen inför ett gemensamt journalsystem, så att
exempelvis drogproblem lättare kan upptäckas i skolan och vården.
2012 hölls en stor manifestation i Västerås sedan narkotikaproblemen
ökat och en ung kille avlidit i en överdos. Sedan dess
Ammi Karlsson Pye delade ut informationsmaterial.
har flera lokala föreningar och myndigheter samarbetat med information
och för en folklig opinion mot narkotika. På Facebook öppnade
Stoppa knarket i Västerås, en sida som fortfarande är igång.
Ammi Karlsson Pye, på stadens Förebyggarcentrum, är sammankallande
för de tiotalet organisationerna, och var nöjd med
mötet. Hon delade ut en nytryckt folder med fakta och råd om
cannabis avsedd för föräldrar och nära anhöriga till unga.
– Det är även bra att påminna sig ibland att de flesta faktiskt
inte använder narkotika och att prevention behövs. Att satsa mer
på förebyggande är ju billigare i längden, sa hon med adress till
politiken. „
SVEN LILJESSON, DRUGNEWS
Bokrecension: Vilka blir terrorister?
Vi minns alla massmorden på satirtidskriften Charlie Hebdo,
konsertlokalen Bataclan, lastbilsattacken i Nice och flera andra
vansinnesattacker i Frankrike iscensatta av Islamiska staten.
Christian Catomeris försöker i sin bok Efter attentaten förstå
bakgrunden hos gärningsmännen och vad som blev de inrikespolitiska
konsekvenserna. Han är journalist och korrespondent
för Sveriges television och vistades långa tider i Frankrike efter
dåden. Det är ett helgjutet och spännande reportage som
både ger en överblick av de stora linjerna och dramatiska ögonvittnesskildringar.
Catomeris intervjuar de som var med, deras
anhöriga, politiker, de som kände terroristerna och inte minst
de som drabbats av undantagslagarna och massövervakningen
som följde efter dåden.
Anledningen till att den här boken recenseras i Narkotikafrågan är
sido informationen i många tidningar om cannabismissbruk bland
terroristerna.
Catomeris tar upp detta på några ställen i boken. Den typiska
attentatsmannen är en ung man från Mellanöstern eller Nordafrika
som vuxit upp i Frankrike eller Belgien. Han är dåligt integrerad
i samhället, tycker om att festa och röka på. Intresset för
islam är nyväckt. Det är utanförskapet i stort som gjort att ynglingen
fångats upp av IS och lockats in i den nya gemenskapen och
hatet mot det västerländska samhället. Ungefär så lyder författarens
analys. Vilken roll cannabis har haft för männens radikalisering
går inte att utläsa och det är inte det boken handlar om.
De viktigaste lärdomarna i det här mycket starka reportaget
är att även de som överlevde attentaten lider i åratal, kanske livslångt
och att främlingsfientligheten i Frankrike, särskilt mot muslimer
i allmänhet, ökar. Det förlorar alla på. „
PELLE OLSSON
Efter attentaten
Christian Catomeris
Leopard förlag
2017
22 Narkotikafrågan • 2/2018