”Arbetare är den sortens människor som går till jobbet
utan att tro att de har något viktigt att berätta”
och barnperspektiv. Jag beskriver till
exempel när de första bomberna föll över
Vasa och vad det förde med sig för kvinnorna
och barnen. Hela boken bygger
på historiskt material och sedan har jag
förstås använt min konstnärliga frihet,
det är inte en dokumentär skildring. Men
min ambition har varit att ändå vara så
sanningsenlig jag kan.
Susanna Alakoski säger att hon är intresserad
av historia, gärna ur ett kvinnoperspektiv,
för att det är något som
angår henne. Och när något angår henne,
vet hon att det även angår andra.
– För mig är det omöjligt att skriva om
det inte är kopplat till något viktigt. Jag
är till exempel helt ointresserad av mord
och har i stort sett aldrig läst en deckare
i hela mitt liv. Vardagen och livet i sig
är ju tillräckligt händelserikt. Världshistorien
är dessutom mer dramatisk än
mord, när bomberna faller dör en massa
människor.
På sin hemsida skriver Susanna Alakoski:
”En författare bör ha ett litterärt
uppdrag.
Böcker bör ha ett ärende. En författare
ska inte vara politiker, men en
författare ska blottlägga samband som
kan få politiska konsekvenser.”
– Jag har beskrivit samhällsutvecklingen,
de politiska frågorna som var aktuella
då, den lilla människans plats i världspolitiken
och historien, till exempel hur
slavupproret i USA påverkade livet för
arbetarna på bomullsfabriken i Finland…
I bästa fall lär sig läsaren något också.
Mycket är sig likt
När Susanna Alakoski arbetade med
boken kom också insikten att trots att
mycket har förändrats och blivit bättre,
är många frågor som vi brottas med i dag
desamma som då.
– Det är mycket som är sig likt. Som
exempel är den ensamma mammans
historia egentligen densamma nu som då.
Det är alltid hon som har det svårast och
30 morgonbris
som kämpar för att få ekonomin att gå
ihop och hitta bra barnomsorg.
– I början av 1900-talet fanns överhuvudtaget
ingen barnomsorg, kvinnor
på fabriken tvingades binda sina barn i
sängarna när de själva gick till jobbet.
Medan andra på egen hand fixade gemensam
barnomsorg genom att tre kvinnor
gick till jobbet medan den
fjärde stannade hemma
med barnen. Varför känner
vi inte till att vissa kvinnliga
arbetare löste barnomsorgen
på det viset? Jag
har inte sett det skildrat
förut. Jag råkade springa
på den informationen i ett
forskningsmaterial och tog
med det i boken.
Viktigt att berätta
Trots Susanna Alakoskis
gedigna research under
många år hade hon svårt
att hitta folklivsberättelser
om arbetare till skillnad
från berättelser om direktörer.
Därför känner hon
att det är extra viktigt att
hon får med detaljer om
hur arbetare löste vardagen
på den tiden.
Susanna Alakoski gräver
alltså där hon står, ur sin
egen historia, ur sitt eget
liv, ur sina egna erfarenheter.
Hon har själv upplevt
Susanna Alakoski
Ålder: 57 år.
Gör: Svenskfinsk författare
och dramatiker.
Familj: Poeten och
författaren Mats Söderlund
och tre barn.
Bor: Gustavsberg på
Värmdö sedan 30 år.
Uppvuxen i Ystad. Född
i Vasa i Finland.
Aktuell: Med romanen
”Bomullsängeln”
(Natur & Kultur), del ett
av fyra i en historisk
romansvit.
missbruk, våld och utsatthet när hon växte
upp vilket har gjort henne engagerad i
frågan om fattigdom. När hon debuterade
var hon 43 år och det var en debut som
hette duga. Romanen ”Svinalängorna”
blev en succé som gav henne Augustpriset,
filmatiserades av Pernilla August
och nominerades som Sveriges bidrag till
Oscarsgalan. 2010 kom ”Håpas du trifs
bra i fengelset” och hon har även skrivit
fyra barnböcker, noveller och dagboksessäer
som ”Oktober i Fattigsverige” 2012
och ”April i Anhörigsverige” 2015.
Hur skiljer sig den här från dina
tidigare böcker?
– Jag gör alltid mycket research och
går tillväga ungefär på samma sätt. Men
den här sviten är ett större verk och en
historisk roman. Tanken är att det ska
komma en bok om året
de närmaste fyra, fem
åren. Materialet ligger
mig varmt om hjärtat
och jag är påverkad
av författare som
Vilhelm Moberg, Per
Anders Fogelström och
Elena Ferrante den här
gången, deras sätt att
före mig ta sig an stora
episka berättelser.
Vad hoppas du att
läsarna får med sig?
– Min ambition är
att skildra hederliga
arbetares vardag och
liv. Något om industrihistoria,
världspolitik,
kvinnohistoria och
samhällsutveckling. Om
man inte ser kollektivets
betydelse när man
läst klart den här boken
har jag misslyckats
med mitt uppdrag.
Knappt har Susanna
Alakoski släppt
ifrån sig första boken i
serien förrän det är dags att börja jobba
med del två, ”Londonflickan”. Tack vare
att hon denna gång har skrivit ett synopsis
vet hon ungefär vad som kommer att
hända, men inte exakt.
– Jag har ett skelett, så jag vet i
stora drag hur berättelsen kommer att
se ut. Men sedan kommer säkert materialet
att överraska mig och något nytt
inträffa. Det är roligare att skriva när
det blir så. ●
▲