Kränkning
av amalgampatienter
Under året har det varit debatt om vilka ord och uttryck som
kan uppfattas som kränkande. I den debatten har man ägnat
mycket medial tid åt ändringarna i Pippi-filmerna. Man har
justerat i texter så att ingen skulle behöva känna sig kränkt.
Bra, men borde debatten inte också handla om den ständiga
och pågående kränkningen från officiellt håll när det gäller
dem som insjuknat av exempelvis kvicksilver från amalgam
och andra olämpliga giftiga eller allergiframkallande dentala
material?
I Tandvårdsskadeförbundet
har vi ständigt kontakt med
kränkta medlemmar och
medmänniskor, som blir allvarligt
påhoppade, mobbade och ifrågasatta
därför att de insett sambanden
mellan sjukdom och tandlagningsmaterial.
Vi ifrågasätter
varför samhällets insatser är obefintliga
för oss. Vården, tandvården,
Försäkringskassan, Socialstyrelsen
och inte minst media
har sedan 1980-talet ägnat
mycket energi åt att ifrågasätta
dem som har blivit sjuka av olika
dentala material.
Alla vet idag att kvicksilver är
ett av våra farligaste gifter och
att det är förbjudet. Problemet
är, att om en patient knystar om
detta för sin vårdgivare, så kan
svaren vara precis hur oförskämda
som helst. Begrepp som
SVBK (sveda, värk och brännkärring),
TPL (tomtar på loftet),
inbillning, problem en våning högre
upp, att man lider av somatiseringssyndrom,
är psyksjuk,
”patienter som tror sig vara sjuka
av amalgam” enligt Socialstyrelsen,
förekommer frekvent både i
officiella handlingar och inom
vården.
Att patienten möts av konstaterandet
”att detta vet jag inget
om” är också vanligt samt att
man inte kan förvänta sig att
vårdgivaren bryr sig om att ta
reda på eller läsa den information
som lämnas. Kort sagt, patienten
lämnas åt sitt öde, möjligen med
ett recept på någon dämpande
psykmedicin.
Lagstadgad tandvård
förvägras
Att amalgam- och metallsanering
enligt §7 i tandvårdsförordningen
(SFS 1998:1338) ingår som ett
led i sjukdomsbehandling vid blotta
misstanken om samband mellan
olika sjukdomstillstånd och
tandlagningar, det förstår man
inte.
Oavsett vilka handlingar,som
patienten kan lämna får de inte
de föreskrivna intygen, då vården
inte vet hur de ska skriva
eller rent av vägrar skriva det
intyg som behövs. På det sättet
och genom att bedömningstandläkarna
gör egna tilläggstolkningar,
som inte finns i tandvårdsförordningen,
får patienten inte
den vård som är lagstadgad. På
så sätt kan man genom statistik
peka på, att det nu är så få som
ansöker om sanering att man avsiktligt
försöker arbeta bort möjligheten
till att få saneringen beviljad.
Den uppenbara kränkning
som detta innebär går på tvärs
med all lagstiftning och innebär
att särbehandlingen av patienterna
satts i system.
Det är därför en uppenbar
brist i Socialstyrelsens allmänna
råd angående amalgampatienter
(SOSF 1998:3) att det där inte
nämns något om patientens rätt
till amalgam- och metallsanering
enligt tandvårdsförordningen. En
sådan information skulle stärka
patientens ställning gentemot läkare
och andra vårdgivare.
Kostnaderna för okunnigheten
stannar inte vid obehandlade
patienter, utan dessa kostnader
syns även i annan statistik
för ökad sjukskrivning och ohälsa.
Tonvis med kvicksilver i
tänderna
Efter det att kvicksilver förbjöds
2009 och vi därmed fick ett automatiskt
stopp för nya amalgamfyllningar,
så tror många att
frågan är avklarad, men så är
inte fallet. Tandvården har använt
tonvis med kvicksilver under
årtionden. Detta finns till stor
del kvar i tänderna på befolkningen,
särskilt hos dem som är
födda på 50-talet och tidigare.
Fosterproblematiken
Problemet med påverkan i fosterstadiet
har inte beaktats trots att
det finns väl belagt genom vetenskapliga
studier. All kunskap som
har redovisats till berörda myndigheter,
i första hand till Socialstyrelsen,
har av någon anledning
stannat där i någon byrålåda.
Kontakterna mellan Läkemedelsverket
och andra ansvariga
har gått ut på att förringa problemen
med förvärvad känslighet
för kvicksilver genom fosterövergång.
I Norge har man visat
Margaretha
Molius.
Foto:
Dragan
Mitrovic.
4 TF-BLADET NR 3/2014
LEDAREN