INTERVJU: MAGNUS ROSÉN
Magnus Rosén har många strängar på sin lyra. Han kommer
till exempel att anlitas av Narkotikafri Skola som före läsare.
Berätta mer om dig själv Magnus. Vad kommer du ifrån? Hur
hamnade du där du är i dag? Var är du idag?
– Jag minns att det sniffades lim ur gula plastflaskor där jag
bodde. Det var på 70-talet och jag bodde i Västra Frölunda i
Göte borg. Det låg plastpåsar med lim i de få skogsplättar som
fanns i höghusdjungeln. Cannabis, bensin, amfetamin, LSD – allt
fanns i omlopp. Det var en tuff miljö.
Vi fick ingen info i skolan om droger vad jag minns. Men det
fanns fungerande fritidsgårdar när jag var ung, med personal som
spelade stor roll. I skolan fanns resurser för de som behövde; blev
man utvisad ur klassrummen för att man störde de andra kunde
man inte driva vind för våg utan togs omhand av en extralärare.
Men ibland fick ett gäng tillgång till tomma källarlokaler med
syfte att ha en klubb där. Lokalerna var helt ”vuxenbefriade”
vilket gjorde att det ibland blev någon form av tillhåll, där det sniffades
och boffades.
En del skolkompisar har det gått riktigt dåligt för. Både de
som bodde i själva Frölunda och de som kom från finare områden
runtomkring. Eleverna från de välbärgade områdena hade pengar
och resurser men jag tror det var en snedvriden bild att de var mer
välmående. En del av dem gick under av droger. Det var inte det
att de hade dåliga föräldrar, men föräldrarna hade inte tid. Barnen
fick fritt spelrum.
Hur var din barndom?
– Jag hade turen att få en uppväxt med en mamma som var intresserad
av att vara förälder fullt ut. Trots att hon var ensamstående
var jag aldrig en börda för henne. Hon såg till att jag hade fritidsintressen.
Hon var ett bra stöd och öppnade dörrar. Musiken
kom in i mitt liv tidigt. Det gjorde att jag inte hade tid att hänga i
lokaler med kompisar som drogade. Mamma arbetade som arkitekt
och konstnär. Tack vare hennes engagemang fick jag något
annat att relatera verkligheten till.
Jag hoppade av gymnasiet nästan direkt. Som 17-åring fick
jag mitt första arbete som proffsmusiker. Jag turnerade med
bandet Kung Sune och badrock. Jag tog det seriöst. Jag fick ju
spela bas, som jag älskade.
Jag är inte nykterist men skulle aldrig spela med alkohol i
kroppen. Jag vill uppleva och ”vara där”.
Efter turnerandet med Kung Sune fick jag blodad tand. Både på
att spela och på att tjäna egna pengar. Jag började inte skolan
igen utan stack ut på en jorden-runt-resa med en kompis. Jag var
18 år och bestämde mig under resan för att satsa på ”Äventyret
musik”.
Hur gick det med äventyret, att leva på musik?
– Jag var sugen på att komma ut i världen och spela hårdrock.
Men plötsligt var det inte så lätt längre. Hade jag vetat hur
lång tid det skulle ta tills jag kunde leva på musiken vet jag inte
om jag hade orkat. Fast en av de största gåvor jag är född med är
att jag har lust och framtidstro. Under den långa perioden mellan
18 och 34 år spelade jag bland annat på ett turisthotell på
Kanarieöarna. Jag bodde några år i USA där jag spelade med
olika band. Jag spelade med fyra olika band i Frankrike. Hemma i
Sverige varvade jag spelandet med att vara taxichaffis.
Det riktiga breaket kom med Hammerfall. Jag kom med i
bandet alldeles innan de kom ut med sin första skiva -97. Efter en
månad var vi ute i världen. Jag tror vi fick en sådan skjuts för att
vi låg rätt i tiden; 80-talsmetal med mycket melodi. Genren hade
dött ut på 80-talet och det fanns en längtan
efter den typen av hårdrock igen. Jag var ute i
tio år med bandet. Drömmen blev sann. Vi fick
priser och fina utmärkelser. Det bara rullade på.
Droger? Det är ingen hemlighet att många
artister håller på med det.
– Musikvärlden är en värld med mycket droger.
Jag märkte att det var mer liberalt utomlands.
Men jag vill inte dra alla över en kam. Mitt
eget val har grundats i att vara pålitlig och i rädslan
av vad knarket gör med kropp och själ. Jag är
inte nykterist men skulle aldrig spela med alkohol
i kroppen. Jag vill uppleva och ”vara där”.
Musik ger ingen baksmälla, brukar jag tänka.
Magnus är nu även ambassadör för RNS och
projektet Narkotikafri Skola.
12 Narkotikafrågan • 2/2019
FOTO: JESSICA VIKBERG