RNS 50 ÅR
tillåtandet av kronvittnen kommit upp på den politiska dagordningen.
Ingripanden mot missbruket
År 1983 klargjorde Högsta Domstolen att själva konsumtionen
(intaget) av narkotika ej utgjorde ”innehav” av narkotika. Beslutet
gav upphov till en laddad diskussion om huruvida det skulle vara
”tillåtet av knarka”. RNS bildade då en arbetsgrupp med bl.a.
Svenska Carnegie Institutet för att utreda frågan. Gruppen föreslog
så småningom att ett konsumtionsförbud skulle införas i
narkotikastrafflagen. Hans Holmérs narkotikakommission, som
arbetade 1982-1984, ville dock inte att konsumtionen skulle kriminaliseras.
Frågan väcktes i riksdagen samma höst men föll. Ett
kraftigt opinionstryck gjorde emellertid intryck på regeringen. En
proposition om att kriminalisera olovligt bruk kom 1988. Dock
gjordes en viktig inskränkning: endast böter kunde komma i fråga,
varför polisen inte skulle få använda urinprov eller liknande. Bestämmelsen
blev verkningslös, något som man från regeringskansliet
senare medgav hade varit att förvänta. År 1993 togs begränsningen
bort. Polisen fick ett nytt instrument för att uppdaga
olovligt bruk. Urinprov har sedermera blivit en viktig del av polisinsatserna
mot småhanteringen av narkotika. Polisen skall rapportera
unga missbrukare till socialtjänsten så att dessa kan bli föremål
för stödjande och andra insatser för att komma bort från ett
begynnande missbruk.
En modell med tidigare ingripanden vid låg misstankegrad
om olovligt narkotikabruk bland ungdomar utvecklades efter millennieskiftet
av gatulangningsgruppen i Linköping under ledning
av Magnus Skoglund. Bärande tanke var att reagera på tidiga signaler
att missbruk kunde vara på gång, t.ex. att en ung människa
hade observerats på en narkotikafest.
År 1999 fick polisen ökade möjligheter att ingripa mot drograttfyllerister.
Trafikbrottslagen förtydligades. En ny lag infördes
om ögonundersökningar. Den gav befogenheter att på fältet göra
enkla observationer på ögonreaktioner m.m. som kunde indikera
att en förare kunde vara påverkad av narkotika eller liknande
medel.
Förfarandet hämtades från amerikanska förebilder och kom
att användas även vid undersökningar av misstänkt olovligt bruk.
På svenska kom modellen att kallas för ”drogtecken och symtom”.
Minskade möjligheter ingripa
Några centrala beslut under senare årtionden har dock minskat
de praktiska möjligheterna för poliser på fältet att ingripa mot enskilt
missbruk. Genom närpolisreformen 1993-1998 avskaffades
specialiserade rotlar eller enheter för narkotika m.m. Poliser skulle
kläs i uniform och bli generalister. Ett betydande kunskaps- och
kompetenskapital skingrades. Efter några år stod det klart att
specialenheter för utredningar om narkotika, grovt våld o.s.v.
måste återinföras. Polisreformen nyligen har inte genomförts fullt
ut. En del arbete pågår våren 2019 med att formulera en narkotikastrategi.
År 2005 avskaffades polismyndighetens möjligheter att göra
omedelbara omhändertaganden av missbrukare enligt Lagen om
vård av missbrukare (8 §). Dagens aktuella diskussion om att ”avkriminalisera
missbruk”, d.v.s. slopa begreppet ”brukar” i förteckningen
Till en artikel om ”tillåtna mängder” i Narkotikafrågan
(nr 8, 1979) ritade Marie Leijerstam denna teckning.
över straffbara gärningar i Narkotikastrafflagen (1 §) är ytterligare
ett exempel på att man söker underminera viktiga delar
av den restriktiva svenska narkotikapolitiken genom att minska
eller helt undanröja polisens möjligheter att upptäcka och ingripa
mot enskilt missbruk.
Erfarenhetsmässigt – känt ända sedan Nils Bejerot 1965
startade sin stickmärkesundersökning för att kartlägga aktivt
injektionsmissbruk bland intravenösa narkotikamissbrukare i
Stockholm – är polisen den offentliga instans som kommer i kontakt
med eller kan spåra upp flest narkotikamissbrukare. Det är
alltid polisen som i sista hand får hantera de konflikter som missbruket
ger upphov till.
I svenskt narkotikapolisarbete de senaste femtio åren har
rader av modeller, erfarenheter, analyser, utvärderingar m.m.
tagits fram av engagerade medarbetare på fältet. Den stora svagheten
är att omorganisationer, resursfördelningar, chefsbyten,
flyttning av samlingar och många andra faktorer har skingrat
detta arv. Någon samlad, genomarbetad, empiriskt substantierad
och levande strategi för svenskt narkotikapolisarbete finns i
dagsläget inte.
”Vårt problem är managementmodeller”
Under ett årtionde föreläste jag om svensk och internationell narkotikapolitik
vid S:t Petersburgs statliga universitet inom ramen
för ett samarbetsprojekt sponsrat av SIDA. Vid ett tillfälle (2009)
kom jag med kort varsel att föreläsa för en polisakademi utanför
S:t Petersburg. Föreläsningen handlade främst om svenska
erfarenheter. Efteråt gavs frågestund. En uniformerad överstelöjtnant
presenterade sig och frågade om vi hade någon korruption
inom svensk polis. Mitt svar blev:
– Nej. Vårt problem är managementmodeller.
Då log åhörarna. „
Jonas Hartelius
Svensk narkotikaforskare, debattör och fd.
ordförande i Svenska Carnegieinstitutet.
Narkotikafrågan • 2/2019 17