Narkotikapolisarbetet under 50 år – har man lärt något?
I januari 1969 inledde svensk polis en offensiv mot narkotika över
hela Sverige. Den gav flera viktiga resultat. Det mest märkbara
var att den svenska narkotikaepidemin minskade för första gången
sedan starten 1946. Ett annat resultat var att det skapades
specialiserade narkotikarotlar både centralt och lokalt. Ett tredje
var att många poliser fick utbildning i spaning och utredning av
narkotikaärenden. En unik kompetens byggdes upp.
Den grundläggande uppfattningen om narkotikabrottslighetens
art och bekämpningens fokus förblev dock att narkotikapolisen
och tullen skulle inrikta sina viktigaste insatser mot de
grova brottslingarna, främst smugglare och storlangare. De enskilda
missbrukarna sågs som offer och skulle få vård.
Genom direktiv från riksåklagaren (på den tiden Holger
Romander) i olika steg från 1968 utvecklades en praxis bland
åklagare att underlåta åtal (enligt Rättegångsbalkens regler
20:7) vid narkotikaförseelse, som endast kunde ge böter. Tanken
var att missbrukarna inte skulle straffas för innehav av ringa mängder
”för eget bruk”. Under 1970-talet vidgades omfattningen av
”ringa mängd” så att den till slut omfattade upp till 20 gram hasch
eller mer än 25 dospåsar amfetamin. Åklagarnas praxis att skriva
av allt större mängder innebar i vardagen att gatulangarna kunde
gå omkring med ett ”tillåtet” lager för försäljning till missbrukarna.
Polisens insatser och beslag ledde inte till ytterligare rättsliga
åtgärder. I stället muddrade de langarna och kastade narkotikan i
närmaste avloppsbrunn.
När detta hade pågått större delen av 1970-talet kom kritiken
upp till ytan. I Narkotikafrågan (nr 4, 1977) skrev distriktsåklagaren
Stefan Karlmark en kritisk artikel om praxisutvecklingen. Den
hade rubriken ”Innehav av narkotika? Föranleder ej åtal!”. Frågan
diskuterades i riksdagen den 13 mars 1978, då Thure Jadestig
(s) och Blenda Littmarck (m) hade interpellerat m.a.a. praxisutvecklingen.
Justitieminister Sven Romanus (opol) meddelade att
åklagarmyndigheten i Stockholm i samråd med rikskriminalen beslutat
att skärpa sin praxis. Däremot förebådade Romanus inga
ändringar på det generella planet. (Narkotikafrågan, nr 5, 1978.)
Mer fart fick frågan när Magnus Sjöberg tillträdde som ny riksåklagare.
Från den 1 januari 1980 skulle åtalsunderlåtelse beviljas
endast vid ett tillfälle och endast för en dos.
Gatulangningsgrupper
De nya ingripandemöjligheterna mot småhanteringen följdes
snabbt upp av polisen. Flera distrikt skapade gatulangningsgrupper
med uppdrag att ingripa mot omsättningen i de yttersta
leden. De kom att spåra upp många tidigare okända missbrukare,
som rapporterades till socialtjänsten. På många håll blev resultatet
att socialcheferna protesterade och krävde att polisen skulle
hejda sig, eftersom man inte kunde göra alla de uppföljningar
som lagen krävde.
Bland gatulangningsgrupperna blev Stockholmsgruppen
under den legendariske Hans Strindlund på Norrmalm samt
Göteborgs gatulangningsgrupp under de energiska Thomas
Cederquist och Anders Stolpe tongivande för den taktiska utvecklingen.
Göteborgsgruppen skulle senare utgöra vagga för
Svenska Narkotikapolisföreningen, när denna bildades 1987.
Bekämpningen av ”lilla marknaden” blev något av en signatur för
svenskt narkotikapolisarbete. Den stod i kontrast mot den amerikanska
modellen med tungt beväpnade paramilitära styrkor med
insatser mot producenter och storhandlare, gärna i andra länder.
På lokal nivå genomfördes många initiativ utan inblandning
uppifrån. I Arboga 1986 toppade den lokala polisarbetsgruppen
alla resurser för att kunna bekämpa den lilla marknaden (på den
tiden var ”bruket” straffritt). Efter ett års insatser visade sig var
tjugonde ung man på orten (= 5 %) ha varit indragen i narkotikabrottslighet.
Arbogagruppen rapporterade för det året en femtedel
(!) av alla narkotikaärenden i landet. Reglerna för statistikrapportering
ändrades strax därefter.
Stockholmspolisens ravekommission resp. ungdomssektion
var specialiserade på att bearbeta lilla marknaden. En kontroversiell
strategi var att göra razzior på stora ravefester, vilket uppdagade
ett stort antal tidigare okända missbrukare. Ungdomskommissionen
var först med att rapportera ett ökande missbruk av
det då ännu inte narkotikaklassade ketaminet (2005). Man skrev
en rapport till Läkemedelsverket, som reagerade direkt och formellt
föreslog regeringen att narkotikaklassa medlet. Regeringen
agerade skyndsamt och beslutet kom efter bara någon månad.
Tankarna på systematisk bearbetning av lilla marknaden har
fortlevt. År 2018 publicerade Polismyndigheten en forskningsrapport
om ”öppna drogscener” och det angelägna i att motarbeta
sådana, även för att få ner annan brottslighet. År 2018 publicerade
Polismyndigheten i samarbete med bl.a. länsstyrelsen
i Stockholm en metodbok med idéer om lokal samverkan mot
öppna drogscener. Sådana definieras som ”en geografisk, bestående
plats där bruk och försäljning av narkotika sker offentligt
och uppfattas som problematisk av myndigheter eller allmänheten”.
En central tanke är samarbete mellan olika parter från polis
till civilsamhälle.
Amerikanska polismetoder
När Romander 1978 hade blivit rikspolischef skiftade fokus till
den grova brottsligheten inom narkotika, ekonomi m.fl. I en hemligstämplad
rapport SPANARK (Spaning mot narkotika) 1980
föreslog en arbetsgrupp en rad åtgärder som dittills varit främmande
för svensk rättstradition. Det gällde bl.a. införande av
kronvittnen, ökad telefonövervakning, fria spanare, hemlig avlyssning
inkl. intrång i skyddade utrymmen för att placera och återta
sådan utrustning, vissa former av brottsprovokation, medel för
köp av narkotika samt betydande materiella resursförstärkningar.
Rapporten släpptes så småningom fri och kritiserades av
flera skribenter med erfarenhet inom området (se temanummer
av Narkotikafrågan (nr 16, 1981).
Frågan fick särskild uppmärksamhet genom att filmen Prince
of the City med Treat Williams hade svensk premiär samma år.
Filmen handlade om en special grupp spanare vid New York-
polisen som hade vida ramar för sitt dagliga arbete samt de professionella
och etiska problem de ställdes inför.
Det kunde vara att klämma lagare på pengar eller narkotika,
det senare för att kunna vara kran åt en informant. Många av SPANARK:
s förslag skulle senare genomföras stegvis. Nu senast har
16 Narkotikafrågan • 2/2019