FORSKNING
2000 personer i Sverige lever med muskelsjukdomen Myastenia gravis, mg
och tidigare har man i brist på forskning avrått från fysisk träning. Men nu finns
allt mer evidens för att fysisk träning i enlighet med rekommendation för friska
personer, faktiskt ger konkreta förbättrande resultat och symtomlindring. Det
visar också Elisabet Westerbergs forskningsstudier, som 2015-2017 gjordes med
stöd från Neuroförbundets Neurofond på 250 000 kronor.
Nya rön förstärks:
Fysisk träning vid
Myastenia gravis
gör nytta
NEUROSTÖDD FORSKNING
Myastenia gravis betyder ”allvarlig
muskelsvaghet” och är en autoimmun
neuromuskulär sjukdom där
signalöverföringen från nervändan
till muskelcellen är störd.
Trots att Myastenia gravis (mg)
drabbar muskelfunktionen har det
länge varit okänt i hur stor omfattning
personer med sjukdomen kan vara
fysiskt aktiva, utan risk för försämring.
Eftersom kardinalsymtomet vid
mg är muskeluttröttning i anslutning
till upprepad rörelse, är det förstås
lätt att dra slutsatsen att träning är
farligt. Med tanke på de välbelagda
hälso effekterna av fysisk aktivitet är
det dock viktigt att inte dra ogrundade
slutsatser av detta slag.
De positiva hälsoeffekterna av
fysisk träning är välkända och det
finns generella riktlinjer för hur
mycket friska vuxna minst bör ägna
sig åt fysisk aktivitet. (se faktarutan).
Fysisk träning medför minskad risk
för bland annat hjärt-kärlsjukdomar,
övervikt, depression, benskörhet och
fallrelaterade skador. Regelbunden
fysisk aktivitet är inte bara förebyggande,
utan har även visat sig ha
positiva sjukdomsspecifika effekter
vid ett flertal kroniska sjukdomar,
såsom till exempel rheumatoid artrit,
inflammatoriska muskelsjukdomar
(myopatier) och kronisk obstruktiv
lungsjukdom.
Sedan tidigare finns endast enstaka
rapporter på området i form av
enstaka fallbeskrivningar och ett
fåtal mindre studier kring träning
av främst andningsmuskulatur. Det
har därför varit oklart hur vårdgivare
ska råda mg-patienter att motionera
– om alls – både ur ett allmänt
hälsopreventivt perspektiv (för att
förebygga t.ex. hjärt-kärlsjukdom,
övervikt och benskörhet) och för att
mer sjukdomsspecifikt bibehålla eller
till och med förbättra muskulär funktion
och muskelmassa och undvika
utveckling av inaktivitetsförtvining.
Två svenska träningsstudier
I två svenska träningsstudier under
2015–2017 undersöktes huruvida
träning är säkert vid mg, och om
patienter med mg, kan ha samma
träningsnytta som friska vuxna.
Mg-patienter med lätt-måttlig
sjukdomsaktivitet fick träna två
gånger per vecka i tolv veckor i
enlighet med de generella träningsrekommendationerna
till friska
vuxna. Under övervakning och
vägledning av en forskningsassistent
utfördes konditionsträning i
intervall på stationära träningscyklar
följt av styrketräning i gymutrustning.
Träningsnivåerna anpassades
efter individuell förmåga och
ökades successivt i samråd med
fysioterapeut. Varje träningspass
tog ca 1,5 timmar. Totalt 21 patienter
slutförde träningsperioderna
(10 i den första studien och 11 i den
andra studien).
I båda studierna tolererades
träningen väl av patienterna. Ingen
uppvisade eller upplevde långvarig
försämring. I början av träningsperioden
var det flera patienter som
beskrev en uttalad trötthet under
14 REFLEX 1/19