PÅ RÄTT SIDA
Efter ett par månader, kom
kommunen med sitt beslut. Det
blev avslag på ansökan. Nu tror du
kanske att kommunen sade nej för
att de ansåg att Birgitta klarade att
komma ut på balkongen?
Icke. Kommunen menade i stället
att en loftgång, av kommunen
kallad ”terassyta”, var tillräcklig som
uteplats. Du som läsare kan skaffa
dig en egen bild av det på bilden här
intill. Denna kala betongyta utan
utsikt, ligger mellan lägenhetshuset
Birgitta bor i och ett intilliggande
bostadshus. För att nå den behöver
Birgitta hjälp att ta sig ut i trapphuset
genom två portdörrar och ta
hissen ner.
Kommunen hänvisade till allmänna
råden i Boverkets Byggregler. Där
nämns att ”Balkong, uteplats eller
dylikt bör finnas i anslutning till
bostaden”. Detta menade kommunen,
hade även byggherren och
entreprenören konstaterat vid platsbesök
av Statsarkitektkontoret då
bostäderna byggdes.
Birgitta hade nu tagit kontakt med
Neuro och jag hjälpte henne med
överklagan till Förvaltningsrätten
under hösten 2018. Vi ansåg utöver
att Birgittas behov var styrkt, att det
fanns andra exempel på tidigare fall
där personer som ansökt om tillgång
till balkong beviljats bostadsanpassning.
I de fallen hade det aldrig varit
tal om hänvisning till någon yta
långt bort från bostaden.
Under våren 2019 kom förvaltningsrättens
dom – avslag även där
för Birgitta. Domstolen tyckte inte
det fanns skäl att tillgängliggöra
Birgittas balkong: ”Det som Birgitta
har anfört om att uteplatsen inte
är hennes privata, att den ligger i
anslutning till en loftgång mellan
två hus, att lägenhetsinnehavare
förvarar sina förflyttningshjälpmedel
där samt vad som i övrigt har
framkommit i målet förändrar inte
bedömningen”.
Detta kallar kommunen en passande terrassyta för inspiration, vila och återhämtning.
Foto: Privat
Då detta fall, förutom det besvär
det förstås innebar för Birgitta, även
var principiellt intressant, erbjöd
jag mig att överklaga vidare, via
kammarrätten ända upp till Högsta
Förvaltningsdomstolen. Vi påpekade
att om även om kommunen
då lägenheterna byggdes, godkände
avvikelse ifrån byggreglerna
med hänvisning till loftgången, gav
det inte Birgitta rätt att inrätta en
egen uteplats där (om hon nu skulle
komma på den tanken).
Högsta Förvaltningsdomstolen,
HFD, är i princip en prejudikatdomstol
och skapar vägledande avgöranden.
Vi ville att HFD skulle medverka
till att komma med riktlinjer angående
vilka krav som skall ställas på
en alternativ uteplats. ”Vi menar att
enbart det förhållandet att Birgitta
tillfälligt kan sitta i sin rullstol på en
loftgång, avsedd för förvaring och
förbipasserande, kan inte anses tillfredställande.
Detta skulle innebära
att bostadsanpassning för en uteplats
skulle betraktas som obehövlig om
en person med funktionsnedsättning
kan ta sig utanför bostaden och
parkera sin rullstol till exempel på
en trottoar. Rimligt är att en alternativ
uteplats skall kunna ge den
avskildhet och möjlighet till rekreation,
avkoppling och samvaro, som
förknippas med en uteplats/balkong”.
I oktober 2019 kom besked från
Högsta Förvaltningsdomstolen. De
nekade att ta upp Birgittas fall. De
ansåg att det inte behövs förtydliganden
i praxis.
För att summera; Det var alltså
juridiskt rätt av kommunen att neka
Birgitta hiss till hennes balkong och
hänvisa henne till loftgången, nej
förlåt ”terassytan”.
Så vad gör Birgitta nu då? Jo när
hon vill ha frisk luft får hon genomföra
följande procedur:
1. Ta hjälp att förflytta sig till elmopeden
2. Få hjälp att ta sig ut genom två
dörrar
3. Ta hissen två våningar ner och
sedan ut på gatans trottoar.
För loftgången kommer Birgitta inte
använda. Hon har under drygt 15
års tid aldrig sett någon person sitta
och koppla av där. Och det kan man
kanske förstå. För vem skulle vilja
sitta bland parkerade elrullstolar
och barnvagnar utan utsikt, om man
kan sitta på sin balkong?
MAGNUS ANDERSSON
KOORDINATOR RÄTTSOMBUD NEURO
MEJLADRESS: RATTSOMBUD@NEURO.SE
REFLEX 4/19 19
link
