OVE ROSENGREN
AGITATOR OCH TERAPEUT
När Ove Rosengren valdes till ordförande för RNS 1979 – för
att behålla det uppdraget i 31 år – var han redan väletablerad
som agitator i narkotikafrågor. Han hade arbetat på Hasselakollektivet
sedan behandlingshemmet öppnade tio år tidigare
och var starkt drivande i kampen för en restriktiv politik
när den svenska narkotikapolitiken var som mest liberal och
polariserad under 60- och 70-talen.
För den som inte var med är det närmast omöjligt att förstå intensiteten
i debatten och hur de allra mest världsfrånvända delarna
av 60-talsvänsterns föreställningsvärld kom att prägla narkotikapolitiken
under mer än ett årtionde.
Stora delar av den politiska vänstern, inklusive socialdemokratins
ledning, menade att det växande drogmissbruket närmast var
ett icke-problem eftersom drogberoende och kriminalitet borde
betraktas som symptom på andra bakomliggande drivkrafter som
bristfälliga familjer och kapitalistisk roffarmenalitet.
Narkotikamarknaden var, åtminstone i början, dessutom ny
och spännande och den skulle mötas med nya och frihetliga
metoder som legalförskrivning och en vård som byggde på fullständig
frivillighet.
Fullt logiskt växte kraven på att alla tvångsinslag skulle utmönstras
från den svenska sociallagstiftningen. Regeringen tillsatte
ett antal utredningar som skulle se över Barnavårds lagen
och Nykterhetsvårdslagen. Media, klientorganisationer och
i stort sett alla partier var överens om att tvångsmedlen borde
mönstras ut och att narkotikastrafflagen var på tok för sträng.
Sverige var, kort sagt, på väg mot en dansk eller holländsk politik.
Vi som arbetade på Hasselakollektivet såg med fasa hur den
traditionella, folkrörelseförankrade restriktiviteten höll på att förvandlas
till ett liberalistiskt marknadsjippo utan några som helst
insikter om drogernas egenverkande kraft och marknadsdynamik.
Både Ove och föreståndaren KA Westerberg kom från familjer
som präglats av svår alkoholism: de visste sedan barnsben hur
konjunkturbetonad och oberäknelig den omtalade vårdmotivationen
egentligen är. Ove hade också arbetat på Mariapolikliniken i
Stockholm och hade därför lång erfarenhet av arbete med missbrukande
ungdomar och den allt intensivare narkotikadebatten.
Därför var det naturligt att Ove ledde det ideologiskt grundade
motståndsarbetet som Hasselakollektivet blev en så viktig del av
under mitten av 70-talet.
Striden kom att kretsa kring två huvudfrågor:
Dels frågan om att drogberoende är en storhet i sig. Vi på kollektivet
kunde självklart se att tragiska uppväxtförhållanden och
klassklyftor ökade riskerna för missbruk, men vi såg också att
missbruket i sig vidgade klassklyftorna och ökade risken för fysisk
och psykisk barnmisshandel. Och framförallt såg vi att missbruket/
beroendet var dynamiskt och så småningom levde sitt
eget liv där historiska missförhållanden ofta fick legitimera fortsatt
missbruk.
Dels frågan om den politiska vänsterns liberalism och bris-
16 Narkotikafrågan • 3/2019