RNS 50 ÅR
tande historiekunskaper. Man hade glömt arbetarrörelsens
gamla skötsamhetsideal och solidaritetsmoral med allt vad det
krävde av nykter strävsamhet. Man hade också förträngt den
marxistiska åtskillnaden mellan arbetarklass och trasproletariat
vilket ledde till att alla krav på restriktivitet kunde beskrivas som
repressiva attacker på ”arbetarklassens barn” och ren högerpolitik.
Organisationer som RFHL och Verdandi beskrev krav
på tvångsmöjligheter som närmast fascistoida och den som
inte trodde på den absoluta frivillighetens välsignelser hade en
”dålig människosyn”.
Motståndet mot den hållningen drevs främst av tre grupper:
RNS med Nils Bejerot som portalfigur, Folket i Bild Kulturfront,
med Jan Myrdal som tongivande krönikör och författare, samt
av Hasselakollektivet med Ove Rosengren och KA Westerberg
som allt mer anlitade föreläsare och debattörer. Ove la mest tid
på mediepåverkan och föreläsningar, eller snarare agitationsresor.
Han var just en agitator med rasande angrepp på den
förda politiken och kunskapsbristerna i vårddebatten. Som talare
var han snabb, retoriskt skicklig och entusiasmerande. Dessutom
var han rolig att lyssna på vilket var nog så viktigt i den tunga
och komplicerade debatten. Hasselakollektivet var också det positiva
exemplet som visade att tvångsvård inte behöver bygga på
inlåsning och begränsningar utan tvärtom kan ge nödvändiga förutsättningar
till personlig utveckling och långsiktig drogfrihet.
Nils Bejerot besökte Hassela flera gånger och banden mellan
kollektivet och RNS stärkes under slutet av 70-talet. När RNS
ordförande Yngve Persson avgick 1979 valdes Ove till ny ordförande
och han stannade på den posten fram till 2010. Uppdraget
var ideellt men Ove kunde ändå ägna sig åt agitation och vidgad
kunskapsspridning – och -inhämtning – på heltid. Han lämnade
Hasselakollektivet och det dröjde inte länge förrän sprickorna
mellan Hassela och RNS blev tydliga. KA Westerberg ville sluta
fred med socialdemokratin och närmast inlemmas som en del av
arbetarrörelsen, medan Ove och RNS höll på distans och partipolitisk
neutralitet. Ove litade inte heller på att signalerna om en
mer restriktiv politik verkligen skulle infrias. Men visst hade det
eviga slitet varit framgångsrikt. Den nya Socialtjänstlagen med
LVU och LVM (1982) behöll möjligheterna till tvångsåtgärder,
Narkotikastrafflagens tillämpning skärptes i olika omgångar och
som en direkt följd av Janne Mattssons ihärdiga arbete inom RNS
förbjöds bruket av narkotika år 1988.
Det innebar att den stora, övergripande och principiella striden
om den svenska narkotikapolitikens regelverk var vunnen,
även om det naturligtvis kvarstod mängder av viktiga felaktig heter
kring detaljer och framförallt tillämpningen av lagstiftningen: de
socialarbetare, poliser och sjukvårdare som satts att använda regelverken
var ofta så präglade av de liberalistiska tankegångarna
att de ofta var oförmögna till eller vägrade att övergå till en mer
restriktiv hållning.
Ove och andra aktiva ägnade därför mycket tid åt att utveckla
RNS organisation så att kunniga medlemmar skulle kunna driva
på det lokala arbetet och förankra en restriktiv politik i flera led.
För Oves del kom segrarna också att innebära att han fick
mer tid att intressera sig för det individuella missbrukets dynamik
och vården av alkoholister och narkomaner. Han och ett antal
RNS-kamrater gjorde studiebesök i USA där forskare och terapeuter
som Craig Nacken och Terence Gorski utvecklat vård
med utgångspunkt i 12-stegsprogrammen inom AA och NA.
Snart bjöd också Ove och intresserade kamrater in Craig Nacken
till föreläsningsturnéer i Sverige och därmed kom RNS att bidra
till att 12-stegsprogrammet fått en så dominerande ställning i
svensk beroendevård.
+DQVHQJDJHPDQJKDGHEHK¸YWVQXQ¦UȵXPPHW§WHULJHQ
börjar breda ut sig i det svenska kulturlandskapet. Men han
skulle också ha glatt sig åt att regeringen vill inleda en offensiv
mot narkotikan.
Efter något års funderande anslöt sig Ove också helhjärtat till
de nygamla tankarna bakom 12-stegsarbetet. Det innebar dock
att en del etablerade idéer måste förkastas. Den viktigaste var
att alkoholism och narkomani inte ska betraktas som en sjukdom.
Både RNS och Hassela hade ihärdigt hävdat tesen att beroendet
närmast var ett inlärt beteende, men nu tänkte Ove om: I sina
tyngre former bör narkomaner och alkoholister betraktas som just
beroendesjuka och insikten om den egna sjukdomen/beroendet
är en viktig förutsättning för långsiktig nykterhet.
För Ove innebar också närmandet till 12-stegsprogrammet
att han kunde återuppta sitt gamla arbete som terapeut med delvis
ny inriktning, men med samma gamla entusiasm. Han fick kontakt
med kriminalvården i Gävle och snart ledde han rehabiliteringsprogram
för drogberoende fångar vid öppenvårdsanstalten
i Gruvberget.
Samtidigt skrev han böcker om först 12-stegsvård för beroendesjuka
och sedan om hur man kan tillämpa likartade idéer på kriminella
personligheter med starka drag av beroende till den kriminella
livsstilen.
Då hade han nyligen avgått som ordförande för RNS. Förbundets
nya roll som en accepterad påverkansorganisation och kunskapskälla
passade honom inte i längden. Som organisationsledare
var han i första hand en agitator och fungerade som bäst
i principiella och tunga motsättningar. Som terapeut och privatperson
var han något annat: varm, inkännande, lyssnande och
tålmodig.
Ove dog av en hjärtinfarkt 2012, bara 72 år gammal. Hans engagemang
hade behövts nu när flummet återigen börjar breda ut
sig i det svenska kulturlandskapet. Men han skulle också ha glatt
sig åt att regeringen vill inleda en offensiv mot narkotikan. Särskilt
hade han uppskattat Stefan Löfvens uttalanden om att missbrukarna
i över- och medelklassen har ett direkt ansvar för framväxten
av den allt brutalare gängkriminaliteten. För som sagt: det
är konsumtionen som finansierar och berikar den organiserade
brottsligheten. „
MARTIN VIREDIUS
Martin Viredius arbetade på Hasselakollektivet mellan 1973 och 1981.
Han var medförfattare till de böcker som Ove skrev. Efter Hassela arbetade
Martin som chefredaktör för Transportarbetaren. Han satt i Transports
förbundsledning fram till sin pensionering.
Narkotikafrågan • 3/2019 17