UR ARKIVET
produkter tillbaka till Afrika igen. Opinionen mot slaveriet växte
sig emellertid stark hemma i England, beroende på det opinionsarbete
som medlemmarna i The Society for the Abolition of the
Slave Trade bedrev, främst i form av offentliga möten över hela
landet. Thomas Clarkson och hans kompanjon Granville Sharp
samlade in uppgifter om de hemska villkoren på slavskeppen och
andra detaljer om denna smutsiga hantering. Detta blev tunga argument
i debatten genom de pamfletter man publicerade. Arbetet
riktade tidigt in sig på lagstiftning. Ett problem var att kväkare
vid denna tidpunkt inte hade rätt att bli invalda i parlamentet.
Istället kom en tory-ledamot vid namn William Wilberforce att bli
talesman för antislaveri-opinionen.
Den franska revolutionen 1789 och det efterföljande kriget
mot Frankrike gjorde att man i England slöt upp bakom slavhandeln
av ekonomiska skäl. Wilberforce fortsatte trots detta att
driva slavfrågan i parlamentet. Vartefter det blev mer allmänt känt
hur slavhandeln bedrevs svängde opinionen över mot slaveriet.
1807 förbjöd parlamentet all slavhandel inom det brittiska imperiet.
Det var dock fortfarande tillåtet att äga slavar varför The
Society for the Abolition of the Slave Trade fortsatte arbetet i
syfte att avskaffa slaveriet helt och hållet.
I Wien 1815 möttes Europas politiska ledare på en kongress
och diskuterade bland annat slavfrågan. Man gjorde uttalanden
mot slaveriet men eftersom det stannade vid uttalanden påverkade
detta inte situationen någonting.
Först 1833 lyckades William Wilberforce, alldeles innan han
gick ur tiden, i sina ansträngningar att driva igenom lagen Aboliton
of the Slavery Act i parlamentet. På sin dödsbädd fick han
budet att slaveriet förbjudits i hela brittiska imperiet. Alla småbarn
som var slavar skulle friges omedelbart. Övriga slavar skulle under
fyra år betraktas som delvis fria och få lön för sitt ”fria” arbete.
När fyra år gått skulle alla friges och slavägarna kompenserades
ekonomiskt av brittiska staten.
Efter 1833 bytte The Society for the Abolition of the Slave
Trade namn till British and Foreign Anti-Slavery Society i syfte
att avskaffa slaveriet i hela världen. Tavlan på National Portrait
Gallery dokumenterar ett möte med detta ädla syfte.
De ekonomiska konsekvenserna för de brittiska kolonierna
i Västindien var förödande. Sockerproduktionen hade förutsatt
slavar och när dessa inte fanns längre gick botten ur verksamheten.
Man offrade det ekonomiskt lönsamma för den goda
sakens skull. Under kommande årtionden skulle samma sak ske
överallt i Europa och Amerika.
En mycket liten grupp människor bestämde sig alltså för att
på moraliska grunder ge sig på ett världsomspännande problem
och utmanade därmed gigantiska ekonomiska intressen. Trots
att deras mål måste ha betraktats som omöjligt att uppnå på
1780-talet lyckades de på 50 år uppnå en totalseger över sina
mycket starka motståndare.
Det är inte bara drogernas förslavande effekt som gör att kampen
mot knark liknar kampen mot slaveriet. I Sverige har några
små fattiga organisationer utmanat mäktiga och starka intressen
i sin strävan för ett narkotikafritt samhälle. I mitten av 1960-talet
var det bara en liten krets människor runt socialläkaren Nils
Bejerot som tog strid för detta. Man fick utstå mycken spott och
spe för att man gick emot de uppfattningar som dominerade politiken
och debatten då. Sakteliga svängde opinionen om och så
småningom också narkotikapolitiken. Striden är inte på något sätt
avgjord utan i ärlighetens namn har utvecklingen på senare år
snarare gått bakåt än framåt.
Det är inte bara drogernas förslavande effekt som gör att
kampen mot knark liknar kampen mot slaveriet. I Sverige
har några små fattiga organisationer utmanat mäktiga och
starka intressen i sin strävan för ett narkotikafritt samhälle.
Under allra senaste tiden har flera debattörer ifrågasatt själva
målsättningen "ett narkotikafritt samhälle". På Dagens Nyheters
ledarsida hånar man denna strävan och andra är inte sena att
följa efter. Det är inte så konstigt att denna diskussion kommer
upp med tanke på hur tafatt, för att inte säga impotent, narkotikapolitiken
är. I sommar blir det sex år sedan regeringen tillsatte
Narkotikakommissionen och fortfarande funderar de ansvariga
på vad som ska göras mot missbruket. Om de narkotikapolitiskt
ansvariga inte klarar av att genomföra praktiska insatser mot narkotikamissbruket
som leder till resultat så är det bara naturligt om
politiken ifrågasätts. ”Vad var det vi sa, den restriktiva politiken
fungerar inte”, säger de som redan från början ville göra det enklare
att hålla på med knark.
Det gäller att inte ge upp inför tillfälliga bakslag i kampen för
det goda. Världen är full av olyckskorpar och det lönar sig inte att
lyssna till deras kraxande om att det är ”orealistiskt” att slåss för
ett narkotikafritt samhälle. När det känns som dystrast kan det
vara värt att tänka på Thomas Clarkson och William Wilberforce
som gav sina liv åt kampen mot slaveriet. De skrev in sig i historieböckerna
genom detta och för mig är det faktiskt obegripligt att
ingen person med maktambitioner hittills velat göra samma sak
inom narkotikampen.
Narkotikaproblemet är en ödesfråga för hela världen. Det
finns numera inget land som är skyddat från detta allvarliga problem.
I Sverige finns en opinion som kanske är starkare än någon
annanstans. Frågan är genomdebatterad sedan 40 år tillbaks.
Kunskapsläget är internationellt sett mycket högt och egentligen
är bordet dukat för en mycket framgångsrik politik. När dyker personen
eller personerna upp som vill och klarar av att ta på sig uppgiften
att göra Sverige till det narkotikapolitiska föregångsland vi
har alla förutsättningar att bli? „
PER JOHANSSON
Fotnot
Några år efter att jag skrev den här texten var RNS med och
grundade World Federation Against Drugs. Där kom vi i kontakt
med psykiatern Robert L. DuPont, frontfigur i arbetet mot drogmissbruk
i USA. Han brukar beskriva narkotikaberoende som
”kemiskt slaveri” som det gäller för den som sitter fast att frigöra
sig från. Narkotikapolitiken måste därför utformas så att den hjälper
de som fastnat i beroende i deras frihetskamp. Det är enklare
sagt än gjort men om man alltid tänker på att det är ”frihet” som
är nyckelordet så minimerar man risken att gå vilse i politikens
snårskog av konflikter, intriger och dåliga idéer.
Narkotikafrågan • 4/2019 23