VETENSKAP
TF-BLADET NR 2/2015 13
Forts. sid 14
som exponerades för mindre än
”amalgamnivåer” av kvicksilver,
visade inom två timmar nedsatt
kraft i sammandragningarna,
sänkt systoliskt och ökat
diastoliskt blodtryck (8).
Elektrokardiografi, EKG
Som förväntat syns även kvicksilvereffekterna
vid undersökningar
med EKG. Den tidigaste
är från 1929 (9) och där fann
man vid experiment på hundar en
långsammare hjärtrytm, ökat PR
och Q-R-S-intervall och en
ökning av amplituden i T-vågen.
Man såg även ibland blockeringar
i retledningssystemet
med insättande av fibrillering
och dödlig tachykardi.
I en italiensk studie av 55
kvicksilverexponerade arbetare
fann man att frekvensen
av EKG-förändringar var
långt högre hos arbetarna än
hos 85 oexponerade kontroller,
och dessutom var förändringarna
betydligt svårare
(10). Under flera decennier
försökte man använda olika
kvicksilverföreningar som
diuretika, vattendrivande
medel. Man försökte (förgäves)
hitta medel som enbart
hade diuretisk effekt men en vanlig
biverkan var akut hjärtstopp.
En bok av Trachtenberg från
1974 (11) beskriver sovjetisk
forskning om effekterna av låga
kvicksilvernivåer under lång tid,
och ägnar ett kapitel om effekterna
på hjärtat. Kaniner som
exponerades för 10-30 mikrogram
Hg-ånga/m3 hade inga förändringar
i EKG under 3-4 veckor
men därefter inträdde tachykardi
som efter 3 månader övergick i
bradykardi. EKG visade samma
förändringar som i studierna ovan.
Man noterade individuella variationer
i reaktionerna. Kvicksilvernivåerna
var inte högre än vad en
stor del av svenska tandsköterskor
dagligen och kontinuerligt
tidigare var utsatta för (12).
Cirkulationsstörningar
Effekterna på hjärtat orsakas inte
enbart genom direkteffekter eller
via nervsystemet, utan även
genom att kvicksilver påverkar
blodkärl och orsakar en inflammatorisk
process med försvårad
blodförsörjning till många organ.
Effekterna har beskrivits i studier
på både människor och djur.
Fellinger & Schweitzer (13) beskriver
1938 ett antal fall med
kvicksilverexponering och svårartade
kärlstörningar och i en
annan artikel beskrivs artärinflammation,
panarteritis nodosa,
hos en kvicksilverexponerad
tandsköterska (14). Sjukdomen
ansågs vara av autoimmun karaktär
och författarna anser att
det är en speciell form av kvicksilverförgiftning.
Flera andra forskare inkluderar
cirkulationsstörningar och
artärinflammation i beskrivningar
av kvicksilversymtom.
Biokemiska effekter
Kvicksilver är känt för att binda
till och inaktivera svavelgrupper
(-SH) i proteiner, bland dessa
finns många viktiga enzymer,
transportproteiner och receptorer
för cellsignaler. SH-gruppen kallas
därför ofta för mercapto-grupp
(captures mercury). Både energibildande
mitokondrier i hjärtmuskelcellerna,
regleringen av
flödet av joner över cellmembranet
och de proteiner, som orsakar
att cellerna drar ihop sig,
är känsliga för kvicksilver.
Seleninnehållande proteiner
är en annan måltavla för kvicksilver.
Mest känsligt är enzymet
tioredoxin-reduktas, som innehåller
både selen och svavel i den
aktiva delen. Enzymet har viktiga
funktioner i försvaret mot
fria radikaler och för reparation
av skadade proteiner. I laboratorieförsök
på odlade celler är
tioredoxin-reduktas det enzym av
alla enzymer som är mest känsligt
för kvicksilver. Enzymet
kan återfå sin av
kvicksilver hämmade
funktion, åtminstone vid
cellodling om man tillför
natriumselenit (15).
Experimentellt ger
låga nivåer av kvicksilver,
som tillsätts bitar
av aorta, en akut inflammation
med ökad
nivå av cyklooxygenas
(en inflammatorisk markör)
och minskad bildning
av NO, kväveoxid,
som normalt vidgar
blodkärlen. Effekterna
orsakas av ökad bildning
Foto: Ulf Strömberg
av fria radikaler (16) och
kan motverkas genom tillförsel
av antioxidanter. Kvicksilverexponerade
aortabitar svarar
sämre på tillförsel av adrenalin
(höjer blodtrycket), men inte
på acetylkolin (sänker blodtrycket)
(17).
Andra försök på nedsövda
djur visar samma effekter på
blodkärlen i lungorna, vilket medför
ökat motstånd mot blodflödet.
Indirekta effekter av kvicksilver
påverkar också hjärtat, till exempel
nedsatt sköldkörtelfunktion
och njurstörningar, som förändrar
vätske- och mineralbalans.
En del hjärtforskare, kardiologer,
anser att man bör utvärdera
alla fall av hjärt-kärlsjuk-