TF-bladet nr 2 2015

LEDAREN Vem bestämmer i vårt demokratiska land? Margaretha Molius. Foto: Dragan Mitrovic. 4 TF-BLADET NR 2/2015 Det förutsätts att de fattade besluten ska följas av de myndigheter som får ansvar att verkställa besluten. När det gäller de beslut som tagits i amalgamfrågan, har vi kunnat konstatera, att knappast något av det som beslutats har kommit allmänheten till del. Från allra första början har Socialstyrelsens ansvariga tandläkare och de, som de sedan utnämnt till sina experter, ägt frågan. Vi har fått höra av ansvariga tandläkare på olika nivåer att de anser sig stå över politiska beslut då det skulle saknas vetenskapliga bevis för att kvicksilvret från amalgam kan orsaka sjukdom. Det finns inga krav på vetenskapliga bevis för att följa ett beslut som tagits i riksdagen. Nu har vi sent omsider nåtts av beskedet att man från Socialstyrelsens sida tagit bort allmänna råden och anvisningarna som utgavs 1998. Detta trots att vi från Tf:s sida har protesterat och krävt att vi skulle få vara med för att diskutera och utforma nya råd. Detta har inte skett. När vi har uppvaktat, skrivit och svarat på remisser har det alltid varit de ansvariga tjänstemännen som har skött kontakterna med patientorganisationen. När vi påpekat vad som faktiskt har beslutats i olika sammanhang från regering och riksdag eller på landstingsnivå, har det inte varit intressant att följa de direktiv, som har getts från socialdepartementet. I vissa fall har det varit klart utsagt och beslutat att man skulle samarbeta med Tf och trots det har besluten tagits utan vår medverkan. Krav vara sjuk i flera år! Det anmärkningsvärda är att enskilda personer i bl.a. landstingen ansett sig ha rätt att utforma regler som inte följt vad som beslutats i riksdag och regering. Man har ansett sig ha eget tolkningsföreträde. Därför har man från många håll krävt mer än vad som stått i tandvårdsförordningen (SFS1998:1338) när det gäller dem, som vill sanera på grund av misstänkt samband mellan sjukdom och fyllnadsmaterial. Trots att man från regeringshåll ansett att sjukdom som varat mer än 90 dagar ska innebära rehabiliteringsinsatser, har bedömningstandläkarna krävt att vederbörande ska ha varit sjuk i flera år!! Detta är ett påhittat krav! Andra krav som ställts är att patienten ska ha en psykiatrisk diagnos för att uppfylla rätten till sanering enligt högkostnadsskyddet. Även detta är en lögn, men det stämmer väl in med många tidigare experters yttranden, där man envist har hävdat att patienter med reaktioner på tandlagningsmaterial har en skruv lös. Detta är särskilt anmärkningsvärt, då den ena rapporten efter den andra visar att sjukdomssymtom avtar med åren efter det att en metallsanering utförts på ett korrekt sätt. Med andra ord, det är en samhällsvinst att ta bort amalgam- och metallfyllningar som patienten blir sjuk av. Detta är inte bara en slutsats, som vi kunnat dra i Sverige, utan finns belagt även från andra länder. Frågan är vilka de ansvariga för den njugga inställningen har skyddat? Är det egna skråets invändningar viktigare än att följa lagstiftningen och kanske dessutom rädda liv? Vems ärenden går dessa ”dödgrävare” egentligen? Kostnaderna för feldiagnostisering och fel medicinering är enorma. Varför har dessa byråkrater så lätt att vältra över kostnaderna på skattebetalarna i tron att problemet med tandvårdssjuka försvinner genom att man sätter en annan diagnos och orsakerna därmed kan döljas för uppdragsgivarna? Den psykiatriska vården håller på att kollapsa, tänk om fler skulle ha nytta av amalgamsanering? Tandvårdsreformen skapar nya problem Den nya tandvårdsreformen ger stora förutsättningar för att många får in material av titan och andra metaller till enorma samhällskostnader. Där saknas det regler för hur man blandar olika material och det saknas uppföljning av vad som sker med patienter, som får in andra material Vi anser oss vara världsbäst på demokrati, men är det verkligen så? Politiker på alla nivåer beslutar och i riksdagen stiftas lagar, men hur kontrollerar man om hur de efterlevs?