KRÖNIKAN ”Pollensäsong
31
på repeat
LUKAS DE VEEN har levt med allergi
och astma större delen av sitt liv.
Han jobbar på biblioteket i Gottsunda
och frilansar som recensent av skönlitteratur
och lyrik.
Varje vår, när sommaren gör sig avlägset påmind
genom ljumma vindar och ljusare dagar,
åker jag ett par vändor till Dalarna. Jag utgår
från min sedan ett decennium ”nya” hemstad
Uppsala och tar allt som oftast tåget norrut.
Genom åren har jag dock upptäckt att dessa resor har en rätt
så betydande nackdel.
Jag har nämligen haft oturen att drabbas av tre typer av
pollenallergi: al, björk och gräs. Det brukar för mig innebära
att jag tre gånger under vår och sommar går runt med
huvudvärk, trötthet, rinnande ögon och nästäppa. Det är
för det mesta jobbigt men överkomligt och håller mig sällan
borta från arbete. Någonstans har jag accepterat att det är så
här det är under våren.
BÖRJAR OM IGEN. Även om Uppland och Dalarna rent geografiskt
tycks ligga rätt nära varandra finns det en betydande
skillnad på våren och den stavas pollen. För när till exempel
al och hassel blommat ut i Uppsala har det knappt börjat i
Dalarna. Detta medför en ganska intressant bieffekt för mig
när jag reser eftersom jag lyckas så att säga ”färdas i takt”
med pollenutvecklingen. När jag alltså nyligen blivit av med
snuva och irriterande ögon på den ena platsen får jag snart
samma symtom på den andra. Sen fortsätter det så varenda
gång jag reser till Dalarna under resten av våren och sommaren,
allteftersom olika pollentyper avlöser varandra.
Att leva med pollenallergi är inte enkelt. Någonstans
skriver Strindberg att det är synd om människan. Han skulle
bara veta hur det är att vara allergiker tänker jag. Med mediciner
som inte alltid funkar som de ska och en vårsol som
nästan bokstavligen kallar på en efter en lång vinter. Just det
här med medicinerna är för mig viktigt för här bestraffas vi
allergiker dubbelt. Allergierna ger klåda, snuva, trötthet och
är för vissa så svåra att de tvingas stanna hemma från jobb
eller skola. Medicinerna, som aldrig tycks hjälpa tillräckligt,
tröttar istället ut något ofantligt.
Den sol och värme man fantiserat om under de mörkaste
vintermånaderna blir istället till irritation och snörvel. I väntan
på bättre och mer skonsamma mediciner finns det inte
mycket annat att göra än att bita ihop och genomlida en vår
där icke-allergiker njuter av solljus och uteserveringar när
en annan sitter hemma med stängda fönster och tungt bröst.
SVÅRT FÖR BEGRÄNSNINGAR. För många allergiker är det
svåraste att acceptera sina begränsningar. Det är svårt att
undvika att klappa hunden du är allergisk mot eller att äta
äpplet i fruktsalladen trots att det kliar och ger utslag. Är
allergierna medfödda tror jag faktiskt att det är lite enklare
att acceptera dessa begränsningar, eftersom man har haft ett
helt liv på sig med att vänja sig. Jag tror att det är häri den
största svårigheten ligger: Att acceptera begränsningen i sig.
Oavsett om det gäller pollen- eller födoämnesallergier. Jag
har till exempel insett att det inte är för mig att rulla sig i
gräs eller att ta djupa andetag utomhus när häggen blommar.
De senaste åren har jag varje vår lyckas göra denna märkliga
resa i exakt takt med vårpollenets framfart norrut. En
bedrift i sig tänker jag, där jag snörvlar omkring. Jag undrar
ofta vart den där gränsen går. För den borde ju rimligen ligga
någonstans mellan Borlänge och Uppsala. Pollengränsen. Som
någon slags pollenallergikernas Ribbentrop-Molotovlinje. Det
är också vid denna tid på året jag likt en rallykartläsare skärskådar
de olika pollensajternas pollenprognoser. Jaha, tänker
jag när jag ser att dagens halter är ”mycket höga” och parafraserar
Göran Palm: Där är det. Pollen. Jaha.
LUKAS DE VEEN