Malin och Jonatan blev föräldrar till sina två pojkar på 2010-talet. De har en
odramatisk syn på det faktum att sönerna är adopterade, men berättar gärna om
barnens ursprung när de frågar.
”De kommer alltid att ha
pusselbitar som saknas. Det
vi kan göra är att se till att
försöka lägga alla andra
pusselbitar i deras tillvaro
för att den ska bli så bra
som möjligt”
7
Hemma hos familjen Ljung i Linköping har lugnet hägrat sig.
Pappa Jonatan har precis kommit hem från bostadsrättsföreningens
årsstämma. Sönerna Frans, 7 år, och Olle, 4 år, har
somnat och mamma Malin har äntligen kunnat slå sig ner i soffan.
De lever ett intensivt småbarnsliv fyllt av fritidsaktiviteter,
VNRODRFKI|UVNRODSUHFLVVRPGHWlULGHÀHVWDIDPLOMHU2FK
Malin älskar det.
– Ibland när jag ska hämta Olle på förskolan, när jag kastar mig
på cykeln för att skynda mig dit från jobbet kan jag fyllas av en
enorm lyckokänsla.
För, precis som så många andra
adoptivföräldrar kan Malin
vittna om den långa väntan
som man som adoptivföräldrar
genomgår för att till slut bli
förälder. Den där väntan där
man gång efter gång målar upp
bilden av hur det ska bli att äntligen
få sitt barn. Alla situationer
man drömmer om och ser
framför sig. Som en så enkel
och självklar sak som att hämta
sitt barn på förskolan.
Vilka associationer får du till
ordet ”adoption”?
– Jag blir glad. För mig är ordet adoption lika med familj och
glädje, säger Malin.
Men, dagligdags, berättar Malin, tänker hon och Jonatan inte
särskilt mycket på att de fyra blivit en familj just genom en
adoption.
– Vi är självklart väldigt öppna med det. Men, det är inte så att
vi ständigt tänker på det. När vi pratar om våra söner glömmer
vi ibland att berätta att de är adopterade, vilket kan förvilla,
eftersom en del inte kan få ihop det faktum att vi var föräldralediga
när barnen var lite äldre.
Däremot, säger Malin, får hon ofta berätta historien om när hon
och Jonatan träffade Frans första gången.
– Vår äldsta son älskar att höra den berättelsen. ”Visst var du
glad då mamma?” ”Visst var du så glad så att du grät?”, brukar
han fråga, och så får jag berätta…
Malin och Jonatan bestämde sig redan tidigt för att försöka
blicka framåt istället för att älta det som varit.
– Ingen av oss kan påverka det som barnen varit med om tidigare.
Det enda vi kan påverka är nuet, och se till att göra det så
bra som möjligt för våra barn och vår familj, säger hon.
+RQlUYlOPHGYHWHQRPDWWGHW¿QQVHWWWLGLJDUHNDSLWHOLEDU-
nens liv som varken hon eller Jonatan har någon koll på, erfarenheter
som barnen har med sig som Jonatan och hon inte
vet något om.
– De kommer alltid att ha pusselbitar som saknas. Det vi kan
göra är att se till att försöka lägga alla andra pusselbitar i deras
tillvaro för att den ska bli så bra som
möjligt.
bYHQ RP LQWH IDPLOMHQ /MXQJ ¿UDU
kinesiska högtider hemma, eller för
den delen har lärt sig kinesiska ord,
har sönerna stenkoll på var i Kina de
kommer ifrån, precis som att de har
koll på sitt kinesiska ursprung.
– Ja, det är ju självklart. Vi kikar på
kartor och pekar ut vilka delar av
Kina de är födda i, och dessutom var
ju Frans med och hämtade Olle förra
året.
Familjen bläddrar också ofta i de
IRWRE|FNHUVRPEDUQHQ¿FNPHGVLJ
från sina respektive barnhem, pratar och diskuterar om Kina i
stort.
Malin och Jonatan har båda två vänner som adopterades på
1980-talet och kan, genom att jämföra vännernas berättelser
med sina egna erfarenheter av att adoptera på 2010-talet, konstatera
att mycket har förändrats, både vad gäller föräldrautbildning
och förberedelse på att bli en familj och på hur det är
att leva med etniskt olika utseende.
– Det är bara att bläddra i en skolkatalog så ser vi hur många
ROLNDHWQLFLWHWHUGHW¿QQVLYDUMHNODVV9LKnOOHUSnDWWRPGH-
¿QLHUDYDGGHW´W\SLVNWVYHQVND´lU,GDJOHYHUYLLHWWYlOGLJW
mångkulturellt samhälle.
På frågan om vad det bästa respektive det värsta med att adoptera
är, svarar Malin blixtsnabbt. Samma sak.
– Det är den långa väntan. Som adoptivförälder har man väntat
så länge på att få bli förälder. På minussidan kan vi nog alla
enas om att väntan är förfärlig och tärande. Men på plussidan
medför det att nästan varje vardagssituation som andra kanske
tar för givet, blir magiska.