” En kollega säger till mig under lunchen: ”Det måste
KRÖNIKAN
En av mina värsta
fiender är mjölk
15
LUKAS DE VEEN har levt med allergi
och astma större delen av sitt liv.
Han jobbar på biblioteket i Gottsunda
och frilansar som recensent av skönlitteratur
och lyrik.
vara jobbigt att ha så många allergier”. I olika perioder
av mitt liv har jag reagerat annorlunda på
den frågan. I högstadiets lunchmatsalar snörpte sig
bröstet likt ett tvinnat garn. I gymnasiet ersattes den av frustration
av att för många gånger fått besvara samma jobbiga
fråga. Som vuxen är reaktionen förvisso en annan, även om
jag instinktivt känner ett lätt obehag.
Jag tror att mitt stora problem här egentligen ligger i en
känsla av utsatthet. Att ständigt oroas över vad maten jag
äter egentligen innehåller – samtidigt som jag vid samma
matbord måste besvara frågor som gör att jag känner mig
på en gång åsidosatt som osynliggjord. Att så enkelt ha fått
skiljas från samhörigheten i en måltid med dessa frågor som
på samma gång är ickefrågor, utan konstateranden från den
som aldrig upplevt vad allergi innebär.
VI SOM LEVER MED ALLERGIER och astma hamnar ofta i sådana
situationer. De lätt obekväma tillfällena i vardagen som
är svåra att förklara för en utomstående. Vi, som hela tiden
tvingas vara steget före vid en middagsbjudning eller tillställning,
som måste tänka: hur kommer det gå med maten? Kommer
någon att använda parfym? Kommer jag få svårt att andas?
Någonstans handlar det om överlevnad.
Inom psykologi och beteendevetenskap är det en självklarhet:
som individer lär vi oss att undvika farliga situationer
och förbereda oss på det värsta. Det är därför som personer
med allergier och astma oftare drabbas hårdare av ångest och
stress. Våra kroppar lär oss tidigt att känna igen symtomen.
När jag nu denna gång får frågan känner jag i det närmaste
ett lätt jämnmod. Jag skulle kunna ta tillfället i akt
och berätta om den iskalla blicken servitrisen gav mig den
där gången jag efter överenskommelse medtog eget till ett
av stadens finare matställen. Sättet hon nästan slängde fram
maten på det ”finare fat” som erbjudits mig vid ankomst.
Eller så skulle jag kunna berätta om den kväll jag fick
min första anafylaktiska chock i vuxen ålder. Den kväll som
SOS Alarm inte tyckte att det lät tillräckligt allvarligt.
JAG GÖR NATURLIGTVIS inte något av detta. Jag vet att det
helt enkelt inte är rätt väg att gå om jag vill berätta om allergier.
För inte så längesedan inträffade en situation som skulle
ha kunnat innebära en allvarlig episod på det lokala hospitalet
men som lyckligtvis inte slutade så. En av mina värsta
fiender är mjölk. Eftersom det de senaste åren blivit betydligt
lättare att hantera den typen av allergier i det vardagliga
har jag sakta anpassat mig till ett liv där det är möjligt att
beställa till exempel en sojalatte utan att nämna att jag är
mjölkallergiker. Vad som dock hände var att servitrisen som
framförde denna uppgift missade ordet ”soja”.
SITUATIONEN AVLÖPTE VÄL – jag insåg att något var fel och
det hela kunde lösas rätt snabbt med en vegansk bulle som
kompensation och en ursäkt från en servitris som röd i ansiktet
lyckades få ur sig att det ju var en himla tur att jag inte var
”dödsallergisk”!
Länge kände jag att jag behövde förklara mina allergier,
men det är svårt att förklara för den som inte har rätt insyn. För
servitrisen lika lite som för min kollega är det svårt att förstå
vad en ”dödsallergi” är, lika lite som hur den artar sig. Det vet
bara den som ständigt bär med sig en adrenalinspruta.
■
FOTO JEANETTE HÄGGLUND