KULTUR
” Mina böcker är
som trojanska hästar”
Två kvinnor, två mord. Det ena fallet får media att gå bärsärk, det andra får
ingen uppmärksamhet alls. I sin senaste roman ”Vargen” skärskådar Katarina
Wennstam både vad som driver mediebevakningen och juridikens praktik.
TEXT OCH FOTO: Maria Persson
I
26 MORGONBRIS
BOKTIPS
slutet av sommaren kom Katarina
Wennstams nionde roman
”Vargen”. Det är hemskt att säga
att den är spännande eftersom den
handlar om kvinnor som mördas, men
Katarina Wennstam skriver på ett sätt
som bygger upp spänningar, gammal
journalist som hon är, samtidigt som hon
blottlägger brister i samhällets struktur.
I ”Vargen” är det två parallella mord
som beskrivs, eller egentligen är det inte
morden som beskrivs eftersom Katarina
Wennstam är ytterst noga med att inte
beskriva hur offret ser ut.
– Jag beskriver inte kvinnoliken för det
behövs inte. Jag beskriver vilka de var
i livet, vilka konsekvenser deras död får
för deras familjer, jag beskriver polisutredningen.
Boken blir inte bättre av att
jag beskriver varenda liten detalj av hur
deras kroppar ser ut, säger hon.
Snygg död
Katarina Wennstam har skrivit en del
om vår fascination för döda kvinnokroppar
och hon konstaterar att män aldrig
porträtteras så som kvinnor görs.
– Det är som att även om en kvinna
är död så ska hon ändå vara snygg. En
kvinna har aldrig på sig så snygga underkläder
som när hon mördats eller?
Katarina Wennstam frågar sig hur vi
egentligen håller på med döda kvinnokroppar
i deckargenren.
– Det har blivit så normaliserat att
människor inte ens tänker på det. En kvinna
kan inte bli mer objektifierad än så.
Det är i stället allt det som händer runt
omkring med rättegång, med anhörigas
sorg, med myndigheters och medias inneboende
strukturer som kickar igång som
Katarina Wennstam ger en bild av.
I ”Vargen” pågår rättegången mot den
man som mördade
Liselott, den man som
en gång var hennes
pojkvän. Advokaten
som kämpar med en
av sina svåraste prövningar
hittills, Shirin
Nouri, känns igen från
tidigare romaner av
Katarina Wennstam.
Samtidigt försvinner
drygt 20-åriga
» Man tror att
man köper en
deckare, men
när man öppnar
den så inser man
att jag smugit in
ett feministiskt
budskap «
Sandra efter en fest
på Södermalm i
Stockholm. Två olika öden, två olika offer,
men båda två utsatta för mäns dödliga
våld. Katarina Wennstams skildring av
hur media uppmärksammar det ena fallet
och inte det andra visar hur den mediala
cirkusen använder sig av spektakulära
brott för att sälja, sälja, sälja.
Som en röd tråd genom alla Katarina
Wennstams böcker, både i romanerna och
i fackböcker som ”Flickan och skulden:
en bok om samhällets syn på våldtäkt”,
går hennes engagemang för kampen mot
skuldbeläggandet av offret.
– När jag hade skrivit två fackböcker
kände jag starkt att det här är frågor
som jag vill att fler ska ta till sig. Det var
som om jag ”bara” nådde dem som redan
kunde de här frågorna, säger hon.
Hon tycker att just spänningsromanen
erbjuder stora möjligheter att baka in
samhällskritik och att
en stor del av svenska
deckare, inte minst
de som skapat det
svenska deckarundret
utomlands, är samhällskritiska.
– Jag skriver mina
böcker som trojanska
hästar. Man tror att
man köper en deckare,
men när man öppnar
den så inser man att
jag smugit in ett feministiskt
budskap. Eller smugit och smugit,
jag är ju ganska öppen med vad jag vill.
Ingen dansk råglimpa
Hon drar sig för att kalla sina böcker för
underhållning. Men hon har inget emot att
de upplevs som spännande, drabbande,
engagerande.
– Man ska vilja läsa klart boken. Det
ska ju inte vara som att tugga på en
dansk råglimpa för att få i sig en massa