PORTRÄTTET
eftersom du använder din kropp hela tiden
till allt möjligt. Det kan jag inte göra utan
assistans, säger Annika Taesler.
Hon är mycket intresserad av livets kommunikativa
och sociala aspekter.
– Inte minst de mentala copingstrategier
man måste utveckla för att klara av situationen
med olika personer runt omkring sig
hela tiden, konstaterar hon.
Som medlem i assistanskooperativet Stil
är Annika Taesler arbetsledare åt fyra externa
assistenter. Hennes man assisterar henne
nattetid.
– Lite egen tid för bara oss själva är bra
för vårt äktenskap, skrattar Annika Taesler.
Via bland annat Facebook är hon aktiv i
sociala medier.
– I dag har vi alla chansen att vara publicister.
Sociala medier ger ju fantastiska demokratiska
och sociala möjligheter för mig
som är småbarnsmamma. Jag hinner inte
vara ute så mycket i olika sociala sammanhang,
men kan ändå hålla täta kontakter
med mina vänner.
Tre timmars förnedring
Vartannat år omprövas beslutet om assistans,
något som regeringen nu tillfälligt beslutat
att pausa efter hård kritik. Annika
Taesler får en skärpa i blicken när hon berättar
om den förnedrande process som
hon regelbundet tvingats gå igenom.
– Jag har hittills inte fått min heldygnsassistans
neddragen, men det är en väldig
stress inför varje tvåårsprövning. Då måste
jag sitta i tre timmar med en handläggare
från försäkringskassan, som med sitt behovsbedömningsinstrument
20 REFLEX #6 2017
frågar ut mig
i sekunddetalj om hur lång tid min intimhygien
tar. Hur många gånger jag behöver
gå på toaletten per dag och exakt hur lång
tid det tar för min assistent att dra ner byxorna
och trosorna och sätta lavemanget, för
att nämna några detaljer, säger hon och förklarar:
– Jag ser inget självändamål med att jag
måste ha någon som torkar mig i rumpan
efter toalettbesöken. Det är liksom inte målet
med mitt liv. För mig är assistansen ett
livsviktigt medel och det får inte förringas.
– Assistenterna är mina händer och armar
för jag kan inte själv. Min ryggmärgsskada
är ju hyfsat kronisk och jag kommer
inte att bli bättre förrän den dagen
stamcells transplantation eller någon annan
metod förhoppningsvis kan göra så att jag
kan röra mig igen. Varje ny tvåårsprövning
har krävt flera tröstande chokladkakor.
Ända in i märgen
Annika Taesler jobbade under några år som
journalist. De senaste åren har hon föreläst
en hel del om sin situation och för ett år sedan
debuterade hon som författare med boken
”Ända in i märgen”, som handlar om
hennes situation och hur hon fick om dana
sin självbild.
Rent konkret skriver hon via ett rösttolkningsprogram.
– Jag formulerar mina ord med rösten
och programvaran tolkar det jag säger till
ord på dataskärmen. Det fungerar faktiskt
bra, utom när jag är förkyld och täppt i näsan,
då missförstår dataprogrammet väldigt
mycket och det är så irriterande, säger Annika
Taesler och skrattar.
De senaste månaderna har hon jobbat
mycket med assistansfrågan och medverkade
nyligen i TV4:s Nyhetsmorgon.
›
Mamma. Att vara mamma
och ryggmärgsskadad har
gått över all förväntan för
Annika Taesler, tack vare
hennes assistenter. Hon har
inte kunnat köra barnvagn,
men har haft sin son Erik i
bärsele på magen.
FOTO: MARTIN TAESLER