12 TF-BLADET NR 1/2014
INTERVJU
händer och armar, domningar i hela
vänster kroppshalva, andningssvårigheter,
värk, illamående, brännande
känsla i matstrupen, extrem trötthet,
svår huvudvärk, svår värk från nacke
och axlar, förkylningar med svår hosta,
bihåleinflammationer, humöret förändrades,
jag blev lättirriterad, okoncentrerad
och glömsk. Jag hade en ständig,
oförklarlig stress i kroppen. Lättstressad
för småsaker. Jag har försökt
få tag i journalen för att påvisa att jag
blev sämre när detta gjordes, men den
har ”kommit bort”!
– Samma år (1984) sökte jag akut
på lasarett. Hela vänster sida domnade
bort och jag fick andnöd, fick ligga kvar
för observation och skrevs ut nästa
dag. Då fick jag beskedet att det kunde
vara MS och skickades hem med ett
paket Sobril! Domningarna återkom
så fort jag rörde mig och tabletterna
slutade jag med för de hjälpte inte.
– Menstruationsblödningarna var
hemska. Jag var ofta mycket sjuk och
var fruktansvärt dålig i magen.
Då såg jag sambandet
– 1987 slutade jag arbeta, eftersom jag
var svårt sjuk och fick en godkänd
arbetsskada för nack- och skuldermyalgi.
Började på KOMVUX och
läste om Hg och symtombilden på kronisk
Hg-förgiftning. Då såg jag sambandet.
Efter inrådan från min läkare,
började min amalgamsanering. Efter
varje tandläkarbesök blev jag fruktansvärt
dålig! Alla mina symtom
förvärrades och flera nya dök upp! Jag
blev mycket sämre i muskulaturen,
hade svårt att gå. Talet påverkades.
– Jag kröp till toaletten, då det var som
värst och ingen var hemma som kunde
hjälpa mig dit. Nu var jag så svag att
jag inte orkade stiga upp och äta. Maten
serverades vid sängen och jag låg på
sidan och åt, orkade inte sitta upp. Med
hjälp av en liten klocka kunde jag
”pingla” på hjälp, för jag orkade inte
ropa! Nu vägde jag 48 kg. Snubblade
och stötte mej ofta. Hade många
blåmärken som det tog lång tid att bli
av med. Tröttheten var stundtals förlamande.
Utredning
Våren 1988 erbjöds jag att delta i en
pilotstudie på tandvårdspersonal med
Erik Lindberg från Arbetarskyddsstyrelsen,
Solna, samt hans fru, psykolog
Noomi Lindberg, som skulle utreda
oss. Någon medicinsk utredning gjordes
inte, bara urinprovsanalyser. Sju av tio
Hg-mätningar av min urin visade
förhöjda värden. Normalvärde ska
enligt remissen vara högst 50 nmol/l.
– 1989 remitterades jag till
Yrkesmedicin för utredning. Överläkaren
undrade om jag kunde ha någon
ärftlig sjukdom. Jag poängterade att
mina föräldrar under hela sina liv aldrig
varit inlagda på lasarett för sjukdom.
De hade aldrig ens någon förkylning
eller magsjuka. Ingen av dem bar
glasögon eller hade hörapparat. De
var alltid friska och levde länge!
Han förstod att arbetsmiljön hade
påverkat min hälsa, men när jag fick
remissvaret förstod jag ingenting!
Svaret var motsägelsefullt!
Han skriver att jag hade haft skydd
för munhålan under amalgamsaneringen
(sant) och ”ej inandats luft från
munhålan”. Sedan skriver han att
”eventuellt insläpp av Hg troligen har
skett via skadade munslemhinnor”.
Men, slemhinnorna var ju skyddade av
en ”kofferdam”?!
När jag ringde upp för att ställa lite
frågor, började han med att ursäkta sig
och förklarade att han hade inte fått
skriva vad han ville! Han fick skriva
om remissvaret tre gånger innan hans
chef godkände det!!!
Svårt att få någon adekvat vård
Det har varit svårt att få någon adekvat
vård. Oftast har proverna varit bra,
trots att jag varit mer eller mindre
döende. Många gånger har jag fått
påtryckningar från närstående att uppsöka
läkare, när de har sett hur illa det
har varit ställt med mig. Tyvärr så har
jag inte fått någon hjälp som förbättrat
sjukdomsbilden, förutom penicillin mot
urinvägsinfektionerna.
Min personlighet har förändrats av
alla svåra symtom. Jag brukade vara
glad, hade energi och livsglädje, bra
minne, var bra på rättstavning, kreativ
och stabil. I början av min sjukdom
undrade jag vad som höll på att hända
med mig! Jag blev så otroligt lättirriterad
för ingenting, arg och nedstämd. Jag
glömde till och med bort vårt eget
hemnummer och vad våra grannar
hette. Jag tappade bort ord och när jag
skrev, stavade jag fel. Jag var väldigt
kreativ förr, det var en stor glädje för
mig att motionera, sy och dansa m.m.
Nu orkar jag inget av detta!
Hade jag 1972 sett Skyddsblad
nr 68, hade jag valt ett annat
yrke!
– Om jag hade fått rätt diagnos 1973,
hade mitt liv sett annorlunda ut!
– När jag utbildade mig, borde
skyddsbladet ha visats! Läkare jag mött
genom åren borde ha sett sambandet
med symtomen och Hg! Det kunde ha
blivit annorlunda, jag kunde ha valt ett
annat yrke!
– När jag tänker tillbaka på mina
graviditeteter med allt kvicksilver som
förts över till fostren via moderkakan,
blir jag mörkrädd, och sedan hur jag
aningslöst ammade de små barnen med
mjölk innehållande Hg. Jag är kroniskt
kvicksilverförgiftad och till min stora
sorg kan jag säga att jag aldrig blir
frisk! Det är viktigt för mig att få rätt
diagnos.
Margaretha Molius
Anm.: Signaturen ”Anna” heter i
verkligheten något annat.