8 TF-BLADET NR 1/2014
INTERVJU
Margaretha Molius är fightern, som går i bräschen
för de svenska tandsköterskornas seger.
Foto: Dragan Mitrovic
Det säger Margaretha Molius, i
oktober 75 år. Hon är Tandvårdsskadeförbundets
starka
och stridbara förbundsordförande
sedan 1993. Hon gick med i Tf
redan1988. Hon började på ”Käftis” i
Umeå 1959 för att läsa till tandsköterska.
Men, redan 1957, när hon gick den
obligatoriska elevutbildningen, började
”kvicksilverproblemen”, men det visste
hon inte då, ingen visste vad det
handlade om.
På hösten 1957 efter några månaders
jobb, blev Margaretha mycket
dålig. Urinprov visade på mycket hög
äggvita. Hon fick dålig balans, drabbades
av yrsel och koordinationsförmågan
försvann. Hon tappade även
i kondition, trots gymnastik, folkdans
och deltagande i föreningsliv.
– När tandläkaren skulle ha fyllningar
till barn, värmde vi kopparamalgamet
över öppen låga tills kvicksilverpärlorna
trängde fram, berättar
hon. Sedan skulle man ta det heta
kopparamalgamet och bearbeta det så
att det blev mjukt innan det sattes in i
tanden. Man knådade och rullade
amalgamet i händerna.
Hennes mor sa: ”Du får inte arbeta
med kvicksilver på det här sättet!”
Men tandläkaren ansåg: ”Det är helt
ofarligt, det är endast metylkvicksilver
som är farligt”.
När hon kommit in på tandsköterskeutbildningen
på ”Käftis” i Umeå
1959 höll Margaretha på att stryka
med efter putsning på egna amalgamfyllningar.
Den tandläkare, som
hon gått elev hos, använde våttekniken
med 65 procent kvicksilver i amalgamet.
Det gav överskott, som ledde till
tandköttsinflammation. En tandläkarkandidat
slipade bort överskottet på
tre timmar!
Vad hade hänt?
Jo, tandläkarkandidaten putsade på
amalgamet utan skydd eller utsug och
kvicksilverångan gjorde att Margaretha
blev helt groggy (långt senare konstaterades
av specialiserade läkare,
att hon fått en toxisk påverkan på
hjärnan). Under behandlingen fick hon
skölja två gånger och var helt grå i
ansiktet och håret av amalgamdammet.
När hon därefter fortsatte arbetet
med att rengöra hand- och vinkelstycken
med tryckluft och lacknafta,
förstärktes effekten av kvicksilvret som
hon andats in. Händerna och hjärnan
fungerade inte, monteringen gick inte
längre att genomföra och på lunchen
spillde hon ut glaset med mjölk och
petade gaffeln i kinden gång på gång.
Resultatet blev att hon senare inte
kunde svara på tilltal. Det kändes som
om hon hade en glaskupa över huvudet,
tappade koordinationsförmågan, hon
blev yr, svimfärdig och hittades så
småningom raglande i kulverten under
sjukhuset på väg till sitt rum. Hon togs
in på sjukhus och låg där helt borta tills
hon vaknade efter ett par dygn och allt
bara snurrade. Hon kunde inte gå eller
ta sig ur sängen utan hjälp.
Efter prover gjordes en hjärnundersökning,
EEG, som blev svår att
genomföra, eftersom tremorn som
uppstått syntes på remsan som läkaren
skulle ha. Sköterskan hotade med att
om hon inte fick en blank remsa skulle
hon se till att Margaretha hamnade på
Umedalen! (Det psykiatriska sjukhuset
i Umeå). Hon kördes tillbaka i rullstol
till avdelningen.
Margaretha insåg, att hon på något
”Det här får bli
ditt Vasalopp!”
– Var det avsikten att vi tandsköterskor skulle
dö ut innan våra arbetsskador blev godkända?
Skulle allt sedan bli tyst, vara glömt? Glöm
det!
– Nu tar vi ny sats, nu ska vi kämpa. Högsta
domstolens prejudicerande dom för den norska
tandsköterskans arbetsskada och fler tandsköterskor
i Norge, som också fått positiva
besked efter domen, och ministerns positiva
agerande. Det ger oss nytt hopp.