TF-BLADET NR 1/2014 13
INTERVJU
Tandsköterskan
Ellinor, född 1949,
bekräftar att samma
problem som ”Anna”
fått, drabbat henne.
Ellinor gick på Tandsköterskeskola
i Boden 1965-1967, men
först började hon 1964 som
elev. Efter utbildningen jobbade hon
som tandsköterska i 15 år. Under åren
1979-80 gick hon tandhygienistutbildning
i Umeå och arbetade därefter tre
år som tandhygienist.
Hur snart fick du symptom?
– Jag insjuknade 1983. Mina symtom
var massiv trötthet, jag sov 16 timmar/
dygn. Dessutom synstörningar, koncentrationssvårigheter,
ljud- och ljuskänslighet,
tinnitus, förhöjd kroppstemperatur,
muskelvärk, hjärtklappning,
andnöd, fumlighet, tappade ord, lättirriterad,
skygg, viktuppgång, svampangrepp,
klåda och tappade hår. Jag
grät och var deprimerad då jag trodde
att jag hade en tumör i huvudet.
– De flesta symtomen försämrades
vid fysisk aktivitet, såsom träning i
bassäng eller sjukgymnastik. Jag jobbade
inte längre som tandhygienist.
Provade att jobba kortare perioder i
steril och som tandsköterska, men symtomen
blev snabbt värre vid återgång i
tandvårdsmiljö och sjukskrivningsperioderna
blev längre för varje gång.
Jag slutade helt 1986 på läkares inrådan.
Fick du information om
kvicksilvrets skadeverkningar?
– Instruktionssköterskan på tandsköterskeskolan
upplyste oss elever 1965 om
att vi skulle vara försiktiga vid hanteringen
och inte spilla på golvet etc. och
att vara noga med att fånga upp eventuellt
spill. ”Äldre tandsköterskor hade
en tendens att bli lite konstiga”, sa hon.
– Ingen upplyste oss om
att penetration genom huden i handflatan
kunde vara skadligt. Näst intill
obefintlig information, alltså, och på
tandhygienistutbildningen 1980 fick vi
till och med torrputsa och polera
amalgamen på övningsdockorna. Vi
putsade och polerade för glatta livet!
Vi var ju så entusiastiska. Ingen höjde
ett varnande finger.
Har du haft problem med
hälsan länge? Vad är värst?
– Jag blev som sagt sjuk 1983. Tidigare
frisk. Det som är svårast är att inte bli
trodd. All denna kamp för att få hjälp.
Igen och igen och åter igen! Nu, efter
30 år, har jag stora problem!
Hur har det påverkat dig i livet
– barn, familj, arbete, ekonomi,
socialt, m.m.
– När jag var 23 år fick jag en son som
är frisk. Tack och lov! Trots att jag
jobbade heltid under hela graviditeten.
– I övrigt kan jag tillägga att familjelivet
har varit en ständig kamp. I
arbetet har det varit katastrof! Nu vet
man vilka som är ens vänner!
Beträffande ekonomin – katastrof!
Det har varit en ständig kamp! Jag
måste ju bli frisk för att kunna försörja
mig! Det var jätteviktigt att komma
tillbaka till arbetslivet. Den som inte
arbetar ska heller inte äta, hette det när
jag växte upp.
Har du sanerat alla fyllningar
och hur gjordes det, kostnader
m.m.?
– Jag sanerade tio fyllningar enligt
konstens alla regler 1987 hos en privat
tandläkare. Folktandvården vägrade
behandla mig trots intyg från läkare som
rekommenderade sanering och trots
att jag var anställd av tandvårdsförvaltningen
NLL.
– Saneringen betalades av AMF,
eftersom jag fick mina besvär klassade
som arbetsskada.
Hur var bemötandet i sjukvården?
Diagnos? Har du fått
sjukersättning?
– Sjukvården i Luleå förstod inte alls
mina problem till att börja med. Många
läkare fick jag träffa och många olika
diagnoser ställdes. Till slut fick jag diagnosen
kvicksilverförgiftning, dock inte
i Luleå. Senare hade jag och många
med mig förmånen att behandlas hos dr
Birger Gran i Luleå, som verkligen var
en klippa. När han blev pensionerad, så
kunde jag lika gärna flytta söderut närmare
min son och hans familj. Här är
det tyvärr nya läkare varje gång och
nya diagnoser. D-vitaminbrist, snarkskenor,
snarkapparat, och jag tror till
och med fibromyalgi har varit på tapeten.
Inga vitaminer (förutom D) eller
antioxidanter behöver jag längre, enligt
dem.
Sjukersättning och fastställd arbetsskada
har jag fått i omgångar och ibland
har jag fått klara mig utan ersättning.
Till slut, efter hundra om och men så är
jag kompenserad ekonomiskt.
Vad hoppas du på i framtiden?
– Jag hoppas inte på någonting för min
egen del, men jag skulle önska att det
finns ett nationellt centrum dit sjukvårdspersonal
kunde remittera oss. Där
skulle det även finnas kunskap om
elkänslighet, som är ett stort problem
för mig och många andra kvicksilverförgiftade,
speciellt efter utbyggnaden
av mobiltelefonin. För alla andra
arbetsskadade inom tandvården önskar
jag naturligtvis att de ska få hjälp av
facken att driva sina fall, så att de kan
få den ekonomiska kompensation som
dom har rätt till!
– Vi vill tacka dig, Margaretha, för
att du har engagerat dig så intensivt för
oss tandsköterskor!!!
Margaretha Molius